barnets upplevelse

Du har alltid sagt att varje barns upplevelse är sann, icke går att bortse ifrån.
Du har starkt påpekat att denna upplevelse kan av icke någon tas ifrån barnet.

Dina ord är mycket innehållsfyllda, det är så att denne någon vilken tror sig ha sövt upplevelsen kommer att upptäcka att upplevelsen förr eller senare kommer ifatt denne någon. Upplevelsen springer ifatt, icke hetsspringer, den löper, löper maraton. Den har icke brådska den stiger fram då stunden är mogen.
Den stiger icke fram för att skada eller göra illa denne någon, den stiger fram till helande.
Dels för barnets rätt till upplevande,
Dels till barnets rätt till sannhet,
Icke för att giva straff till denne någon, för att se att det egna upplevandet var sannhet,
Se orsaken till den egna upplevelsen.
Varför stiger den fram inför denne någon, är det detta vilket benämns vara kamaloka eller skärselden, mötet med sina gärningar, är detta att brinna i helvetet.
Nej, det är det icke, det är för befrielse, ty djupt i det inre vet denne någon att barnets upplevelse var sann.
Barnet hade rätten att uppleva ty barnet upplever alltid sant.
Barnet är och har rätt till upplev ande. Barnet är i anden, är därmed upp lev ande.

Upplevelsen kan aldrig av någon tas ifrån barnet, någon kan aldrig stjäla den.
Barnet kommer fram till dig,
Lyfter blickens händer till dig,
Berättar sin upplevelse.
Med vilken rätt kan du då säga; så är det inte.

Visst går det att samtala, oftast är dock detta mänskliga samtalande endast till för att söva den ena parten.
Barnet lyfter fram upplevelsen till den vuxne, den vuxne börjar i sitt förvirrade tillstånd att bortförklara eller föra ett verbalt samtal, det är inte ett barn den vuxne talar till.
Vi talar här om barn vilka utsätts för övergrepp av alla de slag.
Barnet berättar sin upplevelse, den vuxne ryggar tillbaka, sätter på sig skygglappar,
Skyggar blir en skyggfigur, ser icke barnet,
Istället har en vuxen ställt sig där, en fantombild, till denne talar nu den vuxne vilke befinner sig i ett totalt förvirringstillstånd, ett omedvetet chocktillstånd.

Den vuxne söker här tona ned eller söva barnets upplevelse, ser den sammantagna konsekvensen och söker bädda rena lakan runt. Dessa lakan är icke vita, de är mycket färgglada.
Eller, förövaren är den vilken talar med barnet eller åt barnet och söker söva barnets upplevelse, bedöva upplevelsen genom många olika saker, oftast genom presenter, eller lovord, kärleksförklaringar.
Oftast även genom att berätta konsekvenserna, lyfta fram alla fasor som kommer att ske med förövaren, eller om det är inom en blodsfamilj; berätta om hur synd det blir om alla andra vilka står utanför det skedda, vilket har skett ur kärlek.
Barnet känner i klart ljus att detta icke är sant, smutsen tar över.

Upplevelsen kan aldrig av någon tas ifrån barnet, någon kan aldrig stjäla den.
Barnet kommer fram till dig,
Lyfter blickens händer till dig,
Berättar sin upplevelse.
Med vilken rätt kan du då säga; så är det inte.

Visst går det att samtala, oftast är dock detta mänskliga samtalande endast till för att söva den ena parten. Vi säger inte att samtalet är av ondo, detta samtal skall vara ifrån den vuxne ett vitt samtal.
Den vuxne måste vara vit i tanken, i upplevandet.
Vara tyst.

Visst går det att samtala att se bilden från olika håll, det måste vara helt utan påverkan, minns att barnet är påverkat, nu måste mötet vara opåverkat,
Barnet måste få känna sig befriat, känna sitt inre tala
Helt, rent opåverkat.
Det opåverkade samtalet leder fram in i bak.

Det går då att se bilden av händelsen, skeendet från olika håll och vinklar,
Visst går det att i lek se skeendet.

Ändå är det så att ditt förklarande ljus icke är barnets ljus.

Upplevelsen är den uppdagade sannheten,
Samgenomlevandet är den uppklarnande uppdagelsen.

Då vi säger samgenomlevandet är det att verkligen uppgå i varandra,
Hur skall upplevelsen annars samstämma.

Ändå är det så att denna upplevelse består av två led, av två eller flera stämmor.

Däremot kan dessa stämmas till samband, därigenom ljuder inte stämmorna falska.
Se orkestern, genom att stämma instrumenten, tas de icke bort, det är ett gehöriskt lyssnande, ett känslolyssnande. Detta lyssnande är inte ”bara” känslor, det är inte det subjektiva kännandet, det är objektivt kännande.
Det är klarstämmandet.
En slags bäckastämning för att floden inte skall dränka allt i sin väg.

Vuxna vill gärna tala med barn, tala vuxenprat, diskutera allt det vilket vuxna gör.
Vuxna vill gärna tala med barn, tala vuxenprat ty de känner rädsla inför detta främmande väsen,
Främmande skrämmande,
Var gång de möter barnet känner den vuxne sitt eget barns längtan,
Känner gehör, vill intet annat än leva lev i ande.
Det blir osäker mark, en osäker mark vilken är så mycket säkrare än många andra marker ni trampar.


Vuxna vill gärna tala med barn, tala vuxenprat, diskutera allt det vilket vuxna gör, minns då att barnet är allt, barnet är inte uppdelat.
Barnet upplever med hela sitt väsen. Tanken är ännu inte ett organ, ännu inte ett eget organ, därmed är talet icke begreppsinnefattat

Vill du veta barnets upplevelse måste du bli barnet, det vill säga uppleva med hela dig inte bara med din så kallade kloktanke.

Först då barnet blivit tankevarelse kan ni samtala, se upplevelser, men även där, det är ofrånkomligt, är upplevelsen barnets. Liksom din upplevelse är din.

Är det en svår upplevelse har dessutom den nu vordna kloktanken dels lagt ett skydd. Dels lagrat negativitet ur denna upplevelse, vilken i grunden är ett känslominne vilket nu är ett tankeminne.
Det skydd kloktanken lagt är en förträngning, denna tanke är icke av ondo, den känner smärtan och bäddar in upplevelsen till dess barnet är redo eller moget att se.
Vi sade att detta minne i grunden är ett känslominne, det innebär icke att upplevelsen är ett påhitt, det innebär att upplevelsen sitter i varje fiber, varje uns, varje por av barnet. Den negativitet vi talar, vidrör här är att detta minne läggs in i varje liknande möte. Varje möte vilket liknar, inledningen till upplevelsen, ropar varningar.

Alltså, grunden är ett känslominne, vilket nu är ett tankeminne.
Det ni nu måste söka är vägen in i känslominnet.
Det kan endast ske genom framtidsskådande.

Ett barn har fått uppleva att det är tungt, kroppstungt, klumpigt, otympligt.
Det behöver inte betyda att kroppen är tjock och otymplig, det kan vara att föräldrarna inte kände glädje i barnet/till barnet.
Barnet var tyngande för föräldrarna, barnet var inte önskat. Detta ger barnet upplevelsen av tyngd, barnet är till besvär, kroppen blir till besvär, därigenom mister barnet förmågan att uppleva sig vacker eller att uppleva sin skönhet.

Alltså, denna upplevelse, känsla härrör ur en helt annan sfär än kroppstyngden, upplevelsen lägges i kroppsbunden tyngd, ett oseende av sin verkliga bild.

Detta ger barnet upplevelsen av tyngd, barnet är till besvär, kroppen blir till besvär, därigenom mister barnet förmågan att uppleva sig vacker eller att uppleva sin skönhet.
Barnet har blivit något fult; den fula ankungen. Det är en genomgripande upplevelse,
Ett kvävande famntag av negativitetsupplevelse.

Kärlek är det enda vilket kan hela detta.

Det erfordras ett oerhört tålamod av den vilken älskar barnet, det nu vuxna barnet.

Men – den vilken älskar barnet skall veta att den med ord aldrig kan frånta barnet/ den nu vuxne upplevelsen av att vara den fula ankungen.