Dödsmask - Barn - Tuppar

Antingen kan ni välja att sätta på er en dödsmask och spela spelet,
Spela spelet av att orka,
Vara övergripande,
Ha tentakler ute överallt,
Vara ett skepp kommer lastat med allt.

Varför lägga en dödsmask över det befriade födda ansiktet.
Låt livets vatten stiga upp i skeppet,
Våga visa;
Jag orkar ej – jag vill ha hjälp.
Tillsammans kan vi göra, genom att lyssna in,
Mycket bra ord om gemensamhetsstickningen.
Ja, dotter du tar in orden och brukar dem, din själ är skrivare, poesiförlängning.
Se detta med hårförlängning.
Det egna hårets slingor flätas konstfullt samman och hår sys in. Detta görs för att det egna håret ej orkar mera och går av.
Ja – visst är det så att en själ gör detta för att känna sig vacker eller göra sig vacker. Vad är det för fel med det? Gör det denna illa, gör det någon annan illa?
Varför är det fel att göra sig vacker, att le, att stråla,
Från början var detta för att det egna håret ej orkade, det gick av.
Ljustrådar kan ävenså de gå av. Då sänds hjälpare och linjerna flätas konstfullt samman.
Gör dig vacker för ditt själv och därmed för andra.
Du studsade där en stund – poesiförlängning,
Vad annat är barn än poesi,
Vad annat är livet än poesi,
Är det en dödsmask?
…
Han vandrar till stranden
Lägger livsstenar i ring
Ur händerna
Glöder
Värme
Varsamt lägger han glöden i stenringen
Sätter sig ned
Ser lågan sakta vakna

Väntar

Väntar

Väntar

Lågan vecklar sig samman
Rullar ihop sig
Sover


Han reser sig upp under stjärnorna
Långt därnere ser han lågan glöda dröm
Han knyter höftskynket
Dyker
Vindarna bär honom i vid båge
Havets händer öppnas
Slutes runt hans kropp
Vattnets glitterljus är med honom
Det långa håret böljar
Följer strömmarna
Han förs djupare
Finner pärlan innesluten
De bärs upp till stranden
han rister det långa håret
Kroppen skimrar
Droppstjärnor
Sjunger

Han sätter sig ned i stenringen med musslan i händerna
Ser glöden andas, sträcka sig ut
Lågan vaknar sakta
Han väntar omgiven av fridsmod
Han håller musslan i händerna känner dess liv
Följer dess andning
Anar pärlljuset
Dagar nätter
Nätter dagar
Lågan vakar över dem

Väntar

Väntar

Väntar

Skalet är öppnat pärlan vilar stilla i hans händer
Han lägger den i sitt hjärta
De ser lågan brinna stadigt klart rent
De ser skalvingarna flyga befrielsens ljus
…

Denna natt har jag sett något, fartvindar,
Hört; måste du släppa… jag minns inte vad det ÄR! – det har med detta att göra.
- Ramarna av allt vedertaget måste släppas.
Ramarna runt livets tavla,
Denna tavla är inte stagnation, den är det du skrev; att följa ljusets vandring:
idag har jag "bara" övat stillhet, sett ljuset förändras genom sin vandring över väggarnas ytor,det är en vacker konst,ljuset förändras och är ändå alltid detsamma,dess inre är där,alltid
det är ibland viktigt att se ljuset vandra mellan rummen,följa dagen,se hur ljuset förändrar väggarnas utseende,eller se hur ljuset förändrasatt samtidigt veta att ljusets inre väggarnas inre alltid är där
Ljuset förändra, årstiderna har stämningar, dygnet har stämningar,
Ljus, ljud har stämningar.
Grundtonen är där,
Då ramen tas bort lever bilden,
Dess begränsade liv öppnas,
Måstena,
Dogmerna
Tas bort. Du skrev våra ord;
– det är bra då stridstupparna stiger fram av sig själva, det är då de visar sina sanna väsen.
Det är gott att de kryper fram,
Se dem och urskilj dem.
Älska deras hjärtan dock icke deras ogärningar.
Det har med detta att göra – du studsar inom dig ty du känner orden.
Se tuppens stolthet,
Kroppen, stjärtfjädrarna, kammen.
Stolt spatserar han mellan sina hönor, gal och väcker dagens ljus.
Så kan det vara.
Vad är då hönorna i denna bild, det är alla gjorda sanningar, hela hönsgårdens tjatter. Ibland är det till och med så att hönorna börjar nafsa varandras fjädrar, de drabbas av kannibalism då tuppen inte är herre på täppan – nåväl det finns andra orsaker också men här – i denna bild får det vara så.
Hönorna har inte en vägledare och de får icke rätt näring.
Tuppen säges väcka dagens ljus,
Här är detta den klara tanken,
Den är inte alls klar, den är här gjord och består av tjatter,
Den stackars arma tuppen får inte frid.
Han har en vacker kam, visst är det så denna kam är vågformad, strömlinjeformad, en kärlekens kam.
Det finns många gurus vilka tävlar om ordets makt, de strider innanför ramen. Ibland har de någon över dem vilka sätter dem innanför ramen för att de skall strida och tjäna pengar, kan liknas vid langare,
Den vilken står över dem håller samman deras vingar och sätter ned dem i ringen.
Vi behöver inte orda mera om tuppfäktning, detta vedervärdiga nöje.
Det händer att tuppar stiger fram av sig själva, inte ur sitt själv.
Och det är som Vi sade:
– det är bra då stridstupparna stiger fram av sig själva, det är då de visar sina sanna väsen.
Det är gott att de kryper fram,
Se dem och urskilj dem.
Älska deras hjärtan dock icke deras ogärningar
Nu kommer Vi till det du studsar inför.
Nu hugges huvudet av tuppen,
Vad ser du för bild?
Du ser tankehuvudet ligga bredvid kroppen och tuppen springer vilt omkring.
Släpp nu bilden eftersom den inte tilltalar dig.
När ramen tas bort, den gjorda ramen,
Ligger huvudet på marken,
Livet blir nyfött,
Nyfött i en vuxens liv.
Nu irrar detta liv faktiskt som en halshuggen, kroppen befinner sig i chock.
Kropparna befinner sig i chock innan de faller in i sitt själv.
Plötsligt står Människan där,
Kroppen bär,
Tanken tänker,
Själen Lever,
Anden Leder,
Jaget svarar till Liv.

- Så i mötet med barnet, var gärna en tupp – dock ingen stridstupp, var lyssnande, kännande,
Var stolt över livet och överför livsstolthet in i barnets steg, överför är här att i djupet av hjärtat veta att varje steg speglas i alltet.
Se barnets lek, lek tillsammans med barnen, men glöm aldrig att du är vuxen,
Vad är det Vi säger;
Lyft dödsmasken av ditt ansikte, låt barnen möta edra sanna jag inte bilden av något.
Räds inte livet,
Giv inte barnen rädsla för liv,
Giv dem ursprunget,
Det är kärlek.
Räds icke kärleken.