låt barnen känna

Det går till fullo att sätta sig ned med benen i kors,
blicka tomt ut,
Se inåt i ett vacuumpackat landskap.

Det går till fullo att sätta sig ned med benen i kors,
tömma sig vara i tomhet
Stilla

Inte ”ens” - i detta traktat – berget, eftersträvar denna tomhet, detta inåtblickande.

Hör hur berget kittelskrattar dig.

Det går till fullo att sätta sig ned med benen i kors,
stilla sig samt tänka bort allt
För att tänka sig in.

Varför tänka bort världen runt, den är den värld du är del av, varför inte tänka sig in,

Krypa in i varmfamnen.
Tänka sig in, tänka.

Göra sig en bild; en tombild.

Görs denna bild för att undslippa medlevandet, för att finna det egna gottfinnandet.

Se trädets grenar, se trädets rötter, samtliga grenar av stam av rot av krona är vägar.
Var och en av dessa vägar är unika,
Den ena vägen degraderar icke den andres.

Det går att säga till barnet, berätta för barnet, om allt det vilket kommer att ske då barnet lägger handen mot plattan, strykjärnet, hettan eller
Sträcker in handen i eld.

Det går till fullo att med sin tanke, egen tanke, vända sig till barnets tanke

– den tanke barnet ännu icke utvecklat på grund av bristande jordiska begrepp -

Vi säger icke: tag barnets hand och stick in den i eld.
Vi säger; var vaksam över barnet, med barnet,

Hindra dock icke barnet från att utforska jordstegen.

De flesta barn drar undan händerna, handen, lägger den ej på plattan eller sticker in den i eld; det vill säga om de ej skrämts till en outforskad jordstegsgrund.
Det vill säga; barnet hindras hela tiden med ord: om du gör så händer det,
barnet har därigenom blivit skrämt bort från forskar, utforskargärningen vilken skulle ha givit barnet stadga, livserfarenhetsstadga,
Samt tryggheten i vissheten av era vakande ögon.
Allt detta har skett på grund av er urbota förnekelse eller icke känsla av att vara helhet.
Gör ni så, det vill säga genom ord hindrar ni barnet från livssteg/jordsteg,
då kan ni vara övertygade om att barnet kommer att utforska objektet i smyg bakom er rygg
Detta sker förr eller senare.
Känner ni hotbilden vi ger, det är detta barnet lever med, er ordvisshet, det är bara det att dessa våra ord icke är en hotbild; de är verklighet. Om ni nu inte skrämmer barnet så till den yttersta grad att det sätter sig paralyserat ned till att endast åse detta förfärliga farliga, hotfulla liv. Barnet blir katatoniskt, eller asteniskt.
Sitter faktiskt mer eller mindre med benen i kors och mumlar ramsor, mantran.

Fly

Fly mig liv

Fly
Fly bort

Du vilken kräver mig

Skrämmer mig

Fly fjärran du herrelösa

Fly

Fly mig

Liv
.

Låt barnet känna att ni har ögon, gärna i nacken; att ni värnar om barnets utforskande.
Ögonen i nacken är beskyddande icke hindrande,


De ögonen är ryggmärgsförlängningen av pannögat.