positiv budbärare

Den positiva falangen är budbäraren.
Budbäraren står i helheten, ”lämnar” helheten och återvänder.
Det är bilden av in och utandningen, det är bilden av den Vita Duvan vilken till slut återvände med olivkvisten.
Vi kan även se barnet framför oss.
Barnet vandrar in i jordesfären, ligger och rör sina lemmar sakta, ser moderns ögon och ler ljus.
Barnet är rörelse, saktmods rörelse. Barnet skriker vid behov, ty barnet känner den första smärtan vid hunger, det är icke en behaglig upplevelse, den upplevelsen viker av från den annars varande upplevelsen av behaglighet.
Barnet skriker fram upplevelsen, berättar genom skriket sitt behov, då barnet är nöjt jollrar det.
Skriket berättar om ett otillfredsställt behov, samtidigt berättar skriket om barnets smärta.
Genom att verkligen se och uppleva barnets behov och svara an till behoven då de är behov styrks barnets moraliska vilja, den sunda moralen. Inte påpekandets moralitet.
Barnet skriker och får sitt behov tillfredsställt.
Barnet skriker och får inte begäret tillfredsställt. Slutligen uppmärksammar barnet behovens sfär.
Skriken blir berättande behovsskrik.
Dessa följer barnet hela vägen.
Nåja, barnet skriker kanske inte då det stigit in i vuxenklädnad, ändå lever känslan kvar.
Den sunda moralens vilja skolas genom skriket.
Det är inte farligt att låta barn skrika, det är farligare att tillgodose varje liten impulsstyrd längtan utan urskillnad.

Nu blir barnet tre år har med glädje bemästrat, att ställa sig upp och gå och tala och till viss del tänka. Låt oss kalla detta vackra tänkande för känslotänkande.
Känslominne.
Den ideella bilden är nu att modern sitter och syr eller händerna är runt hemmets hantverk, barnet leker, smakar sina steg, kryper längre och längre bort för att återvända.
Barnet lämnar moderns kjolar, smakar och bringar modern bud om det vilket var utanför kjolarna.

Barnet är en budbärare, dels för helheten, enheten och dels för sitt själv.
Hur för sitt själv, barnet berättar att det klarar av stegen i tillit till moderns kjolar.

Det är den positiva falangen, den är dels inre och dels yttre.
Tag ett rör,
andas på ”rätt” sätt genom röret
du hör toner,
vindtoner,

gör varsamt hål i röret,
Du spela melodiösa stycken.

Rör vid mig,
Rör vid,

Fingrarna och tårnas rörben,
de är även de vilka rör,
Ger rörelsemöjlighet för dessa.

Röra,
Rör vid, genom rörelsen berörs livet.

Vi är alla tillåtna att ifrågasätta så länge vi inte gör det för att medvetet göra illa
brukar säga till barn, ungdomar ja, vuxna också för den delen:
fråga vad du vill, det är aldrig fel att fråga,
ställ dig själv frågan: dör jag av denna fråga, mycket sällan gör vi det.

Det är välan en bra spegel åt andra hållet också kom jag på nu:
nyfikenhet skapar liv

vad är kärlekens barn, är det bilden av eller gärningen
Kärlek ett av de mest missbrukade orden
det är mycket lätt att tvätta ur ord:

plötsligt ser jag en kvinna
hon står vid ett bykkar
hennes händer är röda
det ångar
hon tvagar kläderna med en sten
se en tvättbräda framför dig
hon tvagar
tvagar
vrider ur
nu skulle jag kunna gå vidare i bilden

kanske är det så att vi vrider ur orden deras sötma

Lever alltid med ord vilka talas, den inre kärleken är universell den yttre har många färger
det är inte fel att giva sin version av kärlek, det är dock väl att ha i åtanke att den är den egna/subjektiva versionen.
Ja – delge är ett vackert ord del ge, delen ger vidare,
Ge del av min upplevelse dock inte kasta den över eller fordra att den är den enda.