Tag en penna, skissa med spetsen, rörelsen av ett djur eller en människa eller, eller, ser du ur rörelsen stiger väsendet fram. Detta lever starkt inom barnet vilket är världen, leker de ett djur eller en sak blir de detta, det går att genom barnets rörelse se vad de är. De är världen och det de gestaltar. Denna förmåga är det vi söker lyfta fram genom bilderna, genom igenkännande beröringspunkter. Detta måste ske intill dess att rörelsen åter lever inom väsendets hela gestalt.
Naturligtvis vore det bättre om den direkta rörelsen av ett väsen steg fram för att tydliggöra. Rörelsen lever i utandningsluften, är: Tag en penna, skissa med spetsen, rörelsen av ett djur eller en människa eller, eller, ser du ur rörelsen stiger väsendet fram.
Rörelsens och Formens andar samskapar.
Jämförelser, metaforer, liknelser.
Du nämnde detta med namngivningsceremonier i ett sammanhang:
Modern bar barnetBarnet andades ljusFadern vandrade till klippans högsta topp/platåLyfte barnetin i Månmoderns silverviskade namnet in i Barnets öra/snäcka,
det är gott att lyfta fram detta här; varför finns det ett behov av att använda ett annat väsen för att uttrycka exempelvis kärlek till ett väsen: jag älskar dig min ros, varför inte säga direkt namnet.
onsdag 29 april 2009
tisdag 28 april 2009
Barnet Trädet Blomman
Genom att kasta värderingar, tomma ord och uttryck runt sig, skräpar människan ned. Det är jämförbart med att se dikesrenarna vara fyllda med skräp, det är jämförbart med att inmundiga föda och kasta förpackningen var helst det behagar.
Skräptankar, skräpord är det vilket färgar väsens liv genom dessa värderingstrappor, genom att färga väsen genom de egna värderingarna.
Det finns inte behov av att värdera liv för det är ofrånkomligt att vi har stigit fram ur samma händer, oavsett om ni vill förklara det enligt vetenskapliga teorier eller religionsbilder eller sagobilder.
Väljer ni att stiga ur helheten, vara enskilda individer så gör det, inse dock att allt liv är förenat.
Det du gör återverkar genom att du färgar ett väsen.
Trädet är där och i denna strof förtäljer trädet att det dricker sina färger ur jords händer, orden är mycket talande.
Barn dricker sina färger genom jords händer,
Genom färdiga bilder.
Trädet berättar och i denna strof, kommer bladen utifrån.
Trädet berättar samtidigt att inom jords händer, nämligen i mitten av rotkronan växer en jungfrulig ros.
I natten slår hon ut sin krona den skimrar röd, den vilken genomlyst händerna med en lampa vet att denna röda färg ärt glödens färg/zinnoberröd, den är värme.
Trädet berättar att i dagen slår hon sina kjolar om, höljer trädet i kärlek, i sin värme.
Vad har blomman under trädet att berätta, hon sluter kronan i natten, in till bröstet, hon öppnar kronan i dagens ljus.
Denna blomma är vit, hon är utanför trädet, växer vid trädets rötter, hon är den inre blomman och den yttre.
Nu kommer jag till detta med att lyfta fram eller ur eller ut.
Bilden av den gamla kvinnan vilken skalar äpplena stiger fram, hon lyfter dem ett efter ett och ser, ballongförsäljaren stiger fram, barnet ser genom de trixande ögonen.
Dessa bilder visar, att varje färg, varje utifrånkommande färggivning skall lyftas ur, stammen har behov av att bli bildligt talat ihålig, för att se.
Iden har behov av att bli tom för endast i den tomheten, i tystnaden talar sannheten.
Endast där finner trädet förmågan att se de färger vilka är dess liv, dess väsens ursprungs kärna.
Det kanske förundrar den vilken läser att det växer en röd skimrande ros inom jordens händer, att bladen är gröna.
Varför ställa en ifrågasättande fråga, svaret är enkelt; det är komplimenterande verkan.
I det inre lever värmen, strömmar ut, bär/har förmågan den sunda viljan att verka utåt i kärleks gärning, i det yttre vaknar det gröna, stillhet,
Harmoni susar vinden in i ängens blommande famn.
Skräptankar, skräpord är det vilket färgar väsens liv genom dessa värderingstrappor, genom att färga väsen genom de egna värderingarna.
Det finns inte behov av att värdera liv för det är ofrånkomligt att vi har stigit fram ur samma händer, oavsett om ni vill förklara det enligt vetenskapliga teorier eller religionsbilder eller sagobilder.
Väljer ni att stiga ur helheten, vara enskilda individer så gör det, inse dock att allt liv är förenat.
Det du gör återverkar genom att du färgar ett väsen.
Trädet är där och i denna strof förtäljer trädet att det dricker sina färger ur jords händer, orden är mycket talande.
Barn dricker sina färger genom jords händer,
Genom färdiga bilder.
Trädet berättar och i denna strof, kommer bladen utifrån.
Trädet berättar samtidigt att inom jords händer, nämligen i mitten av rotkronan växer en jungfrulig ros.
I natten slår hon ut sin krona den skimrar röd, den vilken genomlyst händerna med en lampa vet att denna röda färg ärt glödens färg/zinnoberröd, den är värme.
Trädet berättar att i dagen slår hon sina kjolar om, höljer trädet i kärlek, i sin värme.
Vad har blomman under trädet att berätta, hon sluter kronan i natten, in till bröstet, hon öppnar kronan i dagens ljus.
Denna blomma är vit, hon är utanför trädet, växer vid trädets rötter, hon är den inre blomman och den yttre.
Nu kommer jag till detta med att lyfta fram eller ur eller ut.
Bilden av den gamla kvinnan vilken skalar äpplena stiger fram, hon lyfter dem ett efter ett och ser, ballongförsäljaren stiger fram, barnet ser genom de trixande ögonen.
Dessa bilder visar, att varje färg, varje utifrånkommande färggivning skall lyftas ur, stammen har behov av att bli bildligt talat ihålig, för att se.
Iden har behov av att bli tom för endast i den tomheten, i tystnaden talar sannheten.
Endast där finner trädet förmågan att se de färger vilka är dess liv, dess väsens ursprungs kärna.
Det kanske förundrar den vilken läser att det växer en röd skimrande ros inom jordens händer, att bladen är gröna.
Varför ställa en ifrågasättande fråga, svaret är enkelt; det är komplimenterande verkan.
I det inre lever värmen, strömmar ut, bär/har förmågan den sunda viljan att verka utåt i kärleks gärning, i det yttre vaknar det gröna, stillhet,
Harmoni susar vinden in i ängens blommande famn.
måndag 27 april 2009
Ballongens berättelse
Barnet stå inför ballongförsäljaren, ballonger i alla färger klara, glittrande, tindrande former, barnet sträcker fram handen i önskan.
Kanske får barnet en ballong, den slinter ur handens grepp, den flyger glädje befriad, på marken står barnet och gråter, sörjer den förlorade ballongen. Ballongen svirrar runt och vad sker; luften går ur.
Barnet ser ballongerna, beundrar ballongernas skönhet, modern och fadern står med barnets händer i sina, tillsammans beundrar de ballongerna, ser genom försäljarens trixande ögon, vänder ansiktet bort från honom eller vänder ansiktet in i skönheten.
Skulle de se sig om eller vända blicken till, skulle de se ballongen flyga, ballongen är försäljaren. Han genomskådades, luftskeppet utan väggar, utan genomsyrad andning stiger vilse till väders, känner sig kunna flyga, för en kortvarig seglats, sedan går luften ur. Vi låter detta väsen icke falla handlöst till marken med sina krossade illusioner av att vara gudom, allenarådande. Vi låter honom falla in i trädens kronor, eller till en fästpunkt. Det tar lång övning att blåsa upp sig i ljuset av sitt inre.
Barnet är syrgastuben, eller heliumgasen, ballongen fylls med de tillitsfullas andning. Ballongförsäljaren växer sig stor, mycket stor, tänk att det endast behövs en liten nålspets för att sticka hål, då uppstår det där ljudet, kroppen släpper gas, mister flygförmågan, ballongen virvlar i panisk rädsla och fastnar eller hamnar någonstans, ser verkligen skrynklig och bedjande ut, blås upp mig, jag vill vara vacker.
Mister flygförmågan, virvlar runt i panisk rädsla. Det är exakt då flygförmågan blir stelförmåga, genom att rädslan får tillåtelse att ta över, utan att se dess orsaksverkan, mister ballongen/försäljaren flygförmågan.
Kanske var det så att försäljaren misstolkade gaserna, kanske trodde han att tuben var kväve, kväve är en stor del av andningsluften, kanske trodde han att markerna skulle bli övergödslade och därigenom skulle han mista sin egenskönhet.
Kanske trodde han att tuben var vätgas, en högexplosiv vara.
Vad han än upplevde, var det den egna upplevelsen, inte den vita upplevelsen, rädslan var rädslan för sig själv, den där gastuben snuddade vid hans inre, vid ballongförsäljarens själv- han såg snuddade vid sitt själv genom barnets ögon/tuben.
Gastuben innehöll helium, visst är det vackert att denna gas, lustgas, påverkar stämman. Stämman blir liksom fortkörning, stämman, ljudet går fortare än heliumet, fotkörningsböter, kan bli en följd.
Helium, uttala det namnet, en ädelgas så vacker, en jungfrulig skönhet, en ädel jungfru sträcker fram den vita liljehanden, ler kärleksfull tillit. Hon svävar med lätta graciösa steg. Det är inte av godo att andas in helium direkt i stora mängder, syre behövs samtidigt, genom att inandas söka äga helium försvinner syret ur andningen och blodet, de visa söker balansera, det är arbetsamt och väsendet svimmar, väsendet behöver hjälp att åter finna andningen; det går icke att äga ett levande väsen för egen vinning, i egensyfte.
Det finns en ädelgas vid namn Xenon, visst är det ett vackert namn, det namnet visar tydligt, riddaren i rustning blank, han lyfter lansen och tar emot bandet från hennes hjärta, han bär det alltid med sig.
Ser du namnen,
Ädla gaser, förmågor:
Helium då du uttalar det ser du dess molnsegling, det ljuva lätta, du ser uppstigandet i kärlek.
Xenon är tyngre och namnet visar vad som kan ske om uttalet i ordet lever, riddaren, mannen fastnar i det arkitektoniska, manligt materiella, kvinnan blir en flyende vind(inte flykt)
Ballongen/försäljaren misstolkade det han såg, han såg genom färgade ögon, insåg inte att i tuben var helium,
En ädelgas, given, skapad genom samstämssånger av Solen och Stjärnornas Ljus. Helium en ädelgas vandrar lever i universum, en ros i universums oändliga trädgård, en lilja, den upptar den största delen av trädgårdens rum, de andas den andas värme till ljus, ljus till värme, ren sannhets kärlek. Den skapades genom en fusion av väte i Solen och i andra Stjärnor. Fusion, sammanslagning, samgående.
Ballongen upplevde, försäljaren upplevde mötet med sitt själv, det skrämde honom, det gav honom icke tillåtelse att tro sig vara en livsgödslare, allt i skenet av ödmjuk lismande mjukröst.
Ballongförsäljaren har trixande ögon, han ger sken av, det enda hans eftertraktan är, är att bli någon.
Observera att detta icke är berättelsen, eller en åsikt om den levande ballongförsäljaren, detta är bilder vilka bär önskan till att/vill lyfta fram och leda till bilden av bot och botgöring.
Gastuben innehöll helium, visst är det vackert att denna gas, lustgas, påverkar stämman. Stämman blir liksom fortkörning, stämman, ljudet går fortare än heliumet, fotkörningsböter, kan bli en följd.
Fortkörningsböter - böter - bot.
Vägen är byggd för en viss hastighet, det finns orsaker till hastighetsbegränsningar.
Hastig het be gräns ning.
Hastig rörelse, utslängda tankar utan vetande kännande, trampa på gasen och köra för fort utan hänsyn, hänseende.
Het, är en värmeyttring vilken stigit över gränsen, egovrede är ofta het och förgörande, säger/vrålar: ned på knä du lilla, se min skönhet, min storhet.
Be, är bön är samtalan, att be om lov är att leva med hänseende, är att leva i moraliska gränser, vilket gör ning, lev med den stavelsen och upprepa den, den blir en glädjesång vilken befriar andningen, befriar luftvägarna upp genom näsan, näsroten, roten till hastig uppkommen vrede nyses ut.
Skogen andas ut, rörelsen är i balans.
Kanske får barnet en ballong, den slinter ur handens grepp, den flyger glädje befriad, på marken står barnet och gråter, sörjer den förlorade ballongen. Ballongen svirrar runt och vad sker; luften går ur.
Barnet ser ballongerna, beundrar ballongernas skönhet, modern och fadern står med barnets händer i sina, tillsammans beundrar de ballongerna, ser genom försäljarens trixande ögon, vänder ansiktet bort från honom eller vänder ansiktet in i skönheten.
Skulle de se sig om eller vända blicken till, skulle de se ballongen flyga, ballongen är försäljaren. Han genomskådades, luftskeppet utan väggar, utan genomsyrad andning stiger vilse till väders, känner sig kunna flyga, för en kortvarig seglats, sedan går luften ur. Vi låter detta väsen icke falla handlöst till marken med sina krossade illusioner av att vara gudom, allenarådande. Vi låter honom falla in i trädens kronor, eller till en fästpunkt. Det tar lång övning att blåsa upp sig i ljuset av sitt inre.
Barnet är syrgastuben, eller heliumgasen, ballongen fylls med de tillitsfullas andning. Ballongförsäljaren växer sig stor, mycket stor, tänk att det endast behövs en liten nålspets för att sticka hål, då uppstår det där ljudet, kroppen släpper gas, mister flygförmågan, ballongen virvlar i panisk rädsla och fastnar eller hamnar någonstans, ser verkligen skrynklig och bedjande ut, blås upp mig, jag vill vara vacker.
Mister flygförmågan, virvlar runt i panisk rädsla. Det är exakt då flygförmågan blir stelförmåga, genom att rädslan får tillåtelse att ta över, utan att se dess orsaksverkan, mister ballongen/försäljaren flygförmågan.
Kanske var det så att försäljaren misstolkade gaserna, kanske trodde han att tuben var kväve, kväve är en stor del av andningsluften, kanske trodde han att markerna skulle bli övergödslade och därigenom skulle han mista sin egenskönhet.
Kanske trodde han att tuben var vätgas, en högexplosiv vara.
Vad han än upplevde, var det den egna upplevelsen, inte den vita upplevelsen, rädslan var rädslan för sig själv, den där gastuben snuddade vid hans inre, vid ballongförsäljarens själv- han såg snuddade vid sitt själv genom barnets ögon/tuben.
Gastuben innehöll helium, visst är det vackert att denna gas, lustgas, påverkar stämman. Stämman blir liksom fortkörning, stämman, ljudet går fortare än heliumet, fotkörningsböter, kan bli en följd.
Helium, uttala det namnet, en ädelgas så vacker, en jungfrulig skönhet, en ädel jungfru sträcker fram den vita liljehanden, ler kärleksfull tillit. Hon svävar med lätta graciösa steg. Det är inte av godo att andas in helium direkt i stora mängder, syre behövs samtidigt, genom att inandas söka äga helium försvinner syret ur andningen och blodet, de visa söker balansera, det är arbetsamt och väsendet svimmar, väsendet behöver hjälp att åter finna andningen; det går icke att äga ett levande väsen för egen vinning, i egensyfte.
Det finns en ädelgas vid namn Xenon, visst är det ett vackert namn, det namnet visar tydligt, riddaren i rustning blank, han lyfter lansen och tar emot bandet från hennes hjärta, han bär det alltid med sig.
Ser du namnen,
Ädla gaser, förmågor:
Helium då du uttalar det ser du dess molnsegling, det ljuva lätta, du ser uppstigandet i kärlek.
Xenon är tyngre och namnet visar vad som kan ske om uttalet i ordet lever, riddaren, mannen fastnar i det arkitektoniska, manligt materiella, kvinnan blir en flyende vind(inte flykt)
Ballongen/försäljaren misstolkade det han såg, han såg genom färgade ögon, insåg inte att i tuben var helium,
En ädelgas, given, skapad genom samstämssånger av Solen och Stjärnornas Ljus. Helium en ädelgas vandrar lever i universum, en ros i universums oändliga trädgård, en lilja, den upptar den största delen av trädgårdens rum, de andas den andas värme till ljus, ljus till värme, ren sannhets kärlek. Den skapades genom en fusion av väte i Solen och i andra Stjärnor. Fusion, sammanslagning, samgående.
Ballongen upplevde, försäljaren upplevde mötet med sitt själv, det skrämde honom, det gav honom icke tillåtelse att tro sig vara en livsgödslare, allt i skenet av ödmjuk lismande mjukröst.
Ballongförsäljaren har trixande ögon, han ger sken av, det enda hans eftertraktan är, är att bli någon.
Observera att detta icke är berättelsen, eller en åsikt om den levande ballongförsäljaren, detta är bilder vilka bär önskan till att/vill lyfta fram och leda till bilden av bot och botgöring.
Gastuben innehöll helium, visst är det vackert att denna gas, lustgas, påverkar stämman. Stämman blir liksom fortkörning, stämman, ljudet går fortare än heliumet, fotkörningsböter, kan bli en följd.
Fortkörningsböter - böter - bot.
Vägen är byggd för en viss hastighet, det finns orsaker till hastighetsbegränsningar.
Hastig het be gräns ning.
Hastig rörelse, utslängda tankar utan vetande kännande, trampa på gasen och köra för fort utan hänsyn, hänseende.
Het, är en värmeyttring vilken stigit över gränsen, egovrede är ofta het och förgörande, säger/vrålar: ned på knä du lilla, se min skönhet, min storhet.
Be, är bön är samtalan, att be om lov är att leva med hänseende, är att leva i moraliska gränser, vilket gör ning, lev med den stavelsen och upprepa den, den blir en glädjesång vilken befriar andningen, befriar luftvägarna upp genom näsan, näsroten, roten till hastig uppkommen vrede nyses ut.
Skogen andas ut, rörelsen är i balans.
lördag 25 april 2009
leende barnaögon
Dagen öppnades med leende barnaögon,
berättelser om nattens möten,
skuttsteg och knirrande knorrande barnmage,
mormor
mormor är du vaken nu
är du vaken nu
det är sol nu
den gamla ramlar ur bädden
söker fånga stegen
samla kroppen,var är de
solstrålssteg dansar runt henne
den lille mumsar vindruvor
mormor jag älskar vindruvor
ska vi gå ut nu
sakta samlas hennes kropp ihop
hon tvagar den lille
klär honom till lekdans
dukar bord och bjuder till frukost
den lille mumsar gladeligen
tack mormor
nu går jag ut
han skuttar vind ut,h
älsar solen och sanden och och
den gamla donar,söker visa honom att han vågar vara själv ute
han strålar lycka, ropar då och då mormor
jag svarar och han strålar ännu mer.
Så trippar jag ut med kaffe i handen,
vi upptäcker Nyckelpigor och det ena med det andra.
Fåglar samlas runt den lille säger; mormor titta dina vänner,
han stelnar, en fluga sitter på hans arm, åter fylls jag med undran; varför är han rädd.
Berättar om det stora och det lilla, luften fylls av humlesång; hör så vackert den sjunger, vilken snällsång, den lille ser lite undrande ut, ser en Fjäril och ler.
Vi vandrar till bäcken; idag kastar han damm, dammet plaskar och dagen vandrar
berättelser om nattens möten,
skuttsteg och knirrande knorrande barnmage,
mormor
mormor är du vaken nu
är du vaken nu
det är sol nu
den gamla ramlar ur bädden
söker fånga stegen
samla kroppen,var är de
solstrålssteg dansar runt henne
den lille mumsar vindruvor
mormor jag älskar vindruvor
ska vi gå ut nu
sakta samlas hennes kropp ihop
hon tvagar den lille
klär honom till lekdans
dukar bord och bjuder till frukost
den lille mumsar gladeligen
tack mormor
nu går jag ut
han skuttar vind ut,h
älsar solen och sanden och och
den gamla donar,söker visa honom att han vågar vara själv ute
han strålar lycka, ropar då och då mormor
jag svarar och han strålar ännu mer.
Så trippar jag ut med kaffe i handen,
vi upptäcker Nyckelpigor och det ena med det andra.
Fåglar samlas runt den lille säger; mormor titta dina vänner,
han stelnar, en fluga sitter på hans arm, åter fylls jag med undran; varför är han rädd.
Berättar om det stora och det lilla, luften fylls av humlesång; hör så vackert den sjunger, vilken snällsång, den lille ser lite undrande ut, ser en Fjäril och ler.
Vi vandrar till bäcken; idag kastar han damm, dammet plaskar och dagen vandrar
onsdag 22 april 2009
natt
Natten vill inte vara en hotbild, vill inte omfamna dig med rädsla
dess enda önskan är att upplysa dig om kärlekens liv
Den rena sanna kärleken så långt bort från alla lösa krav
Så fylld med alla djupa krav
Sannhet
Renhet
Liv.
Natten är liljan är rosen är sols ögon är månes ögon är jords ögon
planeters dans planeters minnes sånger fram då nu
i nattlig sfär dansar stjärnornas klanger
fyller markernas steg
väcker hud
till kittlande glädje
Lyfter din hand till
Stickan famnar låga tänder ljusets värme
Rädslans mantel gives vingar
Sjunger grynings ljus
Natten vill inte vara en hotbild, vill inte omfamna dig med rädsla
dess enda önskan är att upplysa dig om kärlekens liv
Den rena sanna kärleken så långt bort från alla lösa krav
Så fylld med alla djupa krav
Sannhet
Renhet
Liv.
Därför utropar vi; varde natt, ty i natten vaknar de ögon vilka döljs av slutna ögons lock, i natten vaknar djup andnings beröring, vaknar modets steg, vaknar livets steg.
Mjuka kännande vandrar de, vidrör i kärlek, faller, lyfts, snubblar tas emot, alltid, alltid i evig tid.
Barnet sover med rosiga kinder, hårets lockar ringlar kringelsång, hudens värme, händers ljus vaggar rosensömn, drömmen lyfter rosens vinge, stjärnor dansar i ring, barnets hand vilar i stjärnas hand, allt är frids stillhet.
Strimma med ljus kikar in i ögats vrå,
Gardinen rullas upp,
Barnet skuttar ur bädden in i dagens blad
Skriver drömmens steg
Lever drömmens steg
Ur natt varde gång.
dess enda önskan är att upplysa dig om kärlekens liv
Den rena sanna kärleken så långt bort från alla lösa krav
Så fylld med alla djupa krav
Sannhet
Renhet
Liv.
Natten är liljan är rosen är sols ögon är månes ögon är jords ögon
planeters dans planeters minnes sånger fram då nu
i nattlig sfär dansar stjärnornas klanger
fyller markernas steg
väcker hud
till kittlande glädje
Lyfter din hand till
Stickan famnar låga tänder ljusets värme
Rädslans mantel gives vingar
Sjunger grynings ljus
Natten vill inte vara en hotbild, vill inte omfamna dig med rädsla
dess enda önskan är att upplysa dig om kärlekens liv
Den rena sanna kärleken så långt bort från alla lösa krav
Så fylld med alla djupa krav
Sannhet
Renhet
Liv.
Därför utropar vi; varde natt, ty i natten vaknar de ögon vilka döljs av slutna ögons lock, i natten vaknar djup andnings beröring, vaknar modets steg, vaknar livets steg.
Mjuka kännande vandrar de, vidrör i kärlek, faller, lyfts, snubblar tas emot, alltid, alltid i evig tid.
Barnet sover med rosiga kinder, hårets lockar ringlar kringelsång, hudens värme, händers ljus vaggar rosensömn, drömmen lyfter rosens vinge, stjärnor dansar i ring, barnets hand vilar i stjärnas hand, allt är frids stillhet.
Strimma med ljus kikar in i ögats vrå,
Gardinen rullas upp,
Barnet skuttar ur bädden in i dagens blad
Skriver drömmens steg
Lever drömmens steg
Ur natt varde gång.
tisdag 21 april 2009
Gåva - en dag med den lille
En dag med den lille,
Skogen var vårt rike är vårt rike
Hand i hand vandrade vi i solens strålar
stannade vid bäcken, den lille kastade stenar i, stenar fick vingar, såpbubblor hade vi med. Regnbågsbubblor dansade i solen.
Fåglar följde vår väg log i bubblors ljus.
Kringelikrangelivägen följde vi, vek av in i hjärtats sfär vid slånbärsliven. En stig öppnades doftade Rådjur. Stenar små mötte oss, höga stammar, mjuka marker, Violer, Vitsippor och överallt grenar med pärlgirlanger, hörde dem sakta öppnas.
Den lille älskar stenar... De är hästar,
Mormor lyft mig,
den gamla ler kärlek säger; du kan själv.
Han ser sorgsen ut vill bli lyft till den högsta hästens rygg.
Den gamla säger; du får vänta, du får lägga din önskan i väntapåpåsen, i tålamodspåsen.
En dag kan du själv, det finns andra hästar.
Den lille finner vägar kommer upp på en stor häst, ler lycka.
Koltrasten hör oss, sjunger sjunger skönhet.
Vi skuttar runt, varsamt.
Den lille snubblar och rullar.
Vi tar farväl av skogen vandrar över ängar, balanserar över jordflätor, plöjda åkrar,
Solen vandrar sakta in i bädden mjuk
Vi finner vägen hem
Fåglar hälsar oss
Klangspelen sjunger
Granen andas nära
Huset öppnas
Vi stiger in
Den lille sover i ro
Barn,
det är en stor gåva att vara tillsammans med barn,
då den gåvan gives är jag lycklig,
I skogen är jag lycklig
Ibland vill jag lämna allt och vandra
vandra tills stegen tar slut
då befinner jag mig i de höga skogarna med de helgade sjöarna
jag hör bäckar, forsar, vattenfall,
känner eldar
Örnen svävar nära
Vargen är
Livet är
sannhet
Vitsippor;
det har sagts mig...
Se Vinterängen i Himlarnas famn
tindrande Stjärnor
de ser jordarnas famn
önskar
De blommar för en dag i skogens famn
deras enda önskan är att sprida ljus
det vita ljuset...
Barnens ögon är sannhet,
i det inre lever barnets ögon
hjärtats ögon
de ögonen är våra händer då vi svarar till
Landet långt bort
där finns en vacker sjö
runt den är ett pärlband
Vita stjärnor fyllda med solögon
En av dessa pärlor
stiger
faller in i sjöns vatten
Hör du ringarna sjunga
de sjunger
Kärlekens
lov
Skogen var vårt rike är vårt rike
Hand i hand vandrade vi i solens strålar
stannade vid bäcken, den lille kastade stenar i, stenar fick vingar, såpbubblor hade vi med. Regnbågsbubblor dansade i solen.
Fåglar följde vår väg log i bubblors ljus.
Kringelikrangelivägen följde vi, vek av in i hjärtats sfär vid slånbärsliven. En stig öppnades doftade Rådjur. Stenar små mötte oss, höga stammar, mjuka marker, Violer, Vitsippor och överallt grenar med pärlgirlanger, hörde dem sakta öppnas.
Den lille älskar stenar... De är hästar,
Mormor lyft mig,
den gamla ler kärlek säger; du kan själv.
Han ser sorgsen ut vill bli lyft till den högsta hästens rygg.
Den gamla säger; du får vänta, du får lägga din önskan i väntapåpåsen, i tålamodspåsen.
En dag kan du själv, det finns andra hästar.
Den lille finner vägar kommer upp på en stor häst, ler lycka.
Koltrasten hör oss, sjunger sjunger skönhet.
Vi skuttar runt, varsamt.
Den lille snubblar och rullar.
Vi tar farväl av skogen vandrar över ängar, balanserar över jordflätor, plöjda åkrar,
Solen vandrar sakta in i bädden mjuk
Vi finner vägen hem
Fåglar hälsar oss
Klangspelen sjunger
Granen andas nära
Huset öppnas
Vi stiger in
Den lille sover i ro
Barn,
det är en stor gåva att vara tillsammans med barn,
då den gåvan gives är jag lycklig,
I skogen är jag lycklig
Ibland vill jag lämna allt och vandra
vandra tills stegen tar slut
då befinner jag mig i de höga skogarna med de helgade sjöarna
jag hör bäckar, forsar, vattenfall,
känner eldar
Örnen svävar nära
Vargen är
Livet är
sannhet
Vitsippor;
det har sagts mig...
Se Vinterängen i Himlarnas famn
tindrande Stjärnor
de ser jordarnas famn
önskar
De blommar för en dag i skogens famn
deras enda önskan är att sprida ljus
det vita ljuset...
Barnens ögon är sannhet,
i det inre lever barnets ögon
hjärtats ögon
de ögonen är våra händer då vi svarar till
Landet långt bort
där finns en vacker sjö
runt den är ett pärlband
Vita stjärnor fyllda med solögon
En av dessa pärlor
stiger
faller in i sjöns vatten
Hör du ringarna sjunga
de sjunger
Kärlekens
lov
söndag 5 april 2009
upptäckt
Anden bär alltid en längtan till frihet, dess vingar kan vingklippas.Vingklippas genom det sklerotiska levernet, fåglar vilka skall vara inom ägornas stolpar vingklipps, så gjordes det med slavar.Fåglarna vingklipps, fråntas meningen.Sagan berättar sannheten,Se den vackra bilden av den gamla/gamle vilken med kärlek i ögonen berättar sagan för barnen. I de gamlas liv fanns sagoberättare, de vandrade från stam till stam och förtäljde sagan. De bar icke böcker, de berättade liv vid elden.Barnen bär en längtan, de älskar återupprepningen i sagan, de känner igen, vet att inte livet tar slut, De älskar återberättandet ty då känner barnet närvaron av andens ljus.Det ljus inom vilket de är och lär till den så kallade vuxne.
...
Du ser den lille gossen stå vid bäcken, han kastar gräs ned i bäcken, kan inte ”förstå” varför det torra gräset ”flyger förbi” bäcken och inte plaskar.Du upptäckte att för barnet finns inte skillnad mellan torrt gräs och stenar.”Den lille skuttar våryravattenpölssångerfaktiskt badar hanalla stenar är hästar han matar dem med fjolårsgräshästarna tycker omvindarna lerplask säger stenarna då de hoppar ur hans hand in i bäcken”Alla stora stenar är hästar. Vad visar allt detta, det visar minnets vägar, specifikt builden av de fortplantade stegen.
...
Du ser den lille gossen stå vid bäcken, han kastar gräs ned i bäcken, kan inte ”förstå” varför det torra gräset ”flyger förbi” bäcken och inte plaskar.Du upptäckte att för barnet finns inte skillnad mellan torrt gräs och stenar.”Den lille skuttar våryravattenpölssångerfaktiskt badar hanalla stenar är hästar han matar dem med fjolårsgräshästarna tycker omvindarna lerplask säger stenarna då de hoppar ur hans hand in i bäcken”Alla stora stenar är hästar. Vad visar allt detta, det visar minnets vägar, specifikt builden av de fortplantade stegen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
