låt barnen känna

Det går till fullo att sätta sig ned med benen i kors,
blicka tomt ut,
Se inåt i ett vacuumpackat landskap.

Det går till fullo att sätta sig ned med benen i kors,
tömma sig vara i tomhet
Stilla

Inte ”ens” - i detta traktat – berget, eftersträvar denna tomhet, detta inåtblickande.

Hör hur berget kittelskrattar dig.

Det går till fullo att sätta sig ned med benen i kors,
stilla sig samt tänka bort allt
För att tänka sig in.

Varför tänka bort världen runt, den är den värld du är del av, varför inte tänka sig in,

Krypa in i varmfamnen.
Tänka sig in, tänka.

Göra sig en bild; en tombild.

Görs denna bild för att undslippa medlevandet, för att finna det egna gottfinnandet.

Se trädets grenar, se trädets rötter, samtliga grenar av stam av rot av krona är vägar.
Var och en av dessa vägar är unika,
Den ena vägen degraderar icke den andres.

Det går att säga till barnet, berätta för barnet, om allt det vilket kommer att ske då barnet lägger handen mot plattan, strykjärnet, hettan eller
Sträcker in handen i eld.

Det går till fullo att med sin tanke, egen tanke, vända sig till barnets tanke

– den tanke barnet ännu icke utvecklat på grund av bristande jordiska begrepp -

Vi säger icke: tag barnets hand och stick in den i eld.
Vi säger; var vaksam över barnet, med barnet,

Hindra dock icke barnet från att utforska jordstegen.

De flesta barn drar undan händerna, handen, lägger den ej på plattan eller sticker in den i eld; det vill säga om de ej skrämts till en outforskad jordstegsgrund.
Det vill säga; barnet hindras hela tiden med ord: om du gör så händer det,
barnet har därigenom blivit skrämt bort från forskar, utforskargärningen vilken skulle ha givit barnet stadga, livserfarenhetsstadga,
Samt tryggheten i vissheten av era vakande ögon.
Allt detta har skett på grund av er urbota förnekelse eller icke känsla av att vara helhet.
Gör ni så, det vill säga genom ord hindrar ni barnet från livssteg/jordsteg,
då kan ni vara övertygade om att barnet kommer att utforska objektet i smyg bakom er rygg
Detta sker förr eller senare.
Känner ni hotbilden vi ger, det är detta barnet lever med, er ordvisshet, det är bara det att dessa våra ord icke är en hotbild; de är verklighet. Om ni nu inte skrämmer barnet så till den yttersta grad att det sätter sig paralyserat ned till att endast åse detta förfärliga farliga, hotfulla liv. Barnet blir katatoniskt, eller asteniskt.
Sitter faktiskt mer eller mindre med benen i kors och mumlar ramsor, mantran.

Fly

Fly mig liv

Fly
Fly bort

Du vilken kräver mig

Skrämmer mig

Fly fjärran du herrelösa

Fly

Fly mig

Liv
.

Låt barnet känna att ni har ögon, gärna i nacken; att ni värnar om barnets utforskande.
Ögonen i nacken är beskyddande icke hindrande,


De ögonen är ryggmärgsförlängningen av pannögat.

Barnet vet

Barnet vet det den vuxne ej vet
Den vuxne vet det barnet ej vet

Vad är det de vet,

Barnet, är i trädets krona
Till och med i vindstornet
Blickar ut
Med vingar
Är barnet i allt
Med fjärilsvingar
Med alla vingars vingar
Med luften.

Lyssna till nattens vind, hur vinden vandrar in i trädens kronor,
Hör lövens glittersånger
Så upplever barnet det den vuxne ej längre vet.

Den vuxne sitter under trädet
Låt oss för en stund vara oromantiska,
Den vuxne är helt enkelt rötterna, känner alla jordsteg, alla stegs steg, vad gör den vuxne med dem.
Tar dem alla i sina händer och kastar dem hit och dit, rusar runt för att hinna.
Se så rötterna, helt enkelt slingrar dessa livets bäckar sig med allt i sakat mod.
Andas
Andante.
Endast där – i andante kan upplevandet verkande stiga in, sakta åter väcka det den vuxne innerst inne vet, det barnet vet.

Barnet älskar upprepning,
Se trädens grenar, fingrar,
Pärlgirlanger blir blad, blad efter blad till blad,
Bladguld
Bladsilver
Bladsång
Bladdans
Blads andning

Barnet känner igen.

Den vuxne tycker upprepningen är enformig, somnar in, blir uttråkad, det är där gifttagen öppnar sin giftkanal; suckar leda.
Den vuxne somnar in – om – det nu inte blir så att den vuxne helt plötsligt av en händelse ”drabbas” av ett blixtnedslag och ser skönheten i upprepningen,
Ser
Finner
Rytmen.

I upprepningen lever luft, eld, vind, vatten, jord, metall, trä, blomma, sten vad du än lyfter fram, lyfter upp ur formen, formbilden.

Allt levande är strömmar.

Se det lilla barnets övande, detta övande är verkligen upprepande strömmar, havets vindens allts strömmar.
Den tydligaste bilden för detta är havet, då vi bortser från cirkeln och endast ser fram och återvågen.
Varför denna upprepningsvåg;
Barnet var i världsherraväldenas etervagga, i Moderns etervagga, vaggades, låg i vagga, vaggades in i;
Till.

Låt oss inom denna bild återvända till ;
Språket har ett nocturniskt behov
Ett behov av att stiga in, andas i allegro,
nu andas språkvärlden stackato i falsettoner, är sopranistisk,
dessa behöver sänkas djupt ned i basvärlden för att medvetet stiga,

Du stannade länge i sopranistisk, det är till viss del vordet till en ism, sopranism. Det vill säga i hög hastighet hinna uttala så många livssanningar som möjligt är. Stundtals är det att liknas vid en kulspruta, ett automatvapen. Nåväl dessa kulor, är alltså sopraner, de spränger mer eller mindre sönder de skira hinnorna till sant lyssnande, till viss del kan vi säga att dess höga toner, skriktoner, spränger ljudvallen.
Då vi här talar om höga toner är det avstånd vi avser, icke innehåll eller mening. Det är lätt att tro att vi med höga avser högre sannhets visdom eller sfäriska toner.
Med djupa toner avser vi fylld mening, se den skira färgen mättas till djup.
Du väcktes med; sopranisk är det. Med avseende på att vi avser hets, skrik, skärande toner, vill vi säga att detta är ett maniskt skeende vilket för väsendet in i ett hektiskt leverne.
Sopranistisk,
Sopranism
Sopranisk
Manisk
Hektisk
Hets
Stilla dig människa andas djup innebörd in i höjden.

Andas;
Aspirare
Respirare.
Det andliga livet, gudomen är intet att spotta ut likt körsbärskärnor, det är en utsöndrande viljehandling.
Vad finns mer att säga om detta; intet orden aspirare samt respirare säger allt.

barnets upplevelse

Du har alltid sagt att varje barns upplevelse är sann, icke går att bortse ifrån.
Du har starkt påpekat att denna upplevelse kan av icke någon tas ifrån barnet.

Dina ord är mycket innehållsfyllda, det är så att denne någon vilken tror sig ha sövt upplevelsen kommer att upptäcka att upplevelsen förr eller senare kommer ifatt denne någon. Upplevelsen springer ifatt, icke hetsspringer, den löper, löper maraton. Den har icke brådska den stiger fram då stunden är mogen.
Den stiger icke fram för att skada eller göra illa denne någon, den stiger fram till helande.
Dels för barnets rätt till upplevande,
Dels till barnets rätt till sannhet,
Icke för att giva straff till denne någon, för att se att det egna upplevandet var sannhet,
Se orsaken till den egna upplevelsen.
Varför stiger den fram inför denne någon, är det detta vilket benämns vara kamaloka eller skärselden, mötet med sina gärningar, är detta att brinna i helvetet.
Nej, det är det icke, det är för befrielse, ty djupt i det inre vet denne någon att barnets upplevelse var sann.
Barnet hade rätten att uppleva ty barnet upplever alltid sant.
Barnet är och har rätt till upplev ande. Barnet är i anden, är därmed upp lev ande.

Upplevelsen kan aldrig av någon tas ifrån barnet, någon kan aldrig stjäla den.
Barnet kommer fram till dig,
Lyfter blickens händer till dig,
Berättar sin upplevelse.
Med vilken rätt kan du då säga; så är det inte.

Visst går det att samtala, oftast är dock detta mänskliga samtalande endast till för att söva den ena parten.
Barnet lyfter fram upplevelsen till den vuxne, den vuxne börjar i sitt förvirrade tillstånd att bortförklara eller föra ett verbalt samtal, det är inte ett barn den vuxne talar till.
Vi talar här om barn vilka utsätts för övergrepp av alla de slag.
Barnet berättar sin upplevelse, den vuxne ryggar tillbaka, sätter på sig skygglappar,
Skyggar blir en skyggfigur, ser icke barnet,
Istället har en vuxen ställt sig där, en fantombild, till denne talar nu den vuxne vilke befinner sig i ett totalt förvirringstillstånd, ett omedvetet chocktillstånd.

Den vuxne söker här tona ned eller söva barnets upplevelse, ser den sammantagna konsekvensen och söker bädda rena lakan runt. Dessa lakan är icke vita, de är mycket färgglada.
Eller, förövaren är den vilken talar med barnet eller åt barnet och söker söva barnets upplevelse, bedöva upplevelsen genom många olika saker, oftast genom presenter, eller lovord, kärleksförklaringar.
Oftast även genom att berätta konsekvenserna, lyfta fram alla fasor som kommer att ske med förövaren, eller om det är inom en blodsfamilj; berätta om hur synd det blir om alla andra vilka står utanför det skedda, vilket har skett ur kärlek.
Barnet känner i klart ljus att detta icke är sant, smutsen tar över.

Upplevelsen kan aldrig av någon tas ifrån barnet, någon kan aldrig stjäla den.
Barnet kommer fram till dig,
Lyfter blickens händer till dig,
Berättar sin upplevelse.
Med vilken rätt kan du då säga; så är det inte.

Visst går det att samtala, oftast är dock detta mänskliga samtalande endast till för att söva den ena parten. Vi säger inte att samtalet är av ondo, detta samtal skall vara ifrån den vuxne ett vitt samtal.
Den vuxne måste vara vit i tanken, i upplevandet.
Vara tyst.

Visst går det att samtala att se bilden från olika håll, det måste vara helt utan påverkan, minns att barnet är påverkat, nu måste mötet vara opåverkat,
Barnet måste få känna sig befriat, känna sitt inre tala
Helt, rent opåverkat.
Det opåverkade samtalet leder fram in i bak.

Det går då att se bilden av händelsen, skeendet från olika håll och vinklar,
Visst går det att i lek se skeendet.

Ändå är det så att ditt förklarande ljus icke är barnets ljus.

Upplevelsen är den uppdagade sannheten,
Samgenomlevandet är den uppklarnande uppdagelsen.

Då vi säger samgenomlevandet är det att verkligen uppgå i varandra,
Hur skall upplevelsen annars samstämma.

Ändå är det så att denna upplevelse består av två led, av två eller flera stämmor.

Däremot kan dessa stämmas till samband, därigenom ljuder inte stämmorna falska.
Se orkestern, genom att stämma instrumenten, tas de icke bort, det är ett gehöriskt lyssnande, ett känslolyssnande. Detta lyssnande är inte ”bara” känslor, det är inte det subjektiva kännandet, det är objektivt kännande.
Det är klarstämmandet.
En slags bäckastämning för att floden inte skall dränka allt i sin väg.

Vuxna vill gärna tala med barn, tala vuxenprat, diskutera allt det vilket vuxna gör.
Vuxna vill gärna tala med barn, tala vuxenprat ty de känner rädsla inför detta främmande väsen,
Främmande skrämmande,
Var gång de möter barnet känner den vuxne sitt eget barns längtan,
Känner gehör, vill intet annat än leva lev i ande.
Det blir osäker mark, en osäker mark vilken är så mycket säkrare än många andra marker ni trampar.


Vuxna vill gärna tala med barn, tala vuxenprat, diskutera allt det vilket vuxna gör, minns då att barnet är allt, barnet är inte uppdelat.
Barnet upplever med hela sitt väsen. Tanken är ännu inte ett organ, ännu inte ett eget organ, därmed är talet icke begreppsinnefattat

Vill du veta barnets upplevelse måste du bli barnet, det vill säga uppleva med hela dig inte bara med din så kallade kloktanke.

Först då barnet blivit tankevarelse kan ni samtala, se upplevelser, men även där, det är ofrånkomligt, är upplevelsen barnets. Liksom din upplevelse är din.

Är det en svår upplevelse har dessutom den nu vordna kloktanken dels lagt ett skydd. Dels lagrat negativitet ur denna upplevelse, vilken i grunden är ett känslominne vilket nu är ett tankeminne.
Det skydd kloktanken lagt är en förträngning, denna tanke är icke av ondo, den känner smärtan och bäddar in upplevelsen till dess barnet är redo eller moget att se.
Vi sade att detta minne i grunden är ett känslominne, det innebär icke att upplevelsen är ett påhitt, det innebär att upplevelsen sitter i varje fiber, varje uns, varje por av barnet. Den negativitet vi talar, vidrör här är att detta minne läggs in i varje liknande möte. Varje möte vilket liknar, inledningen till upplevelsen, ropar varningar.

Alltså, grunden är ett känslominne, vilket nu är ett tankeminne.
Det ni nu måste söka är vägen in i känslominnet.
Det kan endast ske genom framtidsskådande.

Ett barn har fått uppleva att det är tungt, kroppstungt, klumpigt, otympligt.
Det behöver inte betyda att kroppen är tjock och otymplig, det kan vara att föräldrarna inte kände glädje i barnet/till barnet.
Barnet var tyngande för föräldrarna, barnet var inte önskat. Detta ger barnet upplevelsen av tyngd, barnet är till besvär, kroppen blir till besvär, därigenom mister barnet förmågan att uppleva sig vacker eller att uppleva sin skönhet.

Alltså, denna upplevelse, känsla härrör ur en helt annan sfär än kroppstyngden, upplevelsen lägges i kroppsbunden tyngd, ett oseende av sin verkliga bild.

Detta ger barnet upplevelsen av tyngd, barnet är till besvär, kroppen blir till besvär, därigenom mister barnet förmågan att uppleva sig vacker eller att uppleva sin skönhet.
Barnet har blivit något fult; den fula ankungen. Det är en genomgripande upplevelse,
Ett kvävande famntag av negativitetsupplevelse.

Kärlek är det enda vilket kan hela detta.

Det erfordras ett oerhört tålamod av den vilken älskar barnet, det nu vuxna barnet.

Men – den vilken älskar barnet skall veta att den med ord aldrig kan frånta barnet/ den nu vuxne upplevelsen av att vara den fula ankungen.

kristallskål

Grodden spirar till ljuset, grodden är det första spirande livet vilket stiger, söker vägar ut ur skalhanden. Det är en vågrörelse, en uppåtstigande rörelse.
Det är ej en rörelse, skulle du befinna dig under jorden skulle du se att det är en gemensam rörelse.
Skulle du sedan lyfta av hudmanteln, skulle du se att detta är havets synliga strömmar, synliggjorda strömmar.
Barnet,
Det ”nya” livet bär inom sina händer det gamla.
Den vuxne bär i sina händer livserfarenheter/det gamla kan vi säga.
Barnet/ungdomen strävar framåt, den gamle strävar inte bakåt.
Den gör det då den har stängt inne bakåt med tusen lås och bommar.
Den gör det om den föredrar att sova.
Så tar den handen
jag ser sorgmantlarna andas in dig gåser händer lyftas till hjärtatser mantlar öppnasser vitt ljusser eldenskimramellan revbensbågar
broar mellan nu och dåhandfingrar
barnet och den vuxne
djupa bilder stiger framinte bildergestaltermed frågortill svar.Barnet/ungdomen strävar framåt, den gamle strävar inte bakåt.
Den gör det då den har stängt inne bakåt med tusen lås och bommar.
Den gör det om den föredrar att sova.
Så tar den handen lyfter den, låser upp, smärtan är oerhörd
Skarp
Skärande
Den är berättigad, denna smärta är att föda att födas.
Vad är det som föds
Det är idealet,
Den gamle eftersträvar att leva genom i enlighet med idealet, uridealet - barnet strävar till idealet.
vänder ansiktet till ljuset
vänder ögonen till ljuset
Den vuxne blir barnet, barnet är barnet ändå vuxen. Vuxen i sin urvisdom, barnet är världen, är alltet, är evig, inte evighet. Ty barnet är i sin allomvarande tillvaro i frihet, anandefrihet.
Det är ännu inte styrt, riktat av mänskliga händer, även om det är så att detta sker redan inom moderns liv.
Urbarnet/fröet vet att det har fötter och huvud och allt vilket är däremellan, vet att det har rötter, stam och krona,
Därigenom kan det röra sitt varande lugnt och stilla, behagligt i fostervattnet.
Det vet att det är helhet.
Barnet vet att det är i en kristallskål.
därvid fylls ögonens kristallskålar med vatten
kristallklart vatten
källans vatten
grodden gives seende
Vet att det är i skalet/höljet. Höljet har en fast form, en bunden form, detta kan liknas vid det du ser, naturen, den är bunden form/synliggjord för att du skall se den och värna om den, känna alltets liv,
Det går inte att vandra runt och tro att detta, det yttre är frihet, fritt att göra vad det vill. Det är dumt, att ens tänka så, hur skulle det se ut.
Det skulle se ut exakt som det gör i den mänskliga tillvaron. Alla eftertraktar frihet glömmer att det yttre har behov av att ses av att beröras.
Glömmer därmed det inre nämligen friheten.
Det blir en osmakande soppa.
Detta är inte en domedagsprofetia, du vet vad var och en gör med en osmakande soppa.
Själarna vaknar, själen är ju natur, eteriskt liv.
Vill den vara bunden
Skalet är förgången tid, är det förgångna,
Skalet berättar historia
ännu håller fingrar foderblad om knoppen
själen är ju natur, eteriskt liv. Vill den vara bunden.
Det är en fråga att ställa dig, själen vill inte vara bunden den eftersträvar rörelse, utan skal skulle den röra sig med allt i allt, den har behov av skal, dock inte fasthållande, tättslutande, kvävande, den har behov av ett insiktsfullt skal.
Den har behov av kroppen,
Den har behov av anden.
Anden är fri, Anden och kroppen har behov av varandra,
I andens ljus strålar själen,
I själens rörelse strålar kroppen
Väsendet strålar i jag är.
Skalet,
Kan liknas vid ormens skinn.
Se ormens rörelse då den ömsar skinn,
Det är groddens rörelse,
Skalet ligger där,
I markens
Jordens händer.
Vad skall du göra med det.
Andas liv, Andas, kronbladen ligger i spiral runt pärlan. Det finns en pärla närmast knoppen, det finns en pärla i knoppen/livets pärlor.
Rot och krona, krona och rot. Spetsen, udden skriver, är uppåt i minnet av,
Andas, Andas liv,
Pennan skriver, se hur vackert den ligger i handen. Se alla steg fram till denna stund. Se hur barnet smakar på livet, allt liv, är en larv stundtals en puppa; du sitter under trädet i skuggan. Barnet smakar, äter hieroglyfer, tar pennan och skriver med hela kroppen. Övar varje snirkel och till slut skriver barnet, himmelstecken till jordtecken, jordtecken till himmelstecken.
Solstrålar vidrör, sakta spricker knoppen upp, kronbladen andas, Andas liv.
i mitten är solögon av ljus.
Kristallklart vattens pärlor, stiger ur krona, gnistrande droppar vattnar hennes hud.
Vattnar Moderns hud.
Himmelsdröm
Jordedröm
Andas
Andas helhets liv
Förenade.

Det går inte att bortse ifrån helhetens skönhet, klipp sönder din kropp, strö ut alla delar på marken, är det du.
För samman delarna, det är du.
Titta på delarnas ord,
Lägg tillbaks det vilket hör hemma.
Låt det andra vandra dit det skall, till sitt hem.
Känn inte skuld, denna evighetens skuld, vilken krampartat håller er fast i fast förstelnad form.

barnsteg

Regnet är inte ”bara” regn, så är det även med vinden, med alla skeenden.
Allt är så mycket mer .
vinden visar oss
barnens stegskönhet
de lätta opåverkade stegende är fyllda med tillit
barnens steg är inte ointresse
inte flykt
inte inte inte
de är fyllda med vind
Upptäckarvind
så låt oss aldrig söka ta stegen bort från dem
låt oss vara kupade händer runtom
låt oss bli vind
vind vind
barnets dans
lätta
steg
upptäcker liv
Vind vind
dansar ler och
sjunger

Vind vind barnets dans lätta steg
Lätta steg är inte oförståndets steg,
är inte ointresse
är inte ovilja,

barnets steg är
upptäckarsteg

Du skrev några händer kan det/stegen inte fånga; så stannade du och fylldes av:
må inte några händer fånga dem.

Du ser stegen
du ser ett fågelbo,
du ser nästet/redet
du ser fågelungen.

Du ser det vila i en vacker kupad hand, en lövhand.
Så ser du en hård hand slutas runt,

Ditt hjärta brister.

vinden visar oss
barnens stegskönhet
de lätta opåverkade stegende är fyllda med tillit
barnens steg är inte ointresse
inte flykt
inte inte inte
de är fyllda med vind

Upptäckarvind

så låt oss aldrig söka ta stegen bort från dem
låt oss vara kupade händer runtom

låt oss bli vind

Du ser fågelboet, du ser att detta är en rund form, det är en gömma, det är en spiral, livets spiral.
Till synes är det ett mörker där i mitten,
Till synes
Är det.

Det är detta mörker vilket ger dimensionaliteten; genom detta upplever själen djupet
Djupbilden framträder.
Det vet varje konstnär vilken arbetar med perspektiv.
Det är inte ett mörker, det är en gömma, i den gömman stiger fågelungen fram.
Den är där,
Det gryende nyfikna livet är där, det undervisas i flygandets konst.
I fröets skalhand finns blomman.
Den är där den undervisas i skönhetens doftande liv.
Inom allt finns till synes mörker
Gömmor
Ja, skattgömmor.
Skattgömmor
Boplatser
Reden
Födslogömmor
Se getingens bo, se hur den bygger sitt bo, se formen , se getingens liv.
Se hur den flyger, vingarnas rörelse, hela dess liv.
Bli getingen och känn de reaktioner den möts av.
Skräck, rädsla, vilt viftande händer.
Vad gör barnet, vad gör du, då du möts så.
det är många surrläten runt ossdomnande ljud
Tankesting
Getingar
ilskna bin
dessa vackra ljusvarelser
de sticks endast då de är hotade

glasskupol

ibland under vårens tidiga gryningsandning,
då du vandrar kan du märka att jorden är täckt med spindeltrådar.
De mest skira trådar, de är där och pärlor är trädda på dem.
Jorden andas djup umbra, den är ännu kall i den tidiga morgonen.
Du stannar och ser att jorden bär en vit slöja av skirtrådar,
det är en pärlväv.
Under denna kan du känna jordens längtan
jordens drömvävare väver vävar av spunna trådar.
det är fröbarnen.
Fröbarnen är där, de bär inom sina händer liv,
drömt liv
önskat
livs dröm
bli
förverkligat.

Du ser jorden och den tunna skira väven,
Solen stiger ur bädden och sakta värms jorden, huden.
Dropparna stiger uppåt, dropparna regnar uppåt.
De är strängar mellan jord och himmel mellan himmel och jord.
Ser du solbarnen,
de åker rutschbana,
eller ser du solfingrarna
de spelar grynings symfoni.

Du fylls med vemod eller sorg, dessa ligger mycket nära varandra.
Jorden andas sorg.
Du känner fröna och ser så kallade bångstyriga barn, specifikt treåriga trotsiga barn.
Jag vill vill inte vill.

Det är ett fasligt sjå för varje fader och moder att lyssna till.
Lyssna tomma till.
Att inte lägga in/plantera egna förväntningars önskningar in i barnet och göra barnet till det egna önskesvaret.
Det är ett fasligt sjå för varje fader och moder att tömma sig bort från egna gjorda värderingar,
att frigöra sig från allt bakgrundssurr.

Barnet mer eller mindre - i kärlek - tvingar fadern och modern till skolning.
De skolar varandra.

Fadern och modern söker se; vem är barnet.
Vad hör hemma i och vad hör inte hemma i.

Det vilket inte hör hemma i förorsakar smärta vemod sorg.

ibland under vårens tidiga gryningsandning,
då du vandrar kan du märka att jorden är täckt med spindeltrådar.
De mest skira trådar, de är där och pärlor är trädda på dem.
Jorden andas djup umbra, den är ännu kall i den tidiga morgonen.
Du stannar och ser att jorden bär en vit slöja av skirtrådar,
det är en pärlväv.
Under denna kan du känna jordens längtan
jordens drömvävare väver vävar av spunna trådar.
det är fröbarnen.
Fröbarnen är där, de bär inom sina händer liv,
drömt liv
önskat
livs dröm
bli
förverkligat.

Du ser jorden och den tunna skira väven,
Nu ser du den stora drömväverskan stiga fram,
med fingertoppskänsla tar hon varsamt
om flikarna
hon lyfter sorgfloret
lyfter sorgfloret in i skimmerljus
Hon har lyssnat, hon har renat,
hon gläder sig
fröbarnen gläder sig i sina steg.

Det är sommar nu;
glass tycker de flesta om, låt oss göra en fest.
Tag ett vackert glas, ett glas med fot, en glasskupol.
Du fyller glaset/kupolen med de glassmaker du har behov av.
En del av smakerna känner du inte men du fylls av begär och vill prova.
Kanske går det bra eller du får ont i magen.
Så ser du skirtrådarna.
De minns.
De känner dina behov.
Du ber om hjälp.
Ser du skirtrådarna.
Nu är de sugrör, de sticks in i glassen.
Hon suger bort allt det du inte behöver.
Knipet i magen lättar
Du kan skutta runt med ditt solparasoll i
Solens famn
Kupol är ett vackert ord, den kan vara vänd uppåt, då kan du inte ha glass i den, då rinner glassen över dig.
Den kan vara vänd nedåt, då är den alldeles förträfflig att ha glass i.
Ser du, det är den givande gesten,
Det är även modet att ta emot.
Det är den tagande och givande gesten i samspelande samförstånd.
Kärleks händer
kallas detta.

subkultur

skriver substans och ser subkultur..livet i stället för
var rädd om livet..om..om...
regnbågen en cirkel
Du skrev substan och det har du tidigare gjort,
var gång du skriver detta ser du en stansmaskin. Det väller fram mynt, falska mynt ty det är mänskliga gestalter du ser.
Det är det vilket skolväsendet söker eftersträva. Nämligen att fråntaga barnen det egna tänkandet. Detta tänkande är inte gjord tanke inte heller egobaserad, denna tanke är den gudomliga tanken med vilken de är förbunden.
Du har även skrivt att hjärtat är ett sigill och det är en vacker bild.
Vandrar vi ”bort” från bilden runt barnet och samtidigt kvarblir i den, så söker vi nu se en medicinförpackning.
livets skapande musik
evig är den inte evighet...evighet är det kroppsbundna...ja, den hårda ramen/fasthållandet.

Evig är musik- de levande konsterna

kanske är det så att innehållet är solögon,

sigillet är hjärtat
hjärtat undervisar oss i kärlek att verkligt se förteckningen,
innehållsförteckningen;
inte hoppa överinte ta kringsteg...

genom hjärtat strömmar gärningen

den hjärtlösa gärningen är ett korthus

ord...vid varje skrivet ord...
musikstycke...målande..konstverks födelse skrivet i sannhet;
svarat till i sannhet
förlöses ett förvridet väsen
skönheten träder fram
människan borde se orden vara levande väsen...
kanske skulle hon då vakta sin tunga
*
rädd - vad är rädsla-
substans
sub stans stansa
stämpel
sigill

det vackra sigillet är substans
nej, jag är inte rädd-
livet är inte alltid lätt

skriver substans och ser subkultur..livet i stället för
var rädd om livet..om..om...
regnbågen en cirkel

skatten i mitten

livet

regnbågens färger speglas i oss

varför värja oss kanske mer värna om livet
inse att vi är i helheten

*

Vandrar vi ”bort” från bilden runt barnet och samtidigt kvarblir i den, så söker vi nu se en medicinförpackning.
Den har en kartong ett omslag en förpackning, innanför denna finns en glasburk alternativt flaska eller ett cellofan/aluminium kanske det är, silverglänsande eller plastiskt material med tabletter instansade/förpackade i plast knappar.
Detta är bilden av en kropp.
Det är en medicinförpackning vi har landat i, samtliga varor vilka har en förpackning är tvingade att ha en innehållsförteckning inom ramen av det tillåtna.
Det finns läkemedelsverk, det finns livsmedelsverk, finns det människoverk. Det finns det till viss del. Det är det du ser, liv stansas in i en form och är inte tillåtna av mänskliga händer att kliva utanför, då anses liven vara oregerliga eller omutbara.
För er själva borde ni ha en innehållsförpackning, en slags bipackssedel. Den skall inte godkännas av någon utanför er, den skall godkännas av ert hjärta vilket är barnets tanke; den gudomliga tanken. Då ni kan läsa er bipackssedel: er egen innehållsförteckning blir ni omutbara,
Ni blir hjärtfolk.
Naturligtvis ser du en subkultur, det är att likna vid en robottillvaro, eller zoombietillvaro. En verklig skuggtillvaro av det vilket är meningen med varje levande väsens vandring
För de vilka önskar styra era steg – mänskliga makthavare – blir ni mer lättstyrda/servostyrda.