Barnet - inriktning liv - positivhandlare

- Att diskutera livssanningar är att vara en positivhandlare.
Att vara en positiv handlare är av godo ty det är att inte diskutera livssanningar det är att vara dem – leva dem.
Allt liv är positivt.
Allt Liv är positiv Livsåskådan.
Inte en dogm eller en lära där den ena har fel och den andra har rätt.
Handlare är här att vara gärningen.

Att däremot vara en positivhandlare är att med musik locka till sig kunder, inte med den egna stämman.
Ett positiv är ett mycket vackert instrument,
Låt oss kortfattat säga; en låda vars utsida är mycket vackert dekorerad.
Inuti finns vissa musikslingor, kan liknas vid en bönerulle.
Det är ett mycket vackert instrument, det fordrar någon som vevar, håller i ratten.
Vi sade att du måste släppa - släppa fri – befria, inte i bemärkelsen av att släppa – lämna – ta avsked.
Bumerangen släpps fri den återkommer.
Se hur den finnes av vinden, hör ljudet och se den försvinna och åter vända hem.
Låt tåget skena för ett tag, se vad som är då hjulen stannar, se buffelhjorden framför dig,
Du går inte under – hav tillit.

Sätt dig på den flygande mattan och flyg med den,
Titta inte ned,
Då hisnar du,
Då ramlar du av,
Följ Med.

Det vilket befrias ges förklaringens ljus.

Du ser en boll, en tillverkad skalbagge, en sådan där i metall som man drar upp.
Denna har två sidor eller två vingar.
Den skruvas upp och flyger in i skogen.
Den studsar emot träden.
Den flyger fort och den är sökande.
Så,
Flyger den in i solen och blir pelarljus.
Det ljus vilket ibland kan skönjas av ögats lins.

Inkapslat, inneslutet blir livet livsdom – livsdum. Erfaringen blir livsdum och därmed utdömd.
Vad är det Vi här säger, du skrynklar pannan i djupa veck.
Vi säger att då väsendet stänger in sig i sina egengjorda ljustankar, förblindas ögat och livet blir fantasteri istället för fantasi.
Detta fantasteri är inget annat än fanatism, detta stänger livet inne i en från början glaskupa, se termosen och alla dess lager.
Ja – det kan även liknas vid eller du vill gärna säga att Vi alltid har sagt att det sanna livet, hjärtat alltid lever i det inre. Det gör det här också, men denna termos är en kapsel inom skalet eller är samtidigt skalet. Var befinner sig då hjärtat i denna bild.
I en termos finns det en tapp, en droppe längst ned, den är där för att glasen inte skall splittras. Det är sant; bomber och annat otyg är också byggda så.
Men glöm alla dessa bilder av termosen, se istället att från början var väggarna av glas, du kunde ännu se ut, sedan blev de tjockare och tjockare, du avskärmades från liv, från livet.
Du upplever ordet runt hjärtats kraft som otydliga, ja kanske är de det, du kan också se termosen vara en parasit, det är en ständig kamp inom själen.
Hur du än förändrar bilden så är det Vi vill säga, att ett inneslutet, inkapslat liv av andra livs erfarningar eller ord är ett förblindat liv. det blir ett livsdumt liv istället för en livsdom, minns då att denna dom inte är negativ!
Genom att utestänga det egna ljusminnet och leva genom andra livs ord gör du inget annat än dömer ut livet ty varje del har del av helheten, det blir kaos, svallvågor eftersom livet söker livet.

Även det tillverkade kan erhålla ljus, det sker då det släpps fritt, fritt till omvandling.
Vi säger inte att det tillverkade, den tillverkade tanken skall släppas fri efter eget behag. Vi säger att det tillverkade skall släppas fri för att den ursprungliga inspirationen skall givas möjlighet att tala för att omvandling skall ske.
Alla dessa massförstörelsevapen har ett ursprung och detta var icke vad de blivit.
Vi har sagt det tidigare och Vi upprepar det vidare, vidare: det är aldrig för sent.

Låt oss se på orden du skrev:
”Tanken tar sömnen i sin hand och kastar den in i virvlar”.
I vissa perioder matas du med orosmoln, det är svårt att bara låta vara.
Nåväl du kan låta dem vara men i de stunderna är du så trött att tanken faktiskt tar sömnen och kastar in den bland stjärnorna.
Det är inte lätt att sova i det starka ljuset,
Men vad skall tanken göra då du inte vill höra resonerande logik.
”huvudet blir ett kalejdoskop,”
Det är väl en underbar bild, kalejdoskopet är utformat likt en stjärnkikare.
Det är en rörform och ett titthål, du håller det i handen och inuti finns glasbitar eller annat material,
Det bildas mönster, vartefter du rör eller snurrar detta rör.
”bilderna förändras, går in och ut i varandra, vad är vad, det visar sig i slutändan, du har alla har möjligheten att lägga det åt sidan,
Vänta och se.”
Det är verkligen så att bilderna förändras, de går in och ut i varandra, inte helt urskiljningsbart, ändå skapas dessa bilder kontinuerligt efter din hands rörelse.
Nu går det att följa med i den gjorda malströmmen, men det finns alltså ett annat val och det valet är inte att sätta på sig skygglappar eller att fly. Det kan tolkas så, men det är verkligen att följa med malströmmen och se vart den leder. Inte kastas runt och ätas av den – det är att se den i stilla begrundan, den kommer att leda dig till hjärttappen, tappen på termosen vilken förhindrar att du splittras.
”Tankesurr
Tankevirrvarr
Tankevirvlar
Turbulens
I kalejdoskopet vandrar bilderna in och ut
Förändras
Blir en”
Dessa ord talar för sig själva och innefattar det Vi sade.
”Du gives tankefrid”
Då tanken känner att du bejakar åskådandet att du väntar ut, medvetet väntar ut stormen kan den andas och sortera, själen kan röra sig fritt bland stjärnorna och lyssna i andens ljus genom andens levande strömmar. Delarna faller på plats, du är åter helhet – hel.
Helt obemärkt dras täcket över klangerna
Blir stensöta.
Dessa dina ord är en god bild av det du gör.
Du lyssnar, svarar vid behov till klangerna och lyfter upp klangerna. Behovet upphör och utan att det märks är du borta.
Du har blivit stensöta,
Så den vilken önskar finna dig åter får söka under hennes hud, mellan stenarnas värn för att möta din sötma.
Nej Dotter, säg inte ja - ja - ja med en suck – så är det.

Vi vill starkt påpeka att Vi i samband med samtalen runt barn, målar fram skräckscenarion, negativa skräckscenarion för att ni verkligen skall förstå, levande förstå vad barnet vandrar in i.

Barnet möts av ointresse, ovilja, oliv/ickeliv.
Barnet ser på den vuxne med ljusögon.
Barnet är livsflöde med inriktning liv.
Det möts av ickeliv det vill säga oliv/ickeliv.
Varför envisas Vi med att säga oliv då du hela tiden ser oliven framför dig.
Olivlundarna finns med i många berättelser,
Du ser dessa knotiga träd och du ser de vidsträckta landskapen, du ser fåraherden och fåren med de glada skuttande lammen, du förs till en vacker tid.
Du ser oliven, med kärnan i det inre. Den ovala formen och kärnan, kärnan till liv.
Du ser oljan och du ser alla vårdande egenskaper.
Det är ju liv.
Då detta liv inte möts blir det ett förtorkat träd… men det skall mycket till för att döda detta träd.
Fredsduvans träd.
Fridsmod.
Så barnet blir olivträdet och ointressets ovilja blir ickeliv/oliv dock icke olivfrukten.
Detta ointresse göms bak förtäckta sanningar.
Det göms bakom olika aktiviteter, så kallat intresse för barnets aktiviteter, det Vi avser är inte barnets lek eller annat. Det Vi avser är alla andra aktiviteter, sport, dans det ena med det andra helst redan vid spädbarnsålder.

Barnets själ sörjer,
Till slut drabbas barnet av mörkerrädsla, monsterrädsla m.m.
Barnet blir också rädd för att vara ensam.
Det blir matvägran, sovvägran, vägran, vägran, vägran. Vägransvägen kan göras oändlig Vi behöver inte gå in i detaljrikedom, men varför skall barnet känna behag i att vara ensam med sig själv då vuxenvärlden är tvungen att alltid omge det med andra eller aktiviteter för att distrahera det. Är det inte så att man isolerar det man anser vara farligt från det övriga, här isolerar man barnet bort från sitt själv genom ständig sysselsättning.
Vi har sagt att barnet är världen, så varför skall barnet tycka om världen då barnet inte känner ett genuint välkomnande.
Barnet bär på stor visdom och söker att vara de vuxna till behag, tyck om mig.

En outgrundlig värld skapas.

I denna outgrundliga inkapslade värld sker något.
Livet blir ibland en stenstod,
Livets bok blir en stenbok.
Den kan inte längre flyga, vindarna kan inte vända fram rätt blad.
Tecknen är inte fyllda med liv, de blir förstelnade former.
Det är då trädgården behöver kultiveras, ogräset har tagit över och gömmer tecknen.
De tecken vilka ljusminnet skriver, de tecken barnet förde med sig och som varje levande väsen bär inom sig.
Varsamt rensas taggarna och törnen bort, slingerväxterna leds till rätt platser,
Allt läggs till rätta.
Dammet lägger sig,
Glasbitarna stannar i den valda stjärnkonstellationen,
Pelarljusen synes åter.
Livsboken tar åter in, dricker Solens ljus, blir varm vingarna flyger i befriat ljus.
Den hårda formen har löst upp av egenviljan till liv.
Att vara en positiv handlare är av godo ty det är att inte diskutera livssanningar det är att vara dem – leva dem.
Allt liv är positivt.
Allt Liv är positiv Livsåskådan.
Inte en dogm eller en lära där den ena har fel och den andra har rätt.
Handlare är här att vara gärningen.
Ja – vad mer finns att säga runt detta,
Det outgrundliga är inte outgrundligt det är grunden till liv,
Vi sade:
Du går inte under – hav tillit.

Sätt dig på den flygande mattan och flyg med den,
Titta inte ned,
Då hisnar du,
Då ramlar du av,
Följ Med.

Det vilket befrias ges förklaringens ljus.

Skulle ni se all skönhet med en gång… skulle ni inte av skräck ramla ned, snarare i ljusdans.
Detta vet barnet – barnet har inriktning till liv.

Dödsmask - Barn - Tuppar

Antingen kan ni välja att sätta på er en dödsmask och spela spelet,
Spela spelet av att orka,
Vara övergripande,
Ha tentakler ute överallt,
Vara ett skepp kommer lastat med allt.

Varför lägga en dödsmask över det befriade födda ansiktet.
Låt livets vatten stiga upp i skeppet,
Våga visa;
Jag orkar ej – jag vill ha hjälp.
Tillsammans kan vi göra, genom att lyssna in,
Mycket bra ord om gemensamhetsstickningen.
Ja, dotter du tar in orden och brukar dem, din själ är skrivare, poesiförlängning.
Se detta med hårförlängning.
Det egna hårets slingor flätas konstfullt samman och hår sys in. Detta görs för att det egna håret ej orkar mera och går av.
Ja – visst är det så att en själ gör detta för att känna sig vacker eller göra sig vacker. Vad är det för fel med det? Gör det denna illa, gör det någon annan illa?
Varför är det fel att göra sig vacker, att le, att stråla,
Från början var detta för att det egna håret ej orkade, det gick av.
Ljustrådar kan ävenså de gå av. Då sänds hjälpare och linjerna flätas konstfullt samman.
Gör dig vacker för ditt själv och därmed för andra.
Du studsade där en stund – poesiförlängning,
Vad annat är barn än poesi,
Vad annat är livet än poesi,
Är det en dödsmask?
…
Han vandrar till stranden
Lägger livsstenar i ring
Ur händerna
Glöder
Värme
Varsamt lägger han glöden i stenringen
Sätter sig ned
Ser lågan sakta vakna

Väntar

Väntar

Väntar

Lågan vecklar sig samman
Rullar ihop sig
Sover


Han reser sig upp under stjärnorna
Långt därnere ser han lågan glöda dröm
Han knyter höftskynket
Dyker
Vindarna bär honom i vid båge
Havets händer öppnas
Slutes runt hans kropp
Vattnets glitterljus är med honom
Det långa håret böljar
Följer strömmarna
Han förs djupare
Finner pärlan innesluten
De bärs upp till stranden
han rister det långa håret
Kroppen skimrar
Droppstjärnor
Sjunger

Han sätter sig ned i stenringen med musslan i händerna
Ser glöden andas, sträcka sig ut
Lågan vaknar sakta
Han väntar omgiven av fridsmod
Han håller musslan i händerna känner dess liv
Följer dess andning
Anar pärlljuset
Dagar nätter
Nätter dagar
Lågan vakar över dem

Väntar

Väntar

Väntar

Skalet är öppnat pärlan vilar stilla i hans händer
Han lägger den i sitt hjärta
De ser lågan brinna stadigt klart rent
De ser skalvingarna flyga befrielsens ljus
…

Denna natt har jag sett något, fartvindar,
Hört; måste du släppa… jag minns inte vad det ÄR! – det har med detta att göra.
- Ramarna av allt vedertaget måste släppas.
Ramarna runt livets tavla,
Denna tavla är inte stagnation, den är det du skrev; att följa ljusets vandring:
idag har jag "bara" övat stillhet, sett ljuset förändras genom sin vandring över väggarnas ytor,det är en vacker konst,ljuset förändras och är ändå alltid detsamma,dess inre är där,alltid
det är ibland viktigt att se ljuset vandra mellan rummen,följa dagen,se hur ljuset förändrar väggarnas utseende,eller se hur ljuset förändrasatt samtidigt veta att ljusets inre väggarnas inre alltid är där
Ljuset förändra, årstiderna har stämningar, dygnet har stämningar,
Ljus, ljud har stämningar.
Grundtonen är där,
Då ramen tas bort lever bilden,
Dess begränsade liv öppnas,
Måstena,
Dogmerna
Tas bort. Du skrev våra ord;
– det är bra då stridstupparna stiger fram av sig själva, det är då de visar sina sanna väsen.
Det är gott att de kryper fram,
Se dem och urskilj dem.
Älska deras hjärtan dock icke deras ogärningar.
Det har med detta att göra – du studsar inom dig ty du känner orden.
Se tuppens stolthet,
Kroppen, stjärtfjädrarna, kammen.
Stolt spatserar han mellan sina hönor, gal och väcker dagens ljus.
Så kan det vara.
Vad är då hönorna i denna bild, det är alla gjorda sanningar, hela hönsgårdens tjatter. Ibland är det till och med så att hönorna börjar nafsa varandras fjädrar, de drabbas av kannibalism då tuppen inte är herre på täppan – nåväl det finns andra orsaker också men här – i denna bild får det vara så.
Hönorna har inte en vägledare och de får icke rätt näring.
Tuppen säges väcka dagens ljus,
Här är detta den klara tanken,
Den är inte alls klar, den är här gjord och består av tjatter,
Den stackars arma tuppen får inte frid.
Han har en vacker kam, visst är det så denna kam är vågformad, strömlinjeformad, en kärlekens kam.
Det finns många gurus vilka tävlar om ordets makt, de strider innanför ramen. Ibland har de någon över dem vilka sätter dem innanför ramen för att de skall strida och tjäna pengar, kan liknas vid langare,
Den vilken står över dem håller samman deras vingar och sätter ned dem i ringen.
Vi behöver inte orda mera om tuppfäktning, detta vedervärdiga nöje.
Det händer att tuppar stiger fram av sig själva, inte ur sitt själv.
Och det är som Vi sade:
– det är bra då stridstupparna stiger fram av sig själva, det är då de visar sina sanna väsen.
Det är gott att de kryper fram,
Se dem och urskilj dem.
Älska deras hjärtan dock icke deras ogärningar
Nu kommer Vi till det du studsar inför.
Nu hugges huvudet av tuppen,
Vad ser du för bild?
Du ser tankehuvudet ligga bredvid kroppen och tuppen springer vilt omkring.
Släpp nu bilden eftersom den inte tilltalar dig.
När ramen tas bort, den gjorda ramen,
Ligger huvudet på marken,
Livet blir nyfött,
Nyfött i en vuxens liv.
Nu irrar detta liv faktiskt som en halshuggen, kroppen befinner sig i chock.
Kropparna befinner sig i chock innan de faller in i sitt själv.
Plötsligt står Människan där,
Kroppen bär,
Tanken tänker,
Själen Lever,
Anden Leder,
Jaget svarar till Liv.

- Så i mötet med barnet, var gärna en tupp – dock ingen stridstupp, var lyssnande, kännande,
Var stolt över livet och överför livsstolthet in i barnets steg, överför är här att i djupet av hjärtat veta att varje steg speglas i alltet.
Se barnets lek, lek tillsammans med barnen, men glöm aldrig att du är vuxen,
Vad är det Vi säger;
Lyft dödsmasken av ditt ansikte, låt barnen möta edra sanna jag inte bilden av något.
Räds inte livet,
Giv inte barnen rädsla för liv,
Giv dem ursprunget,
Det är kärlek.
Räds icke kärleken.

Bufflar

Åter levde ord med dig,
Ord vilka du tänkte tala till människor.
Vilket du hade behövt tala,
Det är viktiga ord så låt oss se dem. De orden är verkligen att beakta i mötet med alla levande väsen.
Ja, du skrev: många av er vet inte – skriv brevet så ser vi tillsammans på radernas djupmening.
(jag väljer att inte publicera brevet i sin helhet.)
”det är väldigt sällan, näst intill aldrig jag är personlig då jag är här.”
Vad är det du säger?
Säger du att du är kall?
Inte alls – det du säger är att du klär av dig dina individuella kläder, dina personliga åsikter. Du kliver in i det liv du befinner dig i, det kan liknas vid att stiga in i olika rum – den bilden är lättare att se.
”det har varit en lång väg, då jag berättar om hur det var, är det inte för att säga: det var bättre förr, eller att det vi då gjorde eller jag gjorde var bättre eller att den tiden var bättre.”
Så är det – då en impuls, varje liv är en impuls skall vandra vidare, i vidare kretsar, eller följa livsvägen, är det av vikt att se framåt att ha framförsikt, att ha rena rutor helt enkelt. Inte dimmiga glas eller repade glas. Det är att blicka in i natten och se stjärnorna. Vem vill vandra framåt utan att blicka framåt.
Nu säger ni kanske att det är utan mening att planera, det är det då det görs en uttänkt plan utan att lyssna, den planen blir statisk.
Det, det här handlar om är att se framåt och därigenom se bakåt och handla, hjärthandla i nuet.
Genom att se framåt lyfts den negativa profetian.
Det uppstår i denna bild ett evigt kretslopp där inget utesluter - allt omfamnar för liv – till liv.
Det är att se behoven inte begären till växande,
Vad behövs för ett växande,
Vilka impulser har plantan,
Vilken jordmån behövs.
Hur var vägen.
Var den lyssnande till eller kom den bort från.
”jag säger det jag ser varken mer eller mindre och definitivt aldrig för att framhäva mig själv. Hur skall jag kunna framhäva då jag inte ser mig själv handla utan mitt själv, vilket sker då den personliga kappan hängs av,
Jag kräver aldrig mer av andra än av mig själv – däremot ställer jag höga krav på mig själv.”
Då ett levande väsen kliver ur sig själv och blir sitt själv, blir den en slags mottagare eller sensor, den ser saker och förmedlar. Ibland söker du förmedla även då dörren är stängd, du lär dig dock sakta att det icke går. Det går endast att förmedla då dörren är på glänt eller öppnad. Visst går det att utsäga det du ser, frösådden är där, förvänta dig dock inget gensvar, snarare motsatsen. Det blir en omedveten rädsla.
De krav du ställer på dig själv är egentligen inte höga, de kan tyckas vara så av andra, men de svarar helt till ditt själv.
De handlar om sannhet, ljus och värme till Kärlek.
Egentligen att bortse ifrån dig själv – det är att vara i sitt själv,
Det är att uppgå i helheten.
Viket barnet gör och är.
Den vilken är hos barn – måste kunna förglömma sig själv och bli sitt själv,
Då är barnen trygga i sitt självväxande.
Du skriver - få vet hur det är i det privata, du skriver om att du inte lyfter fram din sjukdom – varför tynga och varför föra in mera smärta i eterlivet, du skriver betecknande ord: Så ser det ut. Själen och anden innehar oerhörd kraft, kroppen orkar inte. Jaget borde säga, stanna hemma istället för att säga; åk till…
Det du här beskriver är ju just detta med att skapa sig en bild av något och bortse ifrån egentliga fakta, det viket synes på ytan är inte det inres djup. I ditt fall är det så att det vilket synes på ytan är andens och själens styrka, det kroppen upplever bärs av dessa krafter. Det finns en stor fara i detta och det är att kroppen inte orkar bära.
Du har en uppgift och många gånger kan denna verka grym i utomståendes ögon, det är ingen straffdom och Vi finns alltid hos dig, inom dig och runt dig.
Du skriver att du inte orkar umgås att du lever mer eller mindre i total isolering, det är så nu… för några dagar och nätter i vår tid, i den mänskliga tiden kan det kännas vara en evighet. Men sakta finner du ja, just det fridsmodet.
Du utgår alltid från att det är omtanke då en människa säger något, det är inte alltid så, ibland är orsakerna helt andra.
I den mänskliga tid ni nu lever i är det ett måste att urskilja all de händer vilka möter er.
Vi har talat om oförbehållslöst liv,
Den oförbehållslösa kärleken är den högsta och största, men den säger inte att ni skall ta emot alla de händer vilka greppar efter er.
Den säger; se hjärtat och svara till hjärtat,
Se barnen – de är visdom.
Du ser den bruna jorden, snön har smält och allt visas, inuti hennes famn andas glödelden, markerna skimrar gröna och dessa pärlor lyfts av ljuset.
Se denna underbara visdom, i hjärtat lever sannheten.
Hur mycket stormarna än viner, mardrömsvågorna, så finns ett lugn,
Det är verkligen det du skriver, streta inte emot – följ vågorna och dyk ner med dem, se det vilket finns och ni skall vandra genom stormarnas vågor, fördröj inte helandet genom att streta emot.
Så skriver du om Bufflarna,
Hjordarna får markerna att vibrera, stormarna får hjärtat att vibrera, inga fast punkter synes, dammet virvlar och så stannar de, allt blir tyst, bidar väntan.
Dammet lägger sig och de grönskande vidderna syns bakom,
Framför.. är livets hav, se tinderljusens ögon.
Jordarna, jordögat vill så mycket,
I tysttäcket, det vita täcket synes ljuset,
Vinter – Vår – Sommar – Höst – Vinter.


Den bruna sammeten
andas
glödeld
Gröna pärlor
lyfts
upp
av ljusstrålar
…
Mardrömsvågorna väller in

rullar
välvar rundgång

gång

gong

tornado
vassa kanter

bedövande dåndjup

jag följer med dem

genom stormens öga


vandrar jag in i gryningssången

…

Stegen vibrerar

trumman sjunger

Bufflarnas hovar river upp damm


Allt

blir



stilla tystväntan

de vita stjärnblommorna stiger upp

…

Gråt inte jordöga

Vila stilla i ditt vittäcke
…

Vad är det att vara människa, är det två armar, två ben, kropp och huvud.
Är det: gå, stå, tala, tänka.
Oftast är det så att ni föredrar att bara gå,
Ni vågar inte stå still,
Stå still och begrunda stegen.
Ni talar utan att tänka med hjärtat.
Att vara människa är att vara allt, du skrev detta fint i dikterna.

Barnet - Fridsmod - Fridsklart

- att befinna sig i fridsmod är att sätta sig under trädet, egentligen är detta att bli marken, allt.
Hur förklara denna bild? Även om Vi har gjort det så mången gång.

Ställ dig mitt på ängen eller rättare sagt – kliv ur tavlan och var ändå i den. Se, verkligen se alla detaljer, sönderdela, dissekera – tag så penseln i handen och stryk över ytan – med kärlek, nu är alltet/allt en bild, alla detaljer är en djupyta, skimrande liv. Du är alltså i bilden… bilden är inte en utkletad massa, den är liv!
Stormarna viner runtom, ändå bevarar du friden,
Fridsmodet.
Vi har talat om stegen fram till detta; lugn, frid, ro – det är oväsentligt i vilken ordning de är, de är icke statiska, de är det vita stadiet och de är upplysning.
Det är verkligen att inte behöva förklara eller att få förklaring.
Det är det du brukar skriva; då ögon blandas, då ögat brister och livets vatten fyller ögat.
Det är då de sant älskande möter varandra i tysttäcket
Ord, förklarande ord finns inget behov av, det är att andas, gemensamandas,
Det är att smeka varandra med tystnaden och se gryningsljuset fylla kindskålarna,
Kindernas rundade rosendrömmar.

Det lilla barnet har inget behov av de vuxnas ständiga frågor; ska vi – ska vi.
Barnet har inte behov av förklaringar, hur skall barnet kunna ta till sig dessa förklaringar, begreppsbildningar, det är inte att undervärdera barnet genom att säga detta, det är inte att säga att barnet är dumt eller vad det nu vara månde av mänskliga värderingsbegrepp av intellekt eller intelligens.
Barnet har inte behov av förklaringar av den enkla anledningen att de skapar förklaringar, begreppsbildningar, de är världen helt och hållet, de är i helheten känner inte att de är pusselbitar, de håller på att göra pusselbitar, begreppsbilder, barnen smakar, känner sig in i. Barnen kryper in i och lägger egentligen det de kryper in i utanför sig.
Så- hur skall barnet kunna ta till sig dessa ordförklaringar, begreppsbildningar vilka barnet håller på att smaka, känna sig in igenom den allvarsamma leken, den allvarsanna leken.
Barnet kryper alltså in i och lägger utanför sig, kan du känna smärtan av att tömmas.

Barnet har behov av att den vuxne är trädet, vinden, gräset, elden. Det vill säga barnet har behov av att den vuxne vet den värld barnet är ett med.
Barnet har behov av att höra den vuxne med kärlek säga; jag vet vad som är bra för dig, egentligen vill inte barnet höra detta – barnet vill känna, känna vad?
Barnet har behov av att – det är bilden av – att luta sig emot trädet, hur mycket det än stormar vilar barnet i tilliten. Den heter:
du tar hand om mig,
du hindrar mig inte från att leva,
du förhindrar inte livet att vara hos mig.
Jag får vandra mina steg i din hand.

Fridmod är alltså ett slags saktmod.
Eller varför inte ett slags skattmod.

Där kan du åter se vassen, vid havet, vid ån, vid bäcken,
Vassen lever följsamhet, då handen inte är följsam skär den rent.
Inte för intet växer den vid vatten.
Hur många procent vatten består ni av?
Vad omgavs ni av?
Vad dricker ni helst då ni törstar i öknen.

Allt är egentligen så fridsklart.