Bufflar

Åter levde ord med dig,
Ord vilka du tänkte tala till människor.
Vilket du hade behövt tala,
Det är viktiga ord så låt oss se dem. De orden är verkligen att beakta i mötet med alla levande väsen.
Ja, du skrev: många av er vet inte – skriv brevet så ser vi tillsammans på radernas djupmening.
(jag väljer att inte publicera brevet i sin helhet.)
”det är väldigt sällan, näst intill aldrig jag är personlig då jag är här.”
Vad är det du säger?
Säger du att du är kall?
Inte alls – det du säger är att du klär av dig dina individuella kläder, dina personliga åsikter. Du kliver in i det liv du befinner dig i, det kan liknas vid att stiga in i olika rum – den bilden är lättare att se.
”det har varit en lång väg, då jag berättar om hur det var, är det inte för att säga: det var bättre förr, eller att det vi då gjorde eller jag gjorde var bättre eller att den tiden var bättre.”
Så är det – då en impuls, varje liv är en impuls skall vandra vidare, i vidare kretsar, eller följa livsvägen, är det av vikt att se framåt att ha framförsikt, att ha rena rutor helt enkelt. Inte dimmiga glas eller repade glas. Det är att blicka in i natten och se stjärnorna. Vem vill vandra framåt utan att blicka framåt.
Nu säger ni kanske att det är utan mening att planera, det är det då det görs en uttänkt plan utan att lyssna, den planen blir statisk.
Det, det här handlar om är att se framåt och därigenom se bakåt och handla, hjärthandla i nuet.
Genom att se framåt lyfts den negativa profetian.
Det uppstår i denna bild ett evigt kretslopp där inget utesluter - allt omfamnar för liv – till liv.
Det är att se behoven inte begären till växande,
Vad behövs för ett växande,
Vilka impulser har plantan,
Vilken jordmån behövs.
Hur var vägen.
Var den lyssnande till eller kom den bort från.
”jag säger det jag ser varken mer eller mindre och definitivt aldrig för att framhäva mig själv. Hur skall jag kunna framhäva då jag inte ser mig själv handla utan mitt själv, vilket sker då den personliga kappan hängs av,
Jag kräver aldrig mer av andra än av mig själv – däremot ställer jag höga krav på mig själv.”
Då ett levande väsen kliver ur sig själv och blir sitt själv, blir den en slags mottagare eller sensor, den ser saker och förmedlar. Ibland söker du förmedla även då dörren är stängd, du lär dig dock sakta att det icke går. Det går endast att förmedla då dörren är på glänt eller öppnad. Visst går det att utsäga det du ser, frösådden är där, förvänta dig dock inget gensvar, snarare motsatsen. Det blir en omedveten rädsla.
De krav du ställer på dig själv är egentligen inte höga, de kan tyckas vara så av andra, men de svarar helt till ditt själv.
De handlar om sannhet, ljus och värme till Kärlek.
Egentligen att bortse ifrån dig själv – det är att vara i sitt själv,
Det är att uppgå i helheten.
Viket barnet gör och är.
Den vilken är hos barn – måste kunna förglömma sig själv och bli sitt själv,
Då är barnen trygga i sitt självväxande.
Du skriver - få vet hur det är i det privata, du skriver om att du inte lyfter fram din sjukdom – varför tynga och varför föra in mera smärta i eterlivet, du skriver betecknande ord: Så ser det ut. Själen och anden innehar oerhörd kraft, kroppen orkar inte. Jaget borde säga, stanna hemma istället för att säga; åk till…
Det du här beskriver är ju just detta med att skapa sig en bild av något och bortse ifrån egentliga fakta, det viket synes på ytan är inte det inres djup. I ditt fall är det så att det vilket synes på ytan är andens och själens styrka, det kroppen upplever bärs av dessa krafter. Det finns en stor fara i detta och det är att kroppen inte orkar bära.
Du har en uppgift och många gånger kan denna verka grym i utomståendes ögon, det är ingen straffdom och Vi finns alltid hos dig, inom dig och runt dig.
Du skriver att du inte orkar umgås att du lever mer eller mindre i total isolering, det är så nu… för några dagar och nätter i vår tid, i den mänskliga tiden kan det kännas vara en evighet. Men sakta finner du ja, just det fridsmodet.
Du utgår alltid från att det är omtanke då en människa säger något, det är inte alltid så, ibland är orsakerna helt andra.
I den mänskliga tid ni nu lever i är det ett måste att urskilja all de händer vilka möter er.
Vi har talat om oförbehållslöst liv,
Den oförbehållslösa kärleken är den högsta och största, men den säger inte att ni skall ta emot alla de händer vilka greppar efter er.
Den säger; se hjärtat och svara till hjärtat,
Se barnen – de är visdom.
Du ser den bruna jorden, snön har smält och allt visas, inuti hennes famn andas glödelden, markerna skimrar gröna och dessa pärlor lyfts av ljuset.
Se denna underbara visdom, i hjärtat lever sannheten.
Hur mycket stormarna än viner, mardrömsvågorna, så finns ett lugn,
Det är verkligen det du skriver, streta inte emot – följ vågorna och dyk ner med dem, se det vilket finns och ni skall vandra genom stormarnas vågor, fördröj inte helandet genom att streta emot.
Så skriver du om Bufflarna,
Hjordarna får markerna att vibrera, stormarna får hjärtat att vibrera, inga fast punkter synes, dammet virvlar och så stannar de, allt blir tyst, bidar väntan.
Dammet lägger sig och de grönskande vidderna syns bakom,
Framför.. är livets hav, se tinderljusens ögon.
Jordarna, jordögat vill så mycket,
I tysttäcket, det vita täcket synes ljuset,
Vinter – Vår – Sommar – Höst – Vinter.


Den bruna sammeten
andas
glödeld
Gröna pärlor
lyfts
upp
av ljusstrålar
…
Mardrömsvågorna väller in

rullar
välvar rundgång

gång

gong

tornado
vassa kanter

bedövande dåndjup

jag följer med dem

genom stormens öga


vandrar jag in i gryningssången

…

Stegen vibrerar

trumman sjunger

Bufflarnas hovar river upp damm


Allt

blir



stilla tystväntan

de vita stjärnblommorna stiger upp

…

Gråt inte jordöga

Vila stilla i ditt vittäcke
…

Vad är det att vara människa, är det två armar, två ben, kropp och huvud.
Är det: gå, stå, tala, tänka.
Oftast är det så att ni föredrar att bara gå,
Ni vågar inte stå still,
Stå still och begrunda stegen.
Ni talar utan att tänka med hjärtat.
Att vara människa är att vara allt, du skrev detta fint i dikterna.