låt barnen känna

Det går till fullo att sätta sig ned med benen i kors,
blicka tomt ut,
Se inåt i ett vacuumpackat landskap.

Det går till fullo att sätta sig ned med benen i kors,
tömma sig vara i tomhet
Stilla

Inte ”ens” - i detta traktat – berget, eftersträvar denna tomhet, detta inåtblickande.

Hör hur berget kittelskrattar dig.

Det går till fullo att sätta sig ned med benen i kors,
stilla sig samt tänka bort allt
För att tänka sig in.

Varför tänka bort världen runt, den är den värld du är del av, varför inte tänka sig in,

Krypa in i varmfamnen.
Tänka sig in, tänka.

Göra sig en bild; en tombild.

Görs denna bild för att undslippa medlevandet, för att finna det egna gottfinnandet.

Se trädets grenar, se trädets rötter, samtliga grenar av stam av rot av krona är vägar.
Var och en av dessa vägar är unika,
Den ena vägen degraderar icke den andres.

Det går att säga till barnet, berätta för barnet, om allt det vilket kommer att ske då barnet lägger handen mot plattan, strykjärnet, hettan eller
Sträcker in handen i eld.

Det går till fullo att med sin tanke, egen tanke, vända sig till barnets tanke

– den tanke barnet ännu icke utvecklat på grund av bristande jordiska begrepp -

Vi säger icke: tag barnets hand och stick in den i eld.
Vi säger; var vaksam över barnet, med barnet,

Hindra dock icke barnet från att utforska jordstegen.

De flesta barn drar undan händerna, handen, lägger den ej på plattan eller sticker in den i eld; det vill säga om de ej skrämts till en outforskad jordstegsgrund.
Det vill säga; barnet hindras hela tiden med ord: om du gör så händer det,
barnet har därigenom blivit skrämt bort från forskar, utforskargärningen vilken skulle ha givit barnet stadga, livserfarenhetsstadga,
Samt tryggheten i vissheten av era vakande ögon.
Allt detta har skett på grund av er urbota förnekelse eller icke känsla av att vara helhet.
Gör ni så, det vill säga genom ord hindrar ni barnet från livssteg/jordsteg,
då kan ni vara övertygade om att barnet kommer att utforska objektet i smyg bakom er rygg
Detta sker förr eller senare.
Känner ni hotbilden vi ger, det är detta barnet lever med, er ordvisshet, det är bara det att dessa våra ord icke är en hotbild; de är verklighet. Om ni nu inte skrämmer barnet så till den yttersta grad att det sätter sig paralyserat ned till att endast åse detta förfärliga farliga, hotfulla liv. Barnet blir katatoniskt, eller asteniskt.
Sitter faktiskt mer eller mindre med benen i kors och mumlar ramsor, mantran.

Fly

Fly mig liv

Fly
Fly bort

Du vilken kräver mig

Skrämmer mig

Fly fjärran du herrelösa

Fly

Fly mig

Liv
.

Låt barnet känna att ni har ögon, gärna i nacken; att ni värnar om barnets utforskande.
Ögonen i nacken är beskyddande icke hindrande,


De ögonen är ryggmärgsförlängningen av pannögat.

Barnet vet

Barnet vet det den vuxne ej vet
Den vuxne vet det barnet ej vet

Vad är det de vet,

Barnet, är i trädets krona
Till och med i vindstornet
Blickar ut
Med vingar
Är barnet i allt
Med fjärilsvingar
Med alla vingars vingar
Med luften.

Lyssna till nattens vind, hur vinden vandrar in i trädens kronor,
Hör lövens glittersånger
Så upplever barnet det den vuxne ej längre vet.

Den vuxne sitter under trädet
Låt oss för en stund vara oromantiska,
Den vuxne är helt enkelt rötterna, känner alla jordsteg, alla stegs steg, vad gör den vuxne med dem.
Tar dem alla i sina händer och kastar dem hit och dit, rusar runt för att hinna.
Se så rötterna, helt enkelt slingrar dessa livets bäckar sig med allt i sakat mod.
Andas
Andante.
Endast där – i andante kan upplevandet verkande stiga in, sakta åter väcka det den vuxne innerst inne vet, det barnet vet.

Barnet älskar upprepning,
Se trädens grenar, fingrar,
Pärlgirlanger blir blad, blad efter blad till blad,
Bladguld
Bladsilver
Bladsång
Bladdans
Blads andning

Barnet känner igen.

Den vuxne tycker upprepningen är enformig, somnar in, blir uttråkad, det är där gifttagen öppnar sin giftkanal; suckar leda.
Den vuxne somnar in – om – det nu inte blir så att den vuxne helt plötsligt av en händelse ”drabbas” av ett blixtnedslag och ser skönheten i upprepningen,
Ser
Finner
Rytmen.

I upprepningen lever luft, eld, vind, vatten, jord, metall, trä, blomma, sten vad du än lyfter fram, lyfter upp ur formen, formbilden.

Allt levande är strömmar.

Se det lilla barnets övande, detta övande är verkligen upprepande strömmar, havets vindens allts strömmar.
Den tydligaste bilden för detta är havet, då vi bortser från cirkeln och endast ser fram och återvågen.
Varför denna upprepningsvåg;
Barnet var i världsherraväldenas etervagga, i Moderns etervagga, vaggades, låg i vagga, vaggades in i;
Till.

Låt oss inom denna bild återvända till ;
Språket har ett nocturniskt behov
Ett behov av att stiga in, andas i allegro,
nu andas språkvärlden stackato i falsettoner, är sopranistisk,
dessa behöver sänkas djupt ned i basvärlden för att medvetet stiga,

Du stannade länge i sopranistisk, det är till viss del vordet till en ism, sopranism. Det vill säga i hög hastighet hinna uttala så många livssanningar som möjligt är. Stundtals är det att liknas vid en kulspruta, ett automatvapen. Nåväl dessa kulor, är alltså sopraner, de spränger mer eller mindre sönder de skira hinnorna till sant lyssnande, till viss del kan vi säga att dess höga toner, skriktoner, spränger ljudvallen.
Då vi här talar om höga toner är det avstånd vi avser, icke innehåll eller mening. Det är lätt att tro att vi med höga avser högre sannhets visdom eller sfäriska toner.
Med djupa toner avser vi fylld mening, se den skira färgen mättas till djup.
Du väcktes med; sopranisk är det. Med avseende på att vi avser hets, skrik, skärande toner, vill vi säga att detta är ett maniskt skeende vilket för väsendet in i ett hektiskt leverne.
Sopranistisk,
Sopranism
Sopranisk
Manisk
Hektisk
Hets
Stilla dig människa andas djup innebörd in i höjden.

Andas;
Aspirare
Respirare.
Det andliga livet, gudomen är intet att spotta ut likt körsbärskärnor, det är en utsöndrande viljehandling.
Vad finns mer att säga om detta; intet orden aspirare samt respirare säger allt.

barnets upplevelse

Du har alltid sagt att varje barns upplevelse är sann, icke går att bortse ifrån.
Du har starkt påpekat att denna upplevelse kan av icke någon tas ifrån barnet.

Dina ord är mycket innehållsfyllda, det är så att denne någon vilken tror sig ha sövt upplevelsen kommer att upptäcka att upplevelsen förr eller senare kommer ifatt denne någon. Upplevelsen springer ifatt, icke hetsspringer, den löper, löper maraton. Den har icke brådska den stiger fram då stunden är mogen.
Den stiger icke fram för att skada eller göra illa denne någon, den stiger fram till helande.
Dels för barnets rätt till upplevande,
Dels till barnets rätt till sannhet,
Icke för att giva straff till denne någon, för att se att det egna upplevandet var sannhet,
Se orsaken till den egna upplevelsen.
Varför stiger den fram inför denne någon, är det detta vilket benämns vara kamaloka eller skärselden, mötet med sina gärningar, är detta att brinna i helvetet.
Nej, det är det icke, det är för befrielse, ty djupt i det inre vet denne någon att barnets upplevelse var sann.
Barnet hade rätten att uppleva ty barnet upplever alltid sant.
Barnet är och har rätt till upplev ande. Barnet är i anden, är därmed upp lev ande.

Upplevelsen kan aldrig av någon tas ifrån barnet, någon kan aldrig stjäla den.
Barnet kommer fram till dig,
Lyfter blickens händer till dig,
Berättar sin upplevelse.
Med vilken rätt kan du då säga; så är det inte.

Visst går det att samtala, oftast är dock detta mänskliga samtalande endast till för att söva den ena parten.
Barnet lyfter fram upplevelsen till den vuxne, den vuxne börjar i sitt förvirrade tillstånd att bortförklara eller föra ett verbalt samtal, det är inte ett barn den vuxne talar till.
Vi talar här om barn vilka utsätts för övergrepp av alla de slag.
Barnet berättar sin upplevelse, den vuxne ryggar tillbaka, sätter på sig skygglappar,
Skyggar blir en skyggfigur, ser icke barnet,
Istället har en vuxen ställt sig där, en fantombild, till denne talar nu den vuxne vilke befinner sig i ett totalt förvirringstillstånd, ett omedvetet chocktillstånd.

Den vuxne söker här tona ned eller söva barnets upplevelse, ser den sammantagna konsekvensen och söker bädda rena lakan runt. Dessa lakan är icke vita, de är mycket färgglada.
Eller, förövaren är den vilken talar med barnet eller åt barnet och söker söva barnets upplevelse, bedöva upplevelsen genom många olika saker, oftast genom presenter, eller lovord, kärleksförklaringar.
Oftast även genom att berätta konsekvenserna, lyfta fram alla fasor som kommer att ske med förövaren, eller om det är inom en blodsfamilj; berätta om hur synd det blir om alla andra vilka står utanför det skedda, vilket har skett ur kärlek.
Barnet känner i klart ljus att detta icke är sant, smutsen tar över.

Upplevelsen kan aldrig av någon tas ifrån barnet, någon kan aldrig stjäla den.
Barnet kommer fram till dig,
Lyfter blickens händer till dig,
Berättar sin upplevelse.
Med vilken rätt kan du då säga; så är det inte.

Visst går det att samtala, oftast är dock detta mänskliga samtalande endast till för att söva den ena parten. Vi säger inte att samtalet är av ondo, detta samtal skall vara ifrån den vuxne ett vitt samtal.
Den vuxne måste vara vit i tanken, i upplevandet.
Vara tyst.

Visst går det att samtala att se bilden från olika håll, det måste vara helt utan påverkan, minns att barnet är påverkat, nu måste mötet vara opåverkat,
Barnet måste få känna sig befriat, känna sitt inre tala
Helt, rent opåverkat.
Det opåverkade samtalet leder fram in i bak.

Det går då att se bilden av händelsen, skeendet från olika håll och vinklar,
Visst går det att i lek se skeendet.

Ändå är det så att ditt förklarande ljus icke är barnets ljus.

Upplevelsen är den uppdagade sannheten,
Samgenomlevandet är den uppklarnande uppdagelsen.

Då vi säger samgenomlevandet är det att verkligen uppgå i varandra,
Hur skall upplevelsen annars samstämma.

Ändå är det så att denna upplevelse består av två led, av två eller flera stämmor.

Däremot kan dessa stämmas till samband, därigenom ljuder inte stämmorna falska.
Se orkestern, genom att stämma instrumenten, tas de icke bort, det är ett gehöriskt lyssnande, ett känslolyssnande. Detta lyssnande är inte ”bara” känslor, det är inte det subjektiva kännandet, det är objektivt kännande.
Det är klarstämmandet.
En slags bäckastämning för att floden inte skall dränka allt i sin väg.

Vuxna vill gärna tala med barn, tala vuxenprat, diskutera allt det vilket vuxna gör.
Vuxna vill gärna tala med barn, tala vuxenprat ty de känner rädsla inför detta främmande väsen,
Främmande skrämmande,
Var gång de möter barnet känner den vuxne sitt eget barns längtan,
Känner gehör, vill intet annat än leva lev i ande.
Det blir osäker mark, en osäker mark vilken är så mycket säkrare än många andra marker ni trampar.


Vuxna vill gärna tala med barn, tala vuxenprat, diskutera allt det vilket vuxna gör, minns då att barnet är allt, barnet är inte uppdelat.
Barnet upplever med hela sitt väsen. Tanken är ännu inte ett organ, ännu inte ett eget organ, därmed är talet icke begreppsinnefattat

Vill du veta barnets upplevelse måste du bli barnet, det vill säga uppleva med hela dig inte bara med din så kallade kloktanke.

Först då barnet blivit tankevarelse kan ni samtala, se upplevelser, men även där, det är ofrånkomligt, är upplevelsen barnets. Liksom din upplevelse är din.

Är det en svår upplevelse har dessutom den nu vordna kloktanken dels lagt ett skydd. Dels lagrat negativitet ur denna upplevelse, vilken i grunden är ett känslominne vilket nu är ett tankeminne.
Det skydd kloktanken lagt är en förträngning, denna tanke är icke av ondo, den känner smärtan och bäddar in upplevelsen till dess barnet är redo eller moget att se.
Vi sade att detta minne i grunden är ett känslominne, det innebär icke att upplevelsen är ett påhitt, det innebär att upplevelsen sitter i varje fiber, varje uns, varje por av barnet. Den negativitet vi talar, vidrör här är att detta minne läggs in i varje liknande möte. Varje möte vilket liknar, inledningen till upplevelsen, ropar varningar.

Alltså, grunden är ett känslominne, vilket nu är ett tankeminne.
Det ni nu måste söka är vägen in i känslominnet.
Det kan endast ske genom framtidsskådande.

Ett barn har fått uppleva att det är tungt, kroppstungt, klumpigt, otympligt.
Det behöver inte betyda att kroppen är tjock och otymplig, det kan vara att föräldrarna inte kände glädje i barnet/till barnet.
Barnet var tyngande för föräldrarna, barnet var inte önskat. Detta ger barnet upplevelsen av tyngd, barnet är till besvär, kroppen blir till besvär, därigenom mister barnet förmågan att uppleva sig vacker eller att uppleva sin skönhet.

Alltså, denna upplevelse, känsla härrör ur en helt annan sfär än kroppstyngden, upplevelsen lägges i kroppsbunden tyngd, ett oseende av sin verkliga bild.

Detta ger barnet upplevelsen av tyngd, barnet är till besvär, kroppen blir till besvär, därigenom mister barnet förmågan att uppleva sig vacker eller att uppleva sin skönhet.
Barnet har blivit något fult; den fula ankungen. Det är en genomgripande upplevelse,
Ett kvävande famntag av negativitetsupplevelse.

Kärlek är det enda vilket kan hela detta.

Det erfordras ett oerhört tålamod av den vilken älskar barnet, det nu vuxna barnet.

Men – den vilken älskar barnet skall veta att den med ord aldrig kan frånta barnet/ den nu vuxne upplevelsen av att vara den fula ankungen.