- att befinna sig i fridsmod är att sätta sig under trädet, egentligen är detta att bli marken, allt.
Hur förklara denna bild? Även om Vi har gjort det så mången gång.
Ställ dig mitt på ängen eller rättare sagt – kliv ur tavlan och var ändå i den. Se, verkligen se alla detaljer, sönderdela, dissekera – tag så penseln i handen och stryk över ytan – med kärlek, nu är alltet/allt en bild, alla detaljer är en djupyta, skimrande liv. Du är alltså i bilden… bilden är inte en utkletad massa, den är liv!
Stormarna viner runtom, ändå bevarar du friden,
Fridsmodet.
Vi har talat om stegen fram till detta; lugn, frid, ro – det är oväsentligt i vilken ordning de är, de är icke statiska, de är det vita stadiet och de är upplysning.
Det är verkligen att inte behöva förklara eller att få förklaring.
Det är det du brukar skriva; då ögon blandas, då ögat brister och livets vatten fyller ögat.
Det är då de sant älskande möter varandra i tysttäcket
Ord, förklarande ord finns inget behov av, det är att andas, gemensamandas,
Det är att smeka varandra med tystnaden och se gryningsljuset fylla kindskålarna,
Kindernas rundade rosendrömmar.
Det lilla barnet har inget behov av de vuxnas ständiga frågor; ska vi – ska vi.
Barnet har inte behov av förklaringar, hur skall barnet kunna ta till sig dessa förklaringar, begreppsbildningar, det är inte att undervärdera barnet genom att säga detta, det är inte att säga att barnet är dumt eller vad det nu vara månde av mänskliga värderingsbegrepp av intellekt eller intelligens.
Barnet har inte behov av förklaringar av den enkla anledningen att de skapar förklaringar, begreppsbildningar, de är världen helt och hållet, de är i helheten känner inte att de är pusselbitar, de håller på att göra pusselbitar, begreppsbilder, barnen smakar, känner sig in i. Barnen kryper in i och lägger egentligen det de kryper in i utanför sig.
Så- hur skall barnet kunna ta till sig dessa ordförklaringar, begreppsbildningar vilka barnet håller på att smaka, känna sig in igenom den allvarsamma leken, den allvarsanna leken.
Barnet kryper alltså in i och lägger utanför sig, kan du känna smärtan av att tömmas.
Barnet har behov av att den vuxne är trädet, vinden, gräset, elden. Det vill säga barnet har behov av att den vuxne vet den värld barnet är ett med.
Barnet har behov av att höra den vuxne med kärlek säga; jag vet vad som är bra för dig, egentligen vill inte barnet höra detta – barnet vill känna, känna vad?
Barnet har behov av att – det är bilden av – att luta sig emot trädet, hur mycket det än stormar vilar barnet i tilliten. Den heter:
du tar hand om mig,
du hindrar mig inte från att leva,
du förhindrar inte livet att vara hos mig.
Jag får vandra mina steg i din hand.
Fridmod är alltså ett slags saktmod.
Eller varför inte ett slags skattmod.
Där kan du åter se vassen, vid havet, vid ån, vid bäcken,
Vassen lever följsamhet, då handen inte är följsam skär den rent.
Inte för intet växer den vid vatten.
Hur många procent vatten består ni av?
Vad omgavs ni av?
Vad dricker ni helst då ni törstar i öknen.
Allt är egentligen så fridsklart.
fredag 30 januari 2009
måndag 3 november 2008
solleende barn
Solleende barn
Kyssta av Solen
*
Den enda fasta punkten är hjärtat
I universum sjunger leende klanger, de söker det heliga hjärtat,
Den enda fasta punkten är hjärtat
*
Kyssta av Solen
Solleende barn
Kyssta av Solen
*
Den enda fasta punkten är hjärtat
I universum sjunger leende klanger, de söker det heliga hjärtat,
Den enda fasta punkten är hjärtat
*
Kyssta av Solen
Solleende barn
barnet visar oss något
Sol leende barn
Kyssta av Solen,
Vi har i denna dag skuttat i vattenpölar,Lerblommor växte på oss och rosorna färgade våra kinder,Stjärnorna tindrade inte synliga men i våra ögon möttes de,
Regn är inte ”bara” regn,
Regnet visar något, regnet visar att det stiger upp något från den så kallade ytan, underifrån, molnen bullar upp sig, tids nog behövs en ytutjämning för att ytan skall öppnas.
Regnet kan kännas vara runtom, lek med bilden att se regnet vara en vägg, en regnvägg, se det silverne ljuset, se också regnbågsljuset.
Se så bilden av regnet mot fönstret, se då de klara dropparna och hoppa nu in i ängens famn och se dropparna där,
Se så alla upptrampade stigar och se vägarna, här och var ligger vattenpölar,
Sakta sjunker de in om regnet upphör, sjunker in i hennes famn, de renas av hennes händer.
Du kan också se dessa vattenpölar vara ansikten, leende ansikten.
Leende ljusansikten smeker hjärtats rum.
Dessa ansikten kan ligga där osedda.
Vattenpölarna kan hindras att sjunka in, då stannar vattnet och det uppstår en stillastående sörja.
En helt vanlig vattenpöl ligger där och blir sedd,
Ni hoppar i den med glädje, vattnet känner glädjen och hoppar med, dansar runt er i glittrande ljuskaskader.
Glädjen är nu gemensam i universum,
Vad sker,
Blommor, Lerblommor växer upp ur vattenpölen rosorna färgar kinden, Kärleken stiger upp ur vattnets händer och färgar kinden rosenröd,
Färgar persikans sammetshud rodnande röd, det inre fylls med saften av livet och kärnan planteras i jordens famn.
Solpojken är mitt smeknamn till detta väsen, han är ett av dessa Buddha - Gestaltsbarn, hans visdom är oändlig,Då jag är med barnen är jag bara med dem, totalt fokuserad – Med.
Kärnan planteras i jordens händer,
I Moderns famn,
Livet hälsar barnet välkommet, leende ansikten möter barnet,
Barnets upplevelse är att vara kysst av solen och skall vara så.
Barnet är solenergier, ljus och värmeenergier,
Då barnet inte tillåts att ha upplevelsen av att var kysst av solen, förhårdnas den inre värmen.
Blir en kärna, men se Persikans kärna, den har vindlingar i skalet och porer, den andas in och avkänner,
Inom detta skal finns en mandel och mandelögat ler ut i varat.
Ett blommande mandelträd stiger fram,
Rötterna är där,
De tre spinner trådar runt trädets rötter, vattnar det med gul solsötma värmen stiger upp och förlöser skalets hårdhetsgrad, ytutjämning har skett.
Då människan inser att himmel och jord är ett, blir hon stilla,
Barnet är en Buddha i sig, Ljus och Värme till Kärlek,
Gestalten är Buddhas – Solsonen- Solkraften.
Solvindar finns det, men vem har sett Solen rusa runt?
Då barn; de inre och yttre omges av närvarande vuxna, stillar deras upplevelse av mänskligt kaos, de finner ro att upptäcka livet.
Barnen visar oss något,Glädjen i igenkännandet; i upprepningen.
Ofta då jag suckar så där vuxet tråkigt... kommer den där varma rösten till mig och säger; det är gott att upprepa då vet du att det är sant.
Barnen visar den vuxne något, påminner den vuxne om vikten av rytm,
Rytm uppstår inte ur obalans,
Rytmen är en balansakt,
Sömn och vaka är en balansakt.
Det lilla barnet växer under vilan, därför har barnet behov av vila. Vilan är inte för att den vuxne skall få tillfälle att snurra runt.
Det vore bättre om den vuxne satte sig ned och andades.
Tro inte att det bara är barnen som växer under vilan, den vuxne växer under vilan, då först ser den vuxne klart.
Barnet har behov av upprepning, upprepning skapad av rytm, den upprepningen blir aldrig tråkig, Den vuxne tror sig ha behov av förändring och visst är det så, men det behövs en stadig punkt, en upprepning, hur skulle ni kunna gunga gungbräda jämnt och i balans om mittpunkten inte fanns, om rörelsen inte var upprepning, skulle ni kunna gå om fötterna inte upprepade rörelsen,
Bilder har behov av att upprepas annars drunknar de i den nuvarande blinda tidsandan vilken är den sanna tidsandens längtan till mänskligt mod att se.den strålande diamanten - den heliga fasettslipningen,
Regnbågsljuset och stjärnornas salar.Då det modet vaknar stiger den himmelska diamanten fram, det är Helhetens ande.
djupare är enklare,
Det är så enkelt, det är bara att öppna ögonen och våga möta, överallt målas det bilder i klanger, toner, färger, Musik, ord eller målade med färg.Ur djupet stiger denna diamant fram, ur kolet,
Den brinnande allomfattande kärlekens eld vaknar åter, människan gör allt sås svårt,
Tar omvägar vilka skall göra henne visare/klokare, eller få henne att verka klok, hon gör sig faktiskt icke klok genom sitt snurrande, genom att trassla in sig i overkliga metaforer.
I universum sjunger leende klanger, de söker det heliga hjärtat,Den enda fasta punkten är hjärtat,
Kyssta av Solen,
Vi har i denna dag skuttat i vattenpölar,Lerblommor växte på oss och rosorna färgade våra kinder,Stjärnorna tindrade inte synliga men i våra ögon möttes de,
Regn är inte ”bara” regn,
Regnet visar något, regnet visar att det stiger upp något från den så kallade ytan, underifrån, molnen bullar upp sig, tids nog behövs en ytutjämning för att ytan skall öppnas.
Regnet kan kännas vara runtom, lek med bilden att se regnet vara en vägg, en regnvägg, se det silverne ljuset, se också regnbågsljuset.
Se så bilden av regnet mot fönstret, se då de klara dropparna och hoppa nu in i ängens famn och se dropparna där,
Se så alla upptrampade stigar och se vägarna, här och var ligger vattenpölar,
Sakta sjunker de in om regnet upphör, sjunker in i hennes famn, de renas av hennes händer.
Du kan också se dessa vattenpölar vara ansikten, leende ansikten.
Leende ljusansikten smeker hjärtats rum.
Dessa ansikten kan ligga där osedda.
Vattenpölarna kan hindras att sjunka in, då stannar vattnet och det uppstår en stillastående sörja.
En helt vanlig vattenpöl ligger där och blir sedd,
Ni hoppar i den med glädje, vattnet känner glädjen och hoppar med, dansar runt er i glittrande ljuskaskader.
Glädjen är nu gemensam i universum,
Vad sker,
Blommor, Lerblommor växer upp ur vattenpölen rosorna färgar kinden, Kärleken stiger upp ur vattnets händer och färgar kinden rosenröd,
Färgar persikans sammetshud rodnande röd, det inre fylls med saften av livet och kärnan planteras i jordens famn.
Solpojken är mitt smeknamn till detta väsen, han är ett av dessa Buddha - Gestaltsbarn, hans visdom är oändlig,Då jag är med barnen är jag bara med dem, totalt fokuserad – Med.
Kärnan planteras i jordens händer,
I Moderns famn,
Livet hälsar barnet välkommet, leende ansikten möter barnet,
Barnets upplevelse är att vara kysst av solen och skall vara så.
Barnet är solenergier, ljus och värmeenergier,
Då barnet inte tillåts att ha upplevelsen av att var kysst av solen, förhårdnas den inre värmen.
Blir en kärna, men se Persikans kärna, den har vindlingar i skalet och porer, den andas in och avkänner,
Inom detta skal finns en mandel och mandelögat ler ut i varat.
Ett blommande mandelträd stiger fram,
Rötterna är där,
De tre spinner trådar runt trädets rötter, vattnar det med gul solsötma värmen stiger upp och förlöser skalets hårdhetsgrad, ytutjämning har skett.
Då människan inser att himmel och jord är ett, blir hon stilla,
Barnet är en Buddha i sig, Ljus och Värme till Kärlek,
Gestalten är Buddhas – Solsonen- Solkraften.
Solvindar finns det, men vem har sett Solen rusa runt?
Då barn; de inre och yttre omges av närvarande vuxna, stillar deras upplevelse av mänskligt kaos, de finner ro att upptäcka livet.
Barnen visar oss något,Glädjen i igenkännandet; i upprepningen.
Ofta då jag suckar så där vuxet tråkigt... kommer den där varma rösten till mig och säger; det är gott att upprepa då vet du att det är sant.
Barnen visar den vuxne något, påminner den vuxne om vikten av rytm,
Rytm uppstår inte ur obalans,
Rytmen är en balansakt,
Sömn och vaka är en balansakt.
Det lilla barnet växer under vilan, därför har barnet behov av vila. Vilan är inte för att den vuxne skall få tillfälle att snurra runt.
Det vore bättre om den vuxne satte sig ned och andades.
Tro inte att det bara är barnen som växer under vilan, den vuxne växer under vilan, då först ser den vuxne klart.
Barnet har behov av upprepning, upprepning skapad av rytm, den upprepningen blir aldrig tråkig, Den vuxne tror sig ha behov av förändring och visst är det så, men det behövs en stadig punkt, en upprepning, hur skulle ni kunna gunga gungbräda jämnt och i balans om mittpunkten inte fanns, om rörelsen inte var upprepning, skulle ni kunna gå om fötterna inte upprepade rörelsen,
Bilder har behov av att upprepas annars drunknar de i den nuvarande blinda tidsandan vilken är den sanna tidsandens längtan till mänskligt mod att se.den strålande diamanten - den heliga fasettslipningen,
Regnbågsljuset och stjärnornas salar.Då det modet vaknar stiger den himmelska diamanten fram, det är Helhetens ande.
djupare är enklare,
Det är så enkelt, det är bara att öppna ögonen och våga möta, överallt målas det bilder i klanger, toner, färger, Musik, ord eller målade med färg.Ur djupet stiger denna diamant fram, ur kolet,
Den brinnande allomfattande kärlekens eld vaknar åter, människan gör allt sås svårt,
Tar omvägar vilka skall göra henne visare/klokare, eller få henne att verka klok, hon gör sig faktiskt icke klok genom sitt snurrande, genom att trassla in sig i overkliga metaforer.
I universum sjunger leende klanger, de söker det heliga hjärtat,Den enda fasta punkten är hjärtat,
tisdag 21 oktober 2008
beundra det sköna
Nu I Ro Slumra In Mitt Älskade Barn.
Dröm I Ditt Älskliga Rike
Vinden som Smeker Din Älskliga Kind
Träden som Susar som Sjunger För Dig
Drömmen Vaggar Ditt Rike Till Frid
Nu I Ro Slumra In Mitt Älskade Barn
I GodHetens Famn Vilar Ditt Vara
Natt Smeker Ditt Sinne Med Kärlek
Marker Som Vilar Anden som Flyger
Drömmen Vaggar Ditt Sinne Till Ro
Nu I Ro Slumra In Mitt Älskade Barn
Känn Mitt Hjärtas Värmande Tanke
Känsla Som Smeker Ditt Älskliga Vara
Drömmen Skänker Ditt Sinne Ljus.
Förra veckan sa en av de små Gossarna. Idag är det Sommar överallt. Över Hela Världen. Har funderat över Dessa ord. Funderingarna förde vidare. Här är allt långt framskridet. På en annan Plats Är det i Begynnelsen. Med Tanke på det Så borde det vara Maj Där och juni här. Det vore väl fiffigt om månadernas namn Förändrades efter det som Lever I Dem På varje Plats. Då skulle det hela tiden finnas ett val. Ett val - Var Är det Bäst att vara. Vilken hisnande bild. Samtidigt fascinerande. Plötsligt kanske människorna skulle bli nomader. Stagnation skulle längre inte finnas. Förändring och nytänkande. Inget som helst kvarhållande vid det som var. Människan skulle bli tvungen att bli Nyskapande. Det skulle helt enkelt vara en total omöjlighet att samla på hög. Hela synen på ägande skulle behöva omvärderas.
En oändlig ström av bilder just nu Vidgas Denna Bild, Till hela Den synliga världen.
Undrar vad Den Lille Gossen Egentligen Såg. Det Han såg Skänkte Honom Stor Glädje och Det var det viktiga. Ville inte Störa Gossens Sköna och Vackra Bild För mycket !
Dröm I Ditt Älskliga Rike
Vinden som Smeker Din Älskliga Kind
Träden som Susar som Sjunger För Dig
Drömmen Vaggar Ditt Rike Till Frid
Nu I Ro Slumra In Mitt Älskade Barn
I GodHetens Famn Vilar Ditt Vara
Natt Smeker Ditt Sinne Med Kärlek
Marker Som Vilar Anden som Flyger
Drömmen Vaggar Ditt Sinne Till Ro
Nu I Ro Slumra In Mitt Älskade Barn
Känn Mitt Hjärtas Värmande Tanke
Känsla Som Smeker Ditt Älskliga Vara
Drömmen Skänker Ditt Sinne Ljus.
Förra veckan sa en av de små Gossarna. Idag är det Sommar överallt. Över Hela Världen. Har funderat över Dessa ord. Funderingarna förde vidare. Här är allt långt framskridet. På en annan Plats Är det i Begynnelsen. Med Tanke på det Så borde det vara Maj Där och juni här. Det vore väl fiffigt om månadernas namn Förändrades efter det som Lever I Dem På varje Plats. Då skulle det hela tiden finnas ett val. Ett val - Var Är det Bäst att vara. Vilken hisnande bild. Samtidigt fascinerande. Plötsligt kanske människorna skulle bli nomader. Stagnation skulle längre inte finnas. Förändring och nytänkande. Inget som helst kvarhållande vid det som var. Människan skulle bli tvungen att bli Nyskapande. Det skulle helt enkelt vara en total omöjlighet att samla på hög. Hela synen på ägande skulle behöva omvärderas.
En oändlig ström av bilder just nu Vidgas Denna Bild, Till hela Den synliga världen.
Undrar vad Den Lille Gossen Egentligen Såg. Det Han såg Skänkte Honom Stor Glädje och Det var det viktiga. Ville inte Störa Gossens Sköna och Vackra Bild För mycket !
ät
Är uppvuxen i ett hem där mat var ett stort ämne. Äta >>> Äta >>> Äta Upp Allt >>> inte rynka på näsan. Sorgsna ögon om man inte åt upp med ett leende och stora ovationer och så vidare.
Tiden gick - jag mötte alla dessa matvägrande Barn. Kom underfund med....
Ge barnet en liten gnutta mat - lika lite som det yttersta på din fingernagel. Ge Barnet möjlighet att Smaka och Framförallt. Ge Barnet möjlighet att be om mera. För Barnets öga är en matsked ett berg.
Så mötte jag alla matvägrande Ungdomar. Kom Underfund med. Ge Dem av Dig. Bejaka dem som Individer. Inte för deras utseende.
Fyll dem med Välkomnande Gester.
Så mötte jag alla " vuxna" med sina teoretiska "fantasier" /fraser.
Se På Naturfolken. De vet vad de behöver. Små Barn vet också vad de behöver.
Men de så kallade ”kloka” västerlänningarna. Alla de så kallade ”rika” länderna. Söker kopiera deras sätt att leva!
Det är bara det att de så kallade ”kloka” glömmer. Dessa Folks Inneboende Visdom.
Tiden gick - jag mötte alla dessa matvägrande Barn. Kom underfund med....
Ge barnet en liten gnutta mat - lika lite som det yttersta på din fingernagel. Ge Barnet möjlighet att Smaka och Framförallt. Ge Barnet möjlighet att be om mera. För Barnets öga är en matsked ett berg.
Så mötte jag alla matvägrande Ungdomar. Kom Underfund med. Ge Dem av Dig. Bejaka dem som Individer. Inte för deras utseende.
Fyll dem med Välkomnande Gester.
Så mötte jag alla " vuxna" med sina teoretiska "fantasier" /fraser.
Se På Naturfolken. De vet vad de behöver. Små Barn vet också vad de behöver.
Men de så kallade ”kloka” västerlänningarna. Alla de så kallade ”rika” länderna. Söker kopiera deras sätt att leva!
Det är bara det att de så kallade ”kloka” glömmer. Dessa Folks Inneboende Visdom.
flöjter
Det är så att jag mest spelar för det som finns runtom mig - Solen - Vinden. Men avgasrening är viktig. Att stämma andningen är viktig - sexåringarna mår gott av flöjten.
Barnen - de Kära Barnen - då jag var i barnträdgården.
Det var en stor glädje, att vara med dem.
Och det är den lekfullheten - utan krav - utan att bete sig, på ett visst sätt. Som jag tror/VET, är viktigt, i ett sant möte.
Att kunna "leka" - det vill säga: vara Fria och Glada Tillsammans, som vuxna.
Dock, är det ju så, att Barnets Lek, inte är på skoj eller till förströelse .
Barnets Lek är på fullt allvar.
Det är i leken som de övar.
Det är ett arbete de gör.
Det är vuxenvärlden de efterhärmar. Våra rörelser - våra ljud - våra tankar - vårt sätt att se på varandra och omgivningen.
Hur vi möter varandra och omgivningen.
De efterhärmar oss - OM vi ÄR VÄRDA att efterhärmas.
Det är inte det vi säger utan det är det vi gör de lever "genom".
Barnen - de Kära Barnen - då jag var i barnträdgården.
Det var en stor glädje, att vara med dem.
Och det är den lekfullheten - utan krav - utan att bete sig, på ett visst sätt. Som jag tror/VET, är viktigt, i ett sant möte.
Att kunna "leka" - det vill säga: vara Fria och Glada Tillsammans, som vuxna.
Dock, är det ju så, att Barnets Lek, inte är på skoj eller till förströelse .
Barnets Lek är på fullt allvar.
Det är i leken som de övar.
Det är ett arbete de gör.
Det är vuxenvärlden de efterhärmar. Våra rörelser - våra ljud - våra tankar - vårt sätt att se på varandra och omgivningen.
Hur vi möter varandra och omgivningen.
De efterhärmar oss - OM vi ÄR VÄRDA att efterhärmas.
Det är inte det vi säger utan det är det vi gör de lever "genom".
sexåringen
Vilken Underbart Vacker Värld, det Är som strålar emot Oss.
Med en Himmel i Den Rent Blåa tonen.
Med Moder Sol i Den Gula tonen. Egentligen Är det Guld.
Denna Natt som var: Det var en Synd att sluta ögonen.
Då jag tände mina Ljus, såg jag ut genom fönstret.
ÅH! Så Vackert - "Det gjorde ont" i hjärtat av Glädje och Tacksamhet.
Stjärneljusen var ej på Himlavalvet. Marken var beströdd med dem.
Tusentals glimmande Ljus. Det var inte mörkt - stod länge och såg ut genom fönstret.
Jag tackade Dagen för allt Gott. Jag tackade de fyra Väderstrecken - min Fader och min Moder.
Lät mig föras in i Meditationens renhet och vara.
Så kröp jag ned i sängen, såg stjärneljusen glimma på himlavalvet. De var där OCH Moder Måne.
Med ens förstod jag varför jag haft svårt att komma till ro de senaste dagarna.
Jag blir full i skratt varje gång det blir Molnklart och jag kan se Månens Sken. Då vet jag.
Längtade ut men jag låg kvar.
Då inspirationens Glädje vaknar.
Vilket den inte gör om jag inte ställer mig som ett redskap. Kommer bort från mig själv.
Det är då jag som människa kan skänka någon glädje, genom mina ord eller genom hela mitt vara.
Då jag ställer mig "utanför" mig själv.
BLIR jag delaktig av Livet och kan svara till det som den "lyssnande" behöver.
Så om Den som möter då känner Tacksamhet. Så är det inte mig den skall Tacka.
UTAN sig själv!
Ty det Är "den som tar emot" som leder mig, fram till alla dörrar.
Det Är "Den som tar emot" som "får mig" att öppna mig och vara - Jag.
Det är också så fascinerande då man uppfylls av vetskapen - Om att vänner aldrig kan vara åtskilda.
Vänner i Nära relation är alltid samman.
Jag är övertygad om att man kan mötas i tidsströmmen. I det som inte Är för det vanliga sinnet.
Om man verkligen vill och önskar det. Men framförallt öppnar sig utan rädsla.
Minns alla "mina" sexåringar. Det kan vara en spännande utmaning.
MEN - Framförallt är det, en underbar ålder. Då Hela Kroppen är till besvär. Brukar likna sexåringarna vid att de ömsar skinn.
Stundtals har de verkligen inte en aning om var de har armar och ben.
Stundtals kan de inte "ens" klä på sig. Många föräldrar är det, som "har kliat sig i huvudet" över detta "monster". Som de inte känner igen.
Det är stundtals en mycket jobbig tid för Barnet. Det är den tredje gången "navelsträngen klipps".
Sedan kommer det största och egentligen den svåraste tiden i livet - 9-års-åldern.
Det är den tiden då Barnet känner sig helt ensam i Världen.
Det är den tid, då de provar - Om - Vi Var Sanna. Det är också den tiden då de inte längre har helt öppna dörrar till den andliga världen.
Från sexåringar till bilar. De är också besvärliga. Föranleder ofta att jag kliar mig i huvet.
Bilar - måste man ha ett gott förhållande till. Någon sa en gång: "Du vet väl att det finns väsen i dem också – elementarväsen.”
Du måste älska din bil, och ta hand om den. "Hmmm” - tänkte jag. Då borde jag inte ha någon bil. Kan ju inte meka! Men - sedan insåg jag att jag inte behöver klara av allt själv.Så jag håller bilen ren och fin och pratar snällt med den. Kallar den pärlan.
Med en Himmel i Den Rent Blåa tonen.
Med Moder Sol i Den Gula tonen. Egentligen Är det Guld.
Denna Natt som var: Det var en Synd att sluta ögonen.
Då jag tände mina Ljus, såg jag ut genom fönstret.
ÅH! Så Vackert - "Det gjorde ont" i hjärtat av Glädje och Tacksamhet.
Stjärneljusen var ej på Himlavalvet. Marken var beströdd med dem.
Tusentals glimmande Ljus. Det var inte mörkt - stod länge och såg ut genom fönstret.
Jag tackade Dagen för allt Gott. Jag tackade de fyra Väderstrecken - min Fader och min Moder.
Lät mig föras in i Meditationens renhet och vara.
Så kröp jag ned i sängen, såg stjärneljusen glimma på himlavalvet. De var där OCH Moder Måne.
Med ens förstod jag varför jag haft svårt att komma till ro de senaste dagarna.
Jag blir full i skratt varje gång det blir Molnklart och jag kan se Månens Sken. Då vet jag.
Längtade ut men jag låg kvar.
Då inspirationens Glädje vaknar.
Vilket den inte gör om jag inte ställer mig som ett redskap. Kommer bort från mig själv.
Det är då jag som människa kan skänka någon glädje, genom mina ord eller genom hela mitt vara.
Då jag ställer mig "utanför" mig själv.
BLIR jag delaktig av Livet och kan svara till det som den "lyssnande" behöver.
Så om Den som möter då känner Tacksamhet. Så är det inte mig den skall Tacka.
UTAN sig själv!
Ty det Är "den som tar emot" som leder mig, fram till alla dörrar.
Det Är "Den som tar emot" som "får mig" att öppna mig och vara - Jag.
Det är också så fascinerande då man uppfylls av vetskapen - Om att vänner aldrig kan vara åtskilda.
Vänner i Nära relation är alltid samman.
Jag är övertygad om att man kan mötas i tidsströmmen. I det som inte Är för det vanliga sinnet.
Om man verkligen vill och önskar det. Men framförallt öppnar sig utan rädsla.
Minns alla "mina" sexåringar. Det kan vara en spännande utmaning.
MEN - Framförallt är det, en underbar ålder. Då Hela Kroppen är till besvär. Brukar likna sexåringarna vid att de ömsar skinn.
Stundtals har de verkligen inte en aning om var de har armar och ben.
Stundtals kan de inte "ens" klä på sig. Många föräldrar är det, som "har kliat sig i huvudet" över detta "monster". Som de inte känner igen.
Det är stundtals en mycket jobbig tid för Barnet. Det är den tredje gången "navelsträngen klipps".
Sedan kommer det största och egentligen den svåraste tiden i livet - 9-års-åldern.
Det är den tiden då Barnet känner sig helt ensam i Världen.
Det är den tid, då de provar - Om - Vi Var Sanna. Det är också den tiden då de inte längre har helt öppna dörrar till den andliga världen.
Från sexåringar till bilar. De är också besvärliga. Föranleder ofta att jag kliar mig i huvet.
Bilar - måste man ha ett gott förhållande till. Någon sa en gång: "Du vet väl att det finns väsen i dem också – elementarväsen.”
Du måste älska din bil, och ta hand om den. "Hmmm” - tänkte jag. Då borde jag inte ha någon bil. Kan ju inte meka! Men - sedan insåg jag att jag inte behöver klara av allt själv.Så jag håller bilen ren och fin och pratar snällt med den. Kallar den pärlan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
