tisdag 12 maj 2009
Barnet samtalar i varje steg det skapar
Klostret skapades för att bevara, för att bevara de helgade medlen, därigenom fanns det för det mesta en örtagård inom dessa murar.
Klostret är en mur vilken är att likna vid er kropp.
De talar icke de onödiga orden, de andas stillhet. De vänder ansiktet inåt, det gör även barnen, de gör detta ty de har sett anden i det så kallade yttre.
Klosterlivet har olika stadier att växa in i, detta bär livet med sig överallt. Klosterlivet har bestämda rutiner, vi vill hellre benämna dessa för rytmer.
Barnet är beroende, sunt beroende av rytmer, det är allt liv.
Rytmer finns överallt i allt genom allt.
Rytmen är en slags andningspuls, blodspuls, livspuls.
Rytm kan egentligen endast leva där balans är, däremot kan rytm användas i helande syfte, ty rytmen har en mångfaldigad helande verkan.
Barnet samtalar i varje steg det skapar,
I klostret lever de i böneritualer, i rytm.
De samtalar, bönen är samtalet vilket öppnar för total tomhet
det vill säga uppgående i.
Barnet samtalar omedvetet/medvetet.
Den vuxne är ur fri vilja vackertvingad till att bli medveten/omedveten. Detta är att samtala medvetet/omedvetet, detta är att tömma tanken och bli i är. Detta i sin tur är att bli medveten om att den andliga världen alltid är uppenbarad, dörren är aldrig stängd, du stänger den med din tanke och därmed stänger du dig för det uppenbara.
Det den vuxne skall bli omedveten om är det pisktanken söker säga.
Det är två belysande ord: vackertvingad och pisktanke.
måndag 11 maj 2009
se barnets lek
Ofta söker vi svaren inom oss, vänder oss inåt för att bli andliga.
Vad är det vi gör, vi vänder blicken inåt, söker inom oss själva, förglömmer det barnet vet, det vi söker är allt, egentligen allt utanför ändå innanför.
Barnet är världen, därför vet barnet att intet är omöjligt, barnet vet
Albatrossens höga bud/Kärlek, vet vingarnas språk vet Örnens skarpa blick/Klar tanke känner dessas ljus och värme omsluta. Barnet vet att Albatrossen förenad med Örnen förverkligar drömmens/andens sannhet.
Konsterna lever inte med juridiken, de är vänner, visst är det så, de värnar om varandra. Men är de att blandas.
Barnet sitter vid skolbänken, barnet, ungdomen, den vuxne.
Skriver rättstavning, hela kroppen är spänd, stel.
Inombords ringer det vi alltid matats med, det våra ögon matats med: var duktig.
Det kanske inte är rättstavning, det kanske är en skrivning vi har studerat många timmar inför. Fullkomligt slukat information, lärt oss läxan utantill baklänges framlänges, så skriver vi så pennan glöder, inte med en vackerpenna, snarare är denna av hårdare slag.
Vi lämnar in skrivningen/provet, väntar.
Godkänd eller inte.
Guldstjärna i kanten eller inte.
Belöning eller inte.
Vi har slukat kunskapen, då vi är klara spyr vi upp den.
Vi lämnar in skrivningen/provet, väntar.
Godkänd eller inte.
Guldstjärna i kanten eller inte.
Belöning eller inte.
Vad är så en kommentar, är den till hjälp, eller är det ett bedömande,
en domstol.
Det är mycket lätt att det vilket är menat att hjälpa, stödja omfamna leda vidare,
blir en domstol, ett dömande.
Poesi är skapande skönhet, det har inte en plats i en domstol.
Själen skriver i andens ljus.
I det inre lever den vita duvan,
den flyger fri,
bär den grönskande kvisten i näbben.
Vi har till dig talat mycket och länge runt orden, allt vackert finns skrivet, ni är kärilar/mottagande kärl. Icke alla är mottagande, de vandrar med stängda dörrar, det går inte att anklaga någon för att inte vilja öppna, eller finna nyckeln, det är en god bild: nyckeln är borttappad, vilsegången, minns att nyckeln har legat i byxfickan hela tiden. Den var aldrig vilse och han har tömmat ofta på den, han känner din kärlek runt sig, våndas.
Vi skall inte stanna vid detta, här.
Allt vackert finns skrivet, det regnar ned över er,
regn faller inte av,
det vattnar själen
vattnar de uttorkade markerna
ur sprickorna stiger groddar
sprickorna är händer
hjärthänder
de slut om
helar
fri flyger du in i ljus
Allt vackert finns skrivet, det regnar ned över er,
regn faller inte av,
det vattnar själen
det sjunker in i hudens längtan
vänd ditt ansikte till regnet
vänd det inte in
då du vänder ditt ansikte in vänder du det in i din jordkropp.
Vänd ansiktet utåt bli det barnet är
allt
se barnets lek,
barnet är barnet, det blir gestalten av det barnet ser. Det vill säga om det barnet möter är sant, eftersträvansvärt, värt att efterhärma, finns det ett väsen/ett liv att efterhärma eller är det skuggan av ett sant väsen.
Barnet är fortfarande, under leken barnet, det byter inte kropp så är det inte. Det vilket sker är att barnet är en böljande andning, är andeström eller själsström. Denna ström upphör aldrig, det är att vara evigt ”sammankopplad” med alltet. Det är att befinna sig i den jordkropp vilken är bärare till det ni en gång vävde;Allt vackert finns skrivet, det regnar ned över er, in i er.
Det ovan sagda kan uppfattas vara ett avståndstagande till det inre betraktandet. Det är inte så, barnet vet att det är världen, känner detta. Skulle det hela tiden även i vuxenvärlden vara utspridd skulle det förintas, det finns behov av en kropp av ett hölje. Orsaken till vandringen är att det finns en så kallade yttre anledning till denna vandring, anden har behov av en kropp, själen har ett behov av en kropp för att jaget skall förverkliga himmelvisionen.
Ser du vad detta är nu;
Anden behöver en kropp för att kännande veta vad jordelivet är,
jordekroppen behöver en ande för att vetande känna vad andelivet är,
Åter är detta två strömmar vilka möts i hjärtat,
bildligt talat kan vi säga att då människan dör föds anden, då anden dör föds människan.
Strömmarna möts i hjärtat vid den punkten och Lotusen,
Rosenlotusen öppnar sin famn.
tisdag 5 maj 2009
mycket enkelt sagt
Mycket enkelt sagt visar Fjärilen att allt det vilket synes vara tyngd är inte tyngd.
Ta stenen i handen, var barnet
Kasta stenen
Känn bollen
Se vingarnas lätthet
Flyg med upptäck ljuset.
I min linda drömmer jag stilla liv
Jag ser ut att vara tung sten
Vem är jag
Jag är vingars skira lätthet, berättar solens trådar, ljusets trådar Solens sång målar fram vindens gestalt sjunger vindens sång är följsamhet är tillhörighet, vet var blomman
väntar.
Ta stenen i handen, var barnet
Kasta stenen
Känn bollen
Se vingarnas lätthet
Flyg med upptäck ljuset.
I min linda drömmer jag stilla liv
Jag ser ut att vara tung sten
Vem är jag
Jag är vingars skira lätthet, berättar solens trådar, ljusets trådar Solens sång målar fram vindens gestalt sjunger vindens sång är följsamhet är tillhörighet, vet var blomman
väntar.
måndag 4 maj 2009
övandet tar tid, mänsklig tid i anspråk.
det stilla vattnet, vad är mera rofyllt än att sitta vid det stilla havet, eller den porlande bäcken se den stilla rörelse, andas med den och uppfyllas av ro.
Det är i det ögonblicket människan ser det vilket återges av många i det så kallade dödsögonblicket, hon ser ljuset,
Hon ser sitt ursprung,
Hon ser det vilket lever i det ord du fann så vackert: urkommen,
Hon ser sin urkomst,
Hon ser ur vilket hon kommer, hon ser att hon är urkommen av kärlek till kärlek.
urkommen
ur kommen
kommen ur
Dödsögonblicket, detta ögonblick visar er att det är ett ögonblick inte ett slut, det är ”slut på” egenlivet, ty i detta ögonblick faller insiktens klarhet in i hela väsendet, övermannar väsendet och i förklarat ljus ser människan att hon alltid är i enhet med sitt själv och i helheten med allts, alltets liv.
Hon är helad i ljuset av sin ande av sitt andesjälv genom den store anden, genom den stora andningen.
Andningen är samtalet, ordet är dess smycke.
Det lever verkar skapar i det rofyllda sinnet,
Se skönheten i det rofyllda sinnet, smaka dess sötma:
Innanför bröstkorgen ligger hjärtat.
Bröstkorgen består av muskler av ben av brosk av hudar.
Bröstkorgen består av alla elementen.
Bröstkorgen bär hjärtat inom sig, i händerna.
Jorden är händer, planeten jorden är en oval, eller en cirkel, eller en boll.
Se barnet fatta händerna runt bollen, se barnet beundra bollen. Barnet vill inte gärna kasta bollen bort från sig, det finner nöje i att den vuxne ”jagar” barnet och bollen. Det är en viktig bild, det är en visande sann bild.
Barnet är världen har vi sagt. Barnet är en kropp, jorden är en kropp, varför skall barnet vilja kasta ifrån sig den boll vilken det inte har avskilt sig ifrån. Den vuxne jagar samhörighet i glömskan av att den är i samhörighet.
Det är en vacker bild.
Det lilla barnet lär sig gå, lederna, lemmarna är krumbuktande utskott, faktum är att barnet upplever lemmarna vara hindrande, de är i vägen, barnet upplever att lemmarna hindrar dess framfart. Är inte det en sann upplevelse, de utskjutande lemmarna hindrar barnet. Barnet upplever att lemmarna rör sig av sig själv, de hör inte till kroppen och ändå gör de det.
Se djuren se kalvarna, fölen, de nyfödda djuren, de gör krumbuktande steg.
Nåväl alla dessa steg leder till balans.
Så vandrar vi snabbt genom åldersstadierna, barnet är nu vuxet.
Den vuxne har glömt samhörigheten och börjar besatt rusa runt efter samhörigheten.
Sticker ned fingret i den ena syltburken efter den andra.
Sticker ned handen i den ena kakburken efter den andra.
Slickar och smakar överallt.
Magen blir mer och mer uppblåst och däst.
Dessutom blir sinnet bedövat av den höga sockerhalten.
Sötsaker, godsaker, begärelse.
Det finns många filmer, ofta barnfilmer, nåväl även så kallade humorfilmer där ett väsen söker stjäla honung ur bikupan, en hel hord med bin anfaller.
Den mest vanliga bilden är att se Björnen, nallen sticka in tassen, horden med arga bin anfaller.
Ser du Björnen framför dig, ger den intrycket av lufsande godhet med sina tassar/ramar. Lev med den bilden Rofylld stillhet, lufsar fram, väck inte den Björn vilken sover. Björnen bär visdomen i sig, den sover vaken, den är barnet, den är stor, sticker in tassen för att stjäla honungen, honung är himmelskt guld, modersmjölk, en tesked motsvara barnets dagsbehov av modersmjölk, giv inte de späda honung. Vad är bina, Bina är ljus, är livbärare.
Det är tre viktiga bilder,
Bikupan, biet, björnen i människan.
Björnen lufsar runt smakar mumsar inom ramen av sitt liv, detta lufsande är inte den drucknes eller den tungsovandes, det är godmodigt lufsande.
Så gör det lilla barnet, det lufsar eller rultar fram.
Barnet lär sig gå, lär kroppen att gå.
Barnet övar stegen, inte ur ett måste.
Barnet har behov av att öva stegen, det påskyndar inte sitt lärande, det påskyndas ofta av vuxenvärlden.
Det ger endast barnet en osäkerhet, ofta en obalans vilket gör att det faller.
Det tar mänsklig tid, övandet tar tid, mänsklig tid i anspråk.
I att lära sig språket,
An – språk.
Minns i detta vad språket är.
Den vuxne söker alltså genvägar, det blir en stor soppa av så kallade livssanningar.
Grytan är enorm.
Det är alltså så att fingret eller handen, ibland hela armen, vidrör andra livs sanningar, en smula fäster vid, tankarna blir fler och fler, de tystnar aldrig, de blir en himmelsk soppa vilken är en – ja, en. Det finns inte enhet eller helhet i detta.
Det blir barnets upplevelse av att lemmarna är utväxter.
De irriterar är i vägen.
Så är det,
Andra livs tankar, livserfaringar, minnen för framtid i nutid genom dåtids förklarings ljus blir anfallande bin.
Dessa ställer sig i vägen för livsvandringen.
Så,
Varje pärla är unik.
Så står de där framför varandra, istället för att vara söker de överglänsa varandra.. De vandrar längre och längre bort från livssanningen, sannheten, De färgar egenhändigt gjorda tankekläder, lager på lager läggs över ursprunget, det blir svårare och svårare att minnas.
Så frågar hjärtat;
Vem är du,
Vad vill du,
De börjar vrida och vända på sig, krumbukta sig för att slippa ta tag i den verkliga sanningen, sannheten.
Barnet krumbuktar för att lära sig gå, finna balansen.
Den vuxne i denna bild, krumbuktar sig för att slippa ifrån sitt själv.
Innanför bröstkorgen ligger hjärtat.
Bröstkorgen består av muskler av ben av brosk av hudar.
Bröstkorgen består av alla elementen.
Bröstkorgen bär hjärtat inom sig, i händerna.
Jorden är händer, planeten jorden är en oval, eller en cirkel, eller en boll.
Se barnet fatta händerna runt bollen, se barnet beundra bollen. Barnet vill inte gärna kasta bollen bort från sig, nu kastar barnet bollen ty barnet vet att bolen aldrig lämnar det, bollen faller alltid in i dess famn.
Barnet fylls av djup innerlig glädje, det tar inte krumbuktsteg för att slingra sig bort från sannheten, det tar krumbuktsteg i glädje för det vet att stegen slingar sig ringlar är porlande vatten in till sitt själv.
Det lilla barnet lär sig gå, lederna, lemmarna är krumbuktande utskott, faktum är att barnet upplever lemmarna vara hindrande, de är i vägen, barnet upplever att lemmarna hindrar dess framfart. Är inte det en sann upplevelse, de utskjutande lemmarna hindrar barnet. Barnet upplever att lemmarna rör sig av sig själv, de hör inte till kroppen och ändå gör de det.
Se djuren se kalvarna, fölen, de nyfödda djuren, de gör krumbuktande steg.
Nåväl alla dessa steg leder till balans.
Det är i det ögonblicket människan ser det vilket återges av många i det så kallade dödsögonblicket, hon ser ljuset,
Hon ser sitt ursprung,
Hon ser det vilket lever i det ord du fann så vackert: urkommen,
Hon ser sin urkomst,
Hon ser ur vilket hon kommer, hon ser att hon är urkommen av kärlek till kärlek.
urkommen
ur kommen
kommen ur
Dödsögonblicket, detta ögonblick visar er att det är ett ögonblick inte ett slut, det är ”slut på” egenlivet, ty i detta ögonblick faller insiktens klarhet in i hela väsendet, övermannar väsendet och i förklarat ljus ser människan att hon alltid är i enhet med sitt själv och i helheten med allts, alltets liv.
Hon är helad i ljuset av sin ande av sitt andesjälv genom den store anden, genom den stora andningen.
Andningen är samtalet, ordet är dess smycke.
Det lever verkar skapar i det rofyllda sinnet,
Se skönheten i det rofyllda sinnet, smaka dess sötma:
Innanför bröstkorgen ligger hjärtat.
Bröstkorgen består av muskler av ben av brosk av hudar.
Bröstkorgen består av alla elementen.
Bröstkorgen bär hjärtat inom sig, i händerna.
Jorden är händer, planeten jorden är en oval, eller en cirkel, eller en boll.
Se barnet fatta händerna runt bollen, se barnet beundra bollen. Barnet vill inte gärna kasta bollen bort från sig, det finner nöje i att den vuxne ”jagar” barnet och bollen. Det är en viktig bild, det är en visande sann bild.
Barnet är världen har vi sagt. Barnet är en kropp, jorden är en kropp, varför skall barnet vilja kasta ifrån sig den boll vilken det inte har avskilt sig ifrån. Den vuxne jagar samhörighet i glömskan av att den är i samhörighet.
Det är en vacker bild.
Det lilla barnet lär sig gå, lederna, lemmarna är krumbuktande utskott, faktum är att barnet upplever lemmarna vara hindrande, de är i vägen, barnet upplever att lemmarna hindrar dess framfart. Är inte det en sann upplevelse, de utskjutande lemmarna hindrar barnet. Barnet upplever att lemmarna rör sig av sig själv, de hör inte till kroppen och ändå gör de det.
Se djuren se kalvarna, fölen, de nyfödda djuren, de gör krumbuktande steg.
Nåväl alla dessa steg leder till balans.
Så vandrar vi snabbt genom åldersstadierna, barnet är nu vuxet.
Den vuxne har glömt samhörigheten och börjar besatt rusa runt efter samhörigheten.
Sticker ned fingret i den ena syltburken efter den andra.
Sticker ned handen i den ena kakburken efter den andra.
Slickar och smakar överallt.
Magen blir mer och mer uppblåst och däst.
Dessutom blir sinnet bedövat av den höga sockerhalten.
Sötsaker, godsaker, begärelse.
Det finns många filmer, ofta barnfilmer, nåväl även så kallade humorfilmer där ett väsen söker stjäla honung ur bikupan, en hel hord med bin anfaller.
Den mest vanliga bilden är att se Björnen, nallen sticka in tassen, horden med arga bin anfaller.
Ser du Björnen framför dig, ger den intrycket av lufsande godhet med sina tassar/ramar. Lev med den bilden Rofylld stillhet, lufsar fram, väck inte den Björn vilken sover. Björnen bär visdomen i sig, den sover vaken, den är barnet, den är stor, sticker in tassen för att stjäla honungen, honung är himmelskt guld, modersmjölk, en tesked motsvara barnets dagsbehov av modersmjölk, giv inte de späda honung. Vad är bina, Bina är ljus, är livbärare.
Det är tre viktiga bilder,
Bikupan, biet, björnen i människan.
Björnen lufsar runt smakar mumsar inom ramen av sitt liv, detta lufsande är inte den drucknes eller den tungsovandes, det är godmodigt lufsande.
Så gör det lilla barnet, det lufsar eller rultar fram.
Barnet lär sig gå, lär kroppen att gå.
Barnet övar stegen, inte ur ett måste.
Barnet har behov av att öva stegen, det påskyndar inte sitt lärande, det påskyndas ofta av vuxenvärlden.
Det ger endast barnet en osäkerhet, ofta en obalans vilket gör att det faller.
Det tar mänsklig tid, övandet tar tid, mänsklig tid i anspråk.
I att lära sig språket,
An – språk.
Minns i detta vad språket är.
Den vuxne söker alltså genvägar, det blir en stor soppa av så kallade livssanningar.
Grytan är enorm.
Det är alltså så att fingret eller handen, ibland hela armen, vidrör andra livs sanningar, en smula fäster vid, tankarna blir fler och fler, de tystnar aldrig, de blir en himmelsk soppa vilken är en – ja, en. Det finns inte enhet eller helhet i detta.
Det blir barnets upplevelse av att lemmarna är utväxter.
De irriterar är i vägen.
Så är det,
Andra livs tankar, livserfaringar, minnen för framtid i nutid genom dåtids förklarings ljus blir anfallande bin.
Dessa ställer sig i vägen för livsvandringen.
Så,
Varje pärla är unik.
Så står de där framför varandra, istället för att vara söker de överglänsa varandra.. De vandrar längre och längre bort från livssanningen, sannheten, De färgar egenhändigt gjorda tankekläder, lager på lager läggs över ursprunget, det blir svårare och svårare att minnas.
Så frågar hjärtat;
Vem är du,
Vad vill du,
De börjar vrida och vända på sig, krumbukta sig för att slippa ta tag i den verkliga sanningen, sannheten.
Barnet krumbuktar för att lära sig gå, finna balansen.
Den vuxne i denna bild, krumbuktar sig för att slippa ifrån sitt själv.
Innanför bröstkorgen ligger hjärtat.
Bröstkorgen består av muskler av ben av brosk av hudar.
Bröstkorgen består av alla elementen.
Bröstkorgen bär hjärtat inom sig, i händerna.
Jorden är händer, planeten jorden är en oval, eller en cirkel, eller en boll.
Se barnet fatta händerna runt bollen, se barnet beundra bollen. Barnet vill inte gärna kasta bollen bort från sig, nu kastar barnet bollen ty barnet vet att bolen aldrig lämnar det, bollen faller alltid in i dess famn.
Barnet fylls av djup innerlig glädje, det tar inte krumbuktsteg för att slingra sig bort från sannheten, det tar krumbuktsteg i glädje för det vet att stegen slingar sig ringlar är porlande vatten in till sitt själv.
Det lilla barnet lär sig gå, lederna, lemmarna är krumbuktande utskott, faktum är att barnet upplever lemmarna vara hindrande, de är i vägen, barnet upplever att lemmarna hindrar dess framfart. Är inte det en sann upplevelse, de utskjutande lemmarna hindrar barnet. Barnet upplever att lemmarna rör sig av sig själv, de hör inte till kroppen och ändå gör de det.
Se djuren se kalvarna, fölen, de nyfödda djuren, de gör krumbuktande steg.
Nåväl alla dessa steg leder till balans.
söndag 3 maj 2009
positiv budbärare
Den positiva falangen är budbäraren.
Budbäraren står i helheten, ”lämnar” helheten och återvänder.
Det är bilden av in och utandningen, det är bilden av den Vita Duvan vilken till slut återvände med olivkvisten.
Vi kan även se barnet framför oss.
Barnet vandrar in i jordesfären, ligger och rör sina lemmar sakta, ser moderns ögon och ler ljus.
Barnet är rörelse, saktmods rörelse. Barnet skriker vid behov, ty barnet känner den första smärtan vid hunger, det är icke en behaglig upplevelse, den upplevelsen viker av från den annars varande upplevelsen av behaglighet.
Barnet skriker fram upplevelsen, berättar genom skriket sitt behov, då barnet är nöjt jollrar det.
Skriket berättar om ett otillfredsställt behov, samtidigt berättar skriket om barnets smärta.
Genom att verkligen se och uppleva barnets behov och svara an till behoven då de är behov styrks barnets moraliska vilja, den sunda moralen. Inte påpekandets moralitet.
Barnet skriker och får sitt behov tillfredsställt.
Barnet skriker och får inte begäret tillfredsställt. Slutligen uppmärksammar barnet behovens sfär.
Skriken blir berättande behovsskrik.
Dessa följer barnet hela vägen.
Nåja, barnet skriker kanske inte då det stigit in i vuxenklädnad, ändå lever känslan kvar.
Den sunda moralens vilja skolas genom skriket.
Det är inte farligt att låta barn skrika, det är farligare att tillgodose varje liten impulsstyrd längtan utan urskillnad.
Nu blir barnet tre år har med glädje bemästrat, att ställa sig upp och gå och tala och till viss del tänka. Låt oss kalla detta vackra tänkande för känslotänkande.
Känslominne.
Den ideella bilden är nu att modern sitter och syr eller händerna är runt hemmets hantverk, barnet leker, smakar sina steg, kryper längre och längre bort för att återvända.
Barnet lämnar moderns kjolar, smakar och bringar modern bud om det vilket var utanför kjolarna.
Barnet är en budbärare, dels för helheten, enheten och dels för sitt själv.
Hur för sitt själv, barnet berättar att det klarar av stegen i tillit till moderns kjolar.
Det är den positiva falangen, den är dels inre och dels yttre.
Tag ett rör,
andas på ”rätt” sätt genom röret
du hör toner,
vindtoner,
gör varsamt hål i röret,
Du spela melodiösa stycken.
Rör vid mig,
Rör vid,
Fingrarna och tårnas rörben,
de är även de vilka rör,
Ger rörelsemöjlighet för dessa.
Röra,
Rör vid, genom rörelsen berörs livet.
Vi är alla tillåtna att ifrågasätta så länge vi inte gör det för att medvetet göra illa
brukar säga till barn, ungdomar ja, vuxna också för den delen:
fråga vad du vill, det är aldrig fel att fråga,
ställ dig själv frågan: dör jag av denna fråga, mycket sällan gör vi det.
Det är välan en bra spegel åt andra hållet också kom jag på nu:
nyfikenhet skapar liv
vad är kärlekens barn, är det bilden av eller gärningen
Kärlek ett av de mest missbrukade orden
det är mycket lätt att tvätta ur ord:
plötsligt ser jag en kvinna
hon står vid ett bykkar
hennes händer är röda
det ångar
hon tvagar kläderna med en sten
se en tvättbräda framför dig
hon tvagar
tvagar
vrider ur
nu skulle jag kunna gå vidare i bilden
kanske är det så att vi vrider ur orden deras sötma
Lever alltid med ord vilka talas, den inre kärleken är universell den yttre har många färger
det är inte fel att giva sin version av kärlek, det är dock väl att ha i åtanke att den är den egna/subjektiva versionen.
Ja – delge är ett vackert ord del ge, delen ger vidare,
Ge del av min upplevelse dock inte kasta den över eller fordra att den är den enda.
Budbäraren står i helheten, ”lämnar” helheten och återvänder.
Det är bilden av in och utandningen, det är bilden av den Vita Duvan vilken till slut återvände med olivkvisten.
Vi kan även se barnet framför oss.
Barnet vandrar in i jordesfären, ligger och rör sina lemmar sakta, ser moderns ögon och ler ljus.
Barnet är rörelse, saktmods rörelse. Barnet skriker vid behov, ty barnet känner den första smärtan vid hunger, det är icke en behaglig upplevelse, den upplevelsen viker av från den annars varande upplevelsen av behaglighet.
Barnet skriker fram upplevelsen, berättar genom skriket sitt behov, då barnet är nöjt jollrar det.
Skriket berättar om ett otillfredsställt behov, samtidigt berättar skriket om barnets smärta.
Genom att verkligen se och uppleva barnets behov och svara an till behoven då de är behov styrks barnets moraliska vilja, den sunda moralen. Inte påpekandets moralitet.
Barnet skriker och får sitt behov tillfredsställt.
Barnet skriker och får inte begäret tillfredsställt. Slutligen uppmärksammar barnet behovens sfär.
Skriken blir berättande behovsskrik.
Dessa följer barnet hela vägen.
Nåja, barnet skriker kanske inte då det stigit in i vuxenklädnad, ändå lever känslan kvar.
Den sunda moralens vilja skolas genom skriket.
Det är inte farligt att låta barn skrika, det är farligare att tillgodose varje liten impulsstyrd längtan utan urskillnad.
Nu blir barnet tre år har med glädje bemästrat, att ställa sig upp och gå och tala och till viss del tänka. Låt oss kalla detta vackra tänkande för känslotänkande.
Känslominne.
Den ideella bilden är nu att modern sitter och syr eller händerna är runt hemmets hantverk, barnet leker, smakar sina steg, kryper längre och längre bort för att återvända.
Barnet lämnar moderns kjolar, smakar och bringar modern bud om det vilket var utanför kjolarna.
Barnet är en budbärare, dels för helheten, enheten och dels för sitt själv.
Hur för sitt själv, barnet berättar att det klarar av stegen i tillit till moderns kjolar.
Det är den positiva falangen, den är dels inre och dels yttre.
Tag ett rör,
andas på ”rätt” sätt genom röret
du hör toner,
vindtoner,
gör varsamt hål i röret,
Du spela melodiösa stycken.
Rör vid mig,
Rör vid,
Fingrarna och tårnas rörben,
de är även de vilka rör,
Ger rörelsemöjlighet för dessa.
Röra,
Rör vid, genom rörelsen berörs livet.
Vi är alla tillåtna att ifrågasätta så länge vi inte gör det för att medvetet göra illa
brukar säga till barn, ungdomar ja, vuxna också för den delen:
fråga vad du vill, det är aldrig fel att fråga,
ställ dig själv frågan: dör jag av denna fråga, mycket sällan gör vi det.
Det är välan en bra spegel åt andra hållet också kom jag på nu:
nyfikenhet skapar liv
vad är kärlekens barn, är det bilden av eller gärningen
Kärlek ett av de mest missbrukade orden
det är mycket lätt att tvätta ur ord:
plötsligt ser jag en kvinna
hon står vid ett bykkar
hennes händer är röda
det ångar
hon tvagar kläderna med en sten
se en tvättbräda framför dig
hon tvagar
tvagar
vrider ur
nu skulle jag kunna gå vidare i bilden
kanske är det så att vi vrider ur orden deras sötma
Lever alltid med ord vilka talas, den inre kärleken är universell den yttre har många färger
det är inte fel att giva sin version av kärlek, det är dock väl att ha i åtanke att den är den egna/subjektiva versionen.
Ja – delge är ett vackert ord del ge, delen ger vidare,
Ge del av min upplevelse dock inte kasta den över eller fordra att den är den enda.
lördag 2 maj 2009
hjärtbarnet
Du stannade länge vid orden runt spiralen,
Du vandrade inom dessa spiraler i nattens famn inom dig, du insåg att det verkligen är så att de blir ”från hjärtat till gärning, det vill säga från mitten till höger”. Den övre spiralen är livsimpulsen, andeljuset, den nedre är livet.
Beskådar du bilden, står utanför,
Blir det en negativ så kallade dödsspiral.
Den övre blir en dödsspiral, stiger du in i den blir den en livets spiral
Det blir livets spiral.
Barnet dansar alltid ringdans lättare åt till höger, medsols in i livet
Stiger du in i spiralen blir den skådande svar
Stiger du in i dessa speglande spiralers rörelse, blir de en stående lemniskata.
Visst är det så, det är alltid av godo att sova med det tanken vill ta över.
...
Vad är vatten, vatten kan vara och vi vill att det i denna bild är vatten.
Vi sade att regn faller ned över.
Regnet kan vara vatten, det vi sökte säga är att regnet kan vara solstoff – soldroppar, måndroppar, stjärndroppar.
Regnet har inom sitt liv allt liv.
Vi har givit bilden av vattnet vilket stiger uppåt, andas och faller ned.
Solen strålar regnet faller, regnbågsbron blir tydliggjord.
Vad är det vilket sitter och drömmer i stjärnfamnen, det är själen,
Själen seglar i molnblommans famn, ser en plats önskar, vill födas.
Själen faller inte handlöst ned, i denna bild kan den vara regnet, regnet strömmar mjukt nedför regnbågsbron.
Barnet föds av modern fadern vakar över dem.
I själen,
I barnet,
Lever hjärtbarnet.
Viljan skolas, stegen till liv skolas,
Gärningen skolas.
Det handlar inte om ett liv, det handlar om alla livs liv.
Handhavandet av livet.
Handen är havande med liv,
Handen bär barnet i händerna,
Hjärtbarnet.
...
Hjärtbarnet
I själen
I barnet
Lever hjärtbarnet
Viljan skolas, stegen till liv skolas
Gärningen skolas
Handhavandet av livet
Handen
är
havande med liv
Handen
bär
barnet i händerna
Hjärtbarnet.
Du vandrade inom dessa spiraler i nattens famn inom dig, du insåg att det verkligen är så att de blir ”från hjärtat till gärning, det vill säga från mitten till höger”. Den övre spiralen är livsimpulsen, andeljuset, den nedre är livet.
Beskådar du bilden, står utanför,
Blir det en negativ så kallade dödsspiral.
Den övre blir en dödsspiral, stiger du in i den blir den en livets spiral
Det blir livets spiral.
Barnet dansar alltid ringdans lättare åt till höger, medsols in i livet
Stiger du in i spiralen blir den skådande svar
Stiger du in i dessa speglande spiralers rörelse, blir de en stående lemniskata.
Visst är det så, det är alltid av godo att sova med det tanken vill ta över.
...
Vad är vatten, vatten kan vara och vi vill att det i denna bild är vatten.
Vi sade att regn faller ned över.
Regnet kan vara vatten, det vi sökte säga är att regnet kan vara solstoff – soldroppar, måndroppar, stjärndroppar.
Regnet har inom sitt liv allt liv.
Vi har givit bilden av vattnet vilket stiger uppåt, andas och faller ned.
Solen strålar regnet faller, regnbågsbron blir tydliggjord.
Vad är det vilket sitter och drömmer i stjärnfamnen, det är själen,
Själen seglar i molnblommans famn, ser en plats önskar, vill födas.
Själen faller inte handlöst ned, i denna bild kan den vara regnet, regnet strömmar mjukt nedför regnbågsbron.
Barnet föds av modern fadern vakar över dem.
I själen,
I barnet,
Lever hjärtbarnet.
Viljan skolas, stegen till liv skolas,
Gärningen skolas.
Det handlar inte om ett liv, det handlar om alla livs liv.
Handhavandet av livet.
Handen är havande med liv,
Handen bär barnet i händerna,
Hjärtbarnet.
...
Hjärtbarnet
I själen
I barnet
Lever hjärtbarnet
Viljan skolas, stegen till liv skolas
Gärningen skolas
Handhavandet av livet
Handen
är
havande med liv
Handen
bär
barnet i händerna
Hjärtbarnet.
fredag 1 maj 2009
ringdans
”varför tvingas ett väsen att ljuga”
Gång på gång har vi talat om att stiga in.
Detta, denna nyuppstigna blomma, lutar huvudet mot/till bröstet.
Bilden är en vänstervriden spiral då du ser den framför dig,
för att tydliggöra bilden kan du se en stjälk vilken lutar sin knopp nedåt, i vänsterprofil, du vandrar från mitten ut,
ned in i denna till höger liggandes spiral, i högerprofil, spegeln, vilken leder inåt.
Rörelsen är evig
Då väsendets övre del inte synes, inte tillåts att synas tvingas väsendet ljuga för sitt själv, för andra.
Lägger du så spiralen inom dig, blir vandringen i den övre ”vilandes” till höger och speglingen blir till vänster,
Evig vandring till liv.
Beskådar du bilden, står utanför,
Blir det en negativ så kallade dödsspiral.
Den övre blir en dödsspiral, stiger du in i den blir den en livets spiral
Det blir livets spiral.
Barnet dansar alltid ringdans lättare åt till höger, medsols in i livet
Stiger du in i spiralen blir den skådande svar
Stiger du in i dessa speglande spiralers rörelse, blir de en stående lemniskata.
Gång på gång har vi talat om att stiga in.
Detta, denna nyuppstigna blomma, lutar huvudet mot/till bröstet.
Bilden är en vänstervriden spiral då du ser den framför dig,
för att tydliggöra bilden kan du se en stjälk vilken lutar sin knopp nedåt, i vänsterprofil, du vandrar från mitten ut,
ned in i denna till höger liggandes spiral, i högerprofil, spegeln, vilken leder inåt.
Rörelsen är evig
Då väsendets övre del inte synes, inte tillåts att synas tvingas väsendet ljuga för sitt själv, för andra.
Lägger du så spiralen inom dig, blir vandringen i den övre ”vilandes” till höger och speglingen blir till vänster,
Evig vandring till liv.
Beskådar du bilden, står utanför,
Blir det en negativ så kallade dödsspiral.
Den övre blir en dödsspiral, stiger du in i den blir den en livets spiral
Det blir livets spiral.
Barnet dansar alltid ringdans lättare åt till höger, medsols in i livet
Stiger du in i spiralen blir den skådande svar
Stiger du in i dessa speglande spiralers rörelse, blir de en stående lemniskata.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
