övandet tar tid, mänsklig tid i anspråk.

det stilla vattnet, vad är mera rofyllt än att sitta vid det stilla havet, eller den porlande bäcken se den stilla rörelse, andas med den och uppfyllas av ro.
Det är i det ögonblicket människan ser det vilket återges av många i det så kallade dödsögonblicket, hon ser ljuset,
Hon ser sitt ursprung,
Hon ser det vilket lever i det ord du fann så vackert: urkommen,
Hon ser sin urkomst,
Hon ser ur vilket hon kommer, hon ser att hon är urkommen av kärlek till kärlek.
urkommen
ur kommen
kommen ur
Dödsögonblicket, detta ögonblick visar er att det är ett ögonblick inte ett slut, det är ”slut på” egenlivet, ty i detta ögonblick faller insiktens klarhet in i hela väsendet, övermannar väsendet och i förklarat ljus ser människan att hon alltid är i enhet med sitt själv och i helheten med allts, alltets liv.
Hon är helad i ljuset av sin ande av sitt andesjälv genom den store anden, genom den stora andningen.
Andningen är samtalet, ordet är dess smycke.
Det lever verkar skapar i det rofyllda sinnet,
Se skönheten i det rofyllda sinnet, smaka dess sötma:

Innanför bröstkorgen ligger hjärtat.
Bröstkorgen består av muskler av ben av brosk av hudar.
Bröstkorgen består av alla elementen.
Bröstkorgen bär hjärtat inom sig, i händerna.
Jorden är händer, planeten jorden är en oval, eller en cirkel, eller en boll.
Se barnet fatta händerna runt bollen, se barnet beundra bollen. Barnet vill inte gärna kasta bollen bort från sig, det finner nöje i att den vuxne ”jagar” barnet och bollen. Det är en viktig bild, det är en visande sann bild.
Barnet är världen har vi sagt. Barnet är en kropp, jorden är en kropp, varför skall barnet vilja kasta ifrån sig den boll vilken det inte har avskilt sig ifrån. Den vuxne jagar samhörighet i glömskan av att den är i samhörighet.
Det är en vacker bild.

Det lilla barnet lär sig gå, lederna, lemmarna är krumbuktande utskott, faktum är att barnet upplever lemmarna vara hindrande, de är i vägen, barnet upplever att lemmarna hindrar dess framfart. Är inte det en sann upplevelse, de utskjutande lemmarna hindrar barnet. Barnet upplever att lemmarna rör sig av sig själv, de hör inte till kroppen och ändå gör de det.

Se djuren se kalvarna, fölen, de nyfödda djuren, de gör krumbuktande steg.

Nåväl alla dessa steg leder till balans.
Så vandrar vi snabbt genom åldersstadierna, barnet är nu vuxet.
Den vuxne har glömt samhörigheten och börjar besatt rusa runt efter samhörigheten.
Sticker ned fingret i den ena syltburken efter den andra.
Sticker ned handen i den ena kakburken efter den andra.
Slickar och smakar överallt.
Magen blir mer och mer uppblåst och däst.
Dessutom blir sinnet bedövat av den höga sockerhalten.
Sötsaker, godsaker, begärelse.
Det finns många filmer, ofta barnfilmer, nåväl även så kallade humorfilmer där ett väsen söker stjäla honung ur bikupan, en hel hord med bin anfaller.
Den mest vanliga bilden är att se Björnen, nallen sticka in tassen, horden med arga bin anfaller.
Ser du Björnen framför dig, ger den intrycket av lufsande godhet med sina tassar/ramar. Lev med den bilden Rofylld stillhet, lufsar fram, väck inte den Björn vilken sover. Björnen bär visdomen i sig, den sover vaken, den är barnet, den är stor, sticker in tassen för att stjäla honungen, honung är himmelskt guld, modersmjölk, en tesked motsvara barnets dagsbehov av modersmjölk, giv inte de späda honung. Vad är bina, Bina är ljus, är livbärare.
Det är tre viktiga bilder,
Bikupan, biet, björnen i människan.
Björnen lufsar runt smakar mumsar inom ramen av sitt liv, detta lufsande är inte den drucknes eller den tungsovandes, det är godmodigt lufsande.
Så gör det lilla barnet, det lufsar eller rultar fram.
Barnet lär sig gå, lär kroppen att gå.

Barnet övar stegen, inte ur ett måste.
Barnet har behov av att öva stegen, det påskyndar inte sitt lärande, det påskyndas ofta av vuxenvärlden.
Det ger endast barnet en osäkerhet, ofta en obalans vilket gör att det faller.

Det tar mänsklig tid, övandet tar tid, mänsklig tid i anspråk.
I att lära sig språket,
An – språk.
Minns i detta vad språket är.
Den vuxne söker alltså genvägar, det blir en stor soppa av så kallade livssanningar.
Grytan är enorm.
Det är alltså så att fingret eller handen, ibland hela armen, vidrör andra livs sanningar, en smula fäster vid, tankarna blir fler och fler, de tystnar aldrig, de blir en himmelsk soppa vilken är en – ja, en. Det finns inte enhet eller helhet i detta.
Det blir barnets upplevelse av att lemmarna är utväxter.
De irriterar är i vägen.
Så är det,
Andra livs tankar, livserfaringar, minnen för framtid i nutid genom dåtids förklarings ljus blir anfallande bin.
Dessa ställer sig i vägen för livsvandringen.

Så,
Varje pärla är unik.
Så står de där framför varandra, istället för att vara söker de överglänsa varandra.. De vandrar längre och längre bort från livssanningen, sannheten, De färgar egenhändigt gjorda tankekläder, lager på lager läggs över ursprunget, det blir svårare och svårare att minnas.
Så frågar hjärtat;
Vem är du,
Vad vill du,
De börjar vrida och vända på sig, krumbukta sig för att slippa ta tag i den verkliga sanningen, sannheten.

Barnet krumbuktar för att lära sig gå, finna balansen.
Den vuxne i denna bild, krumbuktar sig för att slippa ifrån sitt själv.

Innanför bröstkorgen ligger hjärtat.
Bröstkorgen består av muskler av ben av brosk av hudar.
Bröstkorgen består av alla elementen.
Bröstkorgen bär hjärtat inom sig, i händerna.
Jorden är händer, planeten jorden är en oval, eller en cirkel, eller en boll.
Se barnet fatta händerna runt bollen, se barnet beundra bollen. Barnet vill inte gärna kasta bollen bort från sig, nu kastar barnet bollen ty barnet vet att bolen aldrig lämnar det, bollen faller alltid in i dess famn.

Barnet fylls av djup innerlig glädje, det tar inte krumbuktsteg för att slingra sig bort från sannheten, det tar krumbuktsteg i glädje för det vet att stegen slingar sig ringlar är porlande vatten in till sitt själv.

Det lilla barnet lär sig gå, lederna, lemmarna är krumbuktande utskott, faktum är att barnet upplever lemmarna vara hindrande, de är i vägen, barnet upplever att lemmarna hindrar dess framfart. Är inte det en sann upplevelse, de utskjutande lemmarna hindrar barnet. Barnet upplever att lemmarna rör sig av sig själv, de hör inte till kroppen och ändå gör de det.

Se djuren se kalvarna, fölen, de nyfödda djuren, de gör krumbuktande steg.

Nåväl alla dessa steg leder till balans.