SammetsMantlar

Denna Afton stod jag länge i Skymningen.
I Silhuetternas land.
Oändligt Vackert var det.
Stod där insvept i min älskade sjal.
Himlen var fortfarande ljus.
Åt Söder var den Klädd i Djupt Violetta Slöjor.
Böljande Sammetsmantlar.
Bakgrunden var Blå. Men Ändock inte Blå.
Aftonstjärnan Strålade.
Sakta, sakta steg den ena tindrande Stjärnan efter den andra fram.
Luften susade av Vingar.
Ett sjungande ljud.
de sista Fåglarna hördes sjunga.
Den Rena Luften var God att andas.
Vände blicken emot Norr/Öster.
Purpur... Guld... Ljust men ändock mörkt.
Svårt är det att lämna en sådan underbar syn. Men den lever i det inre.
Där kan den växa i styrka och fylla själen och anden med djup och innerlig Vördnad.
Vördnad inför Skaparens Goda Händer.
Vördnad Över Skaparens Vishet .
Tacksamhet Över de Lärdomar som Gives oss, Över Oss, Under Oss, Runtomkring Oss.