sexåringen

Vilken Underbart Vacker Värld, det Är som strålar emot Oss.
Med en Himmel i Den Rent Blåa tonen.
Med Moder Sol i Den Gula tonen. Egentligen Är det Guld.

Denna Natt som var: Det var en Synd att sluta ögonen.
Då jag tände mina Ljus, såg jag ut genom fönstret.
ÅH! Så Vackert - "Det gjorde ont" i hjärtat av Glädje och Tacksamhet.
Stjärneljusen var ej på Himlavalvet. Marken var beströdd med dem.
Tusentals glimmande Ljus. Det var inte mörkt - stod länge och såg ut genom fönstret.

Jag tackade Dagen för allt Gott. Jag tackade de fyra Väderstrecken - min Fader och min Moder.
Lät mig föras in i Meditationens renhet och vara.

Så kröp jag ned i sängen, såg stjärneljusen glimma på himlavalvet. De var där OCH Moder Måne.
Med ens förstod jag varför jag haft svårt att komma till ro de senaste dagarna.
Jag blir full i skratt varje gång det blir Molnklart och jag kan se Månens Sken. Då vet jag.
Längtade ut men jag låg kvar.

Då inspirationens Glädje vaknar.
Vilket den inte gör om jag inte ställer mig som ett redskap. Kommer bort från mig själv.
Det är då jag som människa kan skänka någon glädje, genom mina ord eller genom hela mitt vara.
Då jag ställer mig "utanför" mig själv.
BLIR jag delaktig av Livet och kan svara till det som den "lyssnande" behöver.
Så om Den som möter då känner Tacksamhet. Så är det inte mig den skall Tacka.
UTAN sig själv!
Ty det Är "den som tar emot" som leder mig, fram till alla dörrar.
Det Är "Den som tar emot" som "får mig" att öppna mig och vara - Jag.

Det är också så fascinerande då man uppfylls av vetskapen - Om att vänner aldrig kan vara åtskilda.
Vänner i Nära relation är alltid samman.
Jag är övertygad om att man kan mötas i tidsströmmen. I det som inte Är för det vanliga sinnet.
Om man verkligen vill och önskar det. Men framförallt öppnar sig utan rädsla.

Minns alla "mina" sexåringar. Det kan vara en spännande utmaning.
MEN - Framförallt är det, en underbar ålder. Då Hela Kroppen är till besvär. Brukar likna sexåringarna vid att de ömsar skinn.
Stundtals har de verkligen inte en aning om var de har armar och ben.
Stundtals kan de inte "ens" klä på sig. Många föräldrar är det, som "har kliat sig i huvudet" över detta "monster". Som de inte känner igen.

Det är stundtals en mycket jobbig tid för Barnet. Det är den tredje gången "navelsträngen klipps".
Sedan kommer det största och egentligen den svåraste tiden i livet - 9-års-åldern.
Det är den tiden då Barnet känner sig helt ensam i Världen.
Det är den tid, då de provar - Om - Vi Var Sanna. Det är också den tiden då de inte längre har helt öppna dörrar till den andliga världen.


Från sexåringar till bilar. De är också besvärliga. Föranleder ofta att jag kliar mig i huvet.
Bilar - måste man ha ett gott förhållande till. Någon sa en gång: "Du vet väl att det finns väsen i dem också – elementarväsen.”
Du måste älska din bil, och ta hand om den. "Hmmm” - tänkte jag. Då borde jag inte ha någon bil. Kan ju inte meka! Men - sedan insåg jag att jag inte behöver klara av allt själv.Så jag håller bilen ren och fin och pratar snällt med den. Kallar den pärlan.