ja - vad

Hon trodde sig ha vandrat in i skönhets famn, gav sig hän. Hörde ord om förståelse av, vilja till lyssnande, kanske var det endast hennes eget hopp, ett hopp vilket hon satt under skäppans glas. Så många vandringar bar hon i vidjekorg över rygg, kotorna värkte, ryggen böjdes mer och mer, så ofta kände hon att hon icke mäktade mer.
Hon sökte att icke jämföra hon var icke jämförande ändå blev det så att hon nu var tvingad av sitt själv att jämföra, detta för att icke brista helt. Hon kände vindarna komma, de andades lugnt och ändock kände hon att de var bumerangsvingar, hon kände att orden vilka gavs icke var sannhet. Hon kände igen de strofer vilka hon givits av de högsta andas ur dennes mun. De skorrade utan fyllnad över dessa läppar.
Han sökte vara hennes ord, sökte vara, hennes givna ord, de ord vilka hon icke tillsade sig äga. De ord vilka hon gång efter annan sökt få honom att tillse att de icke var gjorda av henne.
Hon trodde sig ha vandrat in i skönhets famn, kände andningsluften vara, kände igen den jordiska faderns agerande.
Hon kände hur hon mer och mer krympte, försvann.
Det var inte så att hon försvann, det hade hon aldrig gjort, men hon slöt händerna runt de högstas ord, värnade om deras sannhet, om ordens innebörd och kraft.
Det hon nu upplevde var att befinna sig i ett vakuum ett land av tom tomhet.
Det fanns icke en tillstymmelse av det hon hade vågat hoppas. Var gång hon sökte uttrycka det egna, det hon upplevde; hörde hon: det är inte så.
Det var svårt att inte jämföra ty inom dessa ramar hade hon vuxit upp
Ja, hon trodde och visste att vid detta måste hon vänja sig.
Hon frågade sig mer och mer – vad är egentligen lycka: det är tystnaden

vid

Hon står vid stranden av sinande hav
Flämtande
är hennes livsgnista
Flämtande livsgnistor skriar tystvinds mara
snäckors skal vaggar vinande sorger ur spiralers slingor,
snäcka snäcka fylld av havs sandkorn bär budet vida kring
i korn synes silver synes guld glimma
Minnes droppar stiger om
Om hennes frysande huttrande gestalt
Storvind andas hon vajar tappar steg till steg
Luft genljuder vingar vida
Stormfågel andas
Ur sand lyfter den havs mantel
Hon lyfter sakta blick
Andas djupt in i hav
Ser Stormfågels klor
Mjuka vackra greppa om
Hennes livgördel rullas upp ut
Hennes kropp lyfts av kärleksklor

Högre
Högre
Hon splittras
Upplöses
Är stjärnstoff
Känner honom äntligen nära
Han lyfter blicken in i molnblommande hav
Ser henne flyga fri

Jag är här
Du är fri

Stormfågel viner vingar

Stormfågel bär

Kärleks klor hörde hennes övergivna sorgdjup

Lyfte r henne

Stormfågel bär
Bär in i nattsfärs djupblå mantel

Hon upplöses
Stjärnstoffs regnbågsprismor
Glittrar stjärnklara nätter

Var natt faller stjärnstoff över honom
Hon smeker honom
Han badar i regnbågsprismande kärleksljus

Hon står vid stranden av strömmande vågsvall
Hennes andning är ickevärld
Omgiven är hon av ljusandnings klanger
Var gryning vandrar hon i havs strömmar strör helande örters dofter
snäckor bär budet vida omkring
Se människa se livens hav

En gång vid varje månvarvs fyllda krets tillåts han att se henne nära
De möter varandra under änglars baldakin
Hon ler kärleks vind
Är hemma i hans
famn

högt upp

Högt upp på en kulle eller var det klippans platå stod ett hus, vindpinat
Vindpinad ödslighet
Trodde alla
Var det högt upp eller var var det
Omgivet var huset kullen klippan av de högas skogar
Djupa mumlande sånger, mumlande djupvärme
Inte mumlande för de viljandes öronsnäckor var det tydliga klara hjärtströmmar
Fjärilar flimrade mellan runt träds stammar, nära
Trådar vävdes mellan med genom runt i till livs mönster
Högt upp på en kulle eller var det klippans platå stod ett hus, vindpinat
Vindpinad ödslighet
Trodde alla
Var det högt upp eller var var det
Huset bar inga fönster, huset blickade med tomma svarthålor
Trodde alla
Om natten syntes gnista tändas
Mild värme
Gnistan vandrade från vägg till vägg, sidors sidor
Vidrörde väggar vidrörde
Lågor vaknade inre väggar rodnade skimmerljus
Svarthålor gav värme till ökande
Hon levde i huset aldrig ensam
En av alla nätter
Såg hon dörren
Dörren var av
Var glasvingar
Tunnaste membran
Hennes hand närmade sig dörrens mönster stannade kände orden
Hennes ögon beundrade i kärlek linjerna, nerverna, ådrorna
Hennes hjärta suckade lov
Hon steg närmre
Steg in i
Märkte
klangandning
Jag är en fjäril jag smeker träds stammar spinner trådar av ljus
Hennes Moder log värme
Hennes Fader log ljus
Hon fördes in i evig Solfamn
Högt upp på en kulle eller var det klippans platå stod ett hus, vindpinat
Vindpinad ödslighet
Trodde alla
(fönsterlöst)

*
strömmar
Livet var så stilla
Skrudades i vackraste klädnad
Samlade solstrålar i trähand
Borstade hårets slingor skärande blänksvall
Rosenblad färgade läppars amorbåge
Blå drömögon gavs smaragdljus vakendröm

Fågels vingar svingade stråke
Vindviolin hördes vida
Skärande
Ackompanjerades av hjärtas rytmslag
Bara var stegens fötter
Stannade vid forsens fallstenar

Blickade ned in i fylldes av längtans visshet
Vatten ringlade kringlade dansade levande liv
Livet andades in
Kastade sitt vara in i strömmars virvlar
Fördes in i hav
Fördes till stranden av gryning
Under trädens djupa hägn

Vaggar vågsvall, i ögons fransar synes droppar tindra
Bröstkorgens blomliv är stilla
Huden är vit
Andas ej mer
Med en kyss väckes livet

Till
är
*
Mörka är rummen, mörka tysta fyllda av liv
svarta är väggarna svart svart
mjuksvart

Allt träder fram i sakta gemak
var och en talar
hälsar tar avsked
hälsar återseendets ljus

allt

bidar
väntar i
evig ström

jag bär vitslöjor runt kropp
skira smekande följande mening
jag vandrar fram till rummets slut, rummet är icke rum
ser vingar av glas skimra
skirhud
membran
andas
puls


allt

bidar
väntar i
evig ström
i visshet träder jag in
motståndslös är dörren
jag är i
leds in i nästa rum

inser att rum inte är rum
vet vad drömvandringen är

hälsar hälsas av stjärnjungfrur
de sitter med korgar fyllda av månljus i stora himmelssalen
de lär mig konsten att binda vackerknutar
ser månknutar
drömportars ljus
vandrar vidare
*
Står framför en dörr,
Dörren är mellan två världar
Jag vet att det icke är två världar, jag vet det ty jag känner luftens andedrag, tolka inte ordet drag till negativt, det är mer en ström, en ström, en lufttunnel, jag vet kännande att den aldrig upphör.
Upplevelsen är att vara , stå inför en dörr,
Ett val
Genom luftdraget, andedraget vet jag att det är rätt dörr
Jag stiger in i vad,
Det är verkligen så att detta är en glasdörr, en vinge av glas.
Hur uppkom bilden – vandrade på en stig, ängsmarker var på vardera sida, oändligt åldriga ådrade träd, Ekar, Lindar följde stigen,
Såg Lindarnas stammar, de är verkligen, dessa hundra, tusenåriga stammar, hård hurd, barkens slingor är vriden, följer stammen hela vägen,
Med ens ser jag vad de jordfästade stegen gör, tankestegen, de förvrider verkligheten till barkhud, hård hud.
Detta är även penicillinets verkan,
Kyla inträder, grönskans blomning avtar,
Stegen är avskilda
Kronan är avskild
Stammen gives ej pulsliv
Så möter jag Lindens vida kronkjolar, är i vårens blomning, hör tusende humlor bin getingar sjunga
Nu möter jag bladen, läderblad samt små runda bär, samtidigt fröskidor
Jag ser hela blomningen inom mig.
Linden är förträfflig vid förkylning, vid feber.
Är febernedsättande samt befrämjar urinens flöde.
Vad är feber, feber är då fotens, stegens värme har förts upp i huvudet.
Ängsmarker följer stigen med sensommarblomster.
Fjärilar flyger tätt intill, så nära att de snuddar vid mig, jag förundras, vet att de tycker mycket om den lille, samt mina steg, de följer oss alltid.

Där uppkom bilden.
Jag står mellan två världar
Endast tunna glasvingar avskiljer
Är membran
Jag ser vingarnas mönster, de skimrar så vackert, endast glasvingar med nervtrådars mönster förmår bära detta prismaljus
Jag vet att dessa vingar väver ljusminnen
Är membran
Jag stiger in i dörröppningen, dörren

Förundras, ty jag är i membranet
Med vingar flyger jag fri.

*
*
Obsidian
oändligt vvacker i dess inre lever vulkanens öga, kokande lavaströmmar
hennes namn är den svarta Modern, hennes namn är den röda Modern, är den Blå MOdern är den vita Modern
alla Livs Moder
Svart Obsidian bär guld, bär regnbågsskivan inom sitt inre, bär vita slöjor, renar blodet från vulkanutbrott, balanserar stegens fästen, Solar Plexus ler kärleks ljus


kanske är det så att de liv vi är förbundna med är vattenhål
det är en oändligt vacker bild då jag låter boken öppnas
ser liven allt liv vara vattenhål bjudandes varandra därmed helheten rent klart källvatten till vidare liv

lämnade

Hon lämnade de höga sko0garna bakom sig med sig, hon bar dem inom hjärtas händer
Hon är buren av de högas handvingar
Mjuka mosssteg vaggade hennes smärtsteg in i sömns vakendvala
Vita skogsstjärnor
Följde henne
Lyfte dagghänders skålar
drick vackraste drick ljus
den vitpälsade följde henne var än hon vände sig
hon bar trasig skrud
sönderriven, trådar hölls samman av skirhänder
hon följde visad stig
mjukjordar bar hennes blodssteg
hon vandrade in i den gröna gryningens ljus
lämnade den röda skymningens hopp
stenar bad henne till, rundstenars mjukminnen tröstade vissnad blomma
vattengårdar sköljde dem rena, sångerna vågor vaggade ljusglitter
Hon ställde sig på stranden av spegelsjön, viskade hjärtbön
Moder tag så emot min kalk
Stenar visade väg, deras händer bar henne in i havs famn
Hon fördes in i spegelland, mötte sannhetens ljus
…
hon följde visad stig
mjukjordar bar hennes blodssteg

vandrade in i den gröna gryningens ljus
lämnade den röda skymningens hopp

stenar bad henne till, rundstenars mjukminnen tröstade vissnad blomma
vattengårdar sköljde dem rena, sångerna vågor vaggade ljusglitter

hon ställde sig på stranden av spegelsjön, viskade hjärtbön
Moder tag så emot min kalk

Stenar visade väg, deras händer bar henne in i havs famn
Hon fördes in i spegelland, mötte sannhetens ljus


Gången, stigen rinner in i havet,stenar små stora,dropparringlar strömmar in i havs famnär havs sandär strandär havets droppar är alltSol strålar leende ljussträcker fingrar in i hav, solstrålar värmer havtystnaden silvertystnaden är så oändligt vacker.Molnen är mjuka behagliga kravlösa, viskar var i dig var i allt var i ossser himlarnaser havetser deras gemensamma handvet att allt är allttimmar är inte mertid upphörhavet speglar haveti spegellandet lever sannhets ljuskravlöstlöst från kravord, livsgestalter vilka stiger fram,det finns vackerhänder, de omfamnar oss,tiden far inte alltid varsamt med mig, tiden är för mig svårbegriplig, den är svår att vara i... vet att vi inte behöver vandra i den, ändå är vi här, med varsamma händer har vi burits in i den mänskliga tiden...kanske för att se att den kan öppnas...vara vårt Samarkand...vårt schamballa...ibland längtar jeg hem... till spegellandet.

ringelstigen

Vandrade nedför ringelstigen med den lilla barnhanden inom min, vi samtalte liv.
Stenar rullade med iver under våra fötter, vi stödde varandra under vandringen i stenvattenfallet.
Träden andades runt oss, med oss, blommor, skogsblommor följde oss, en trollslända satte sig stilla, i ett ögonblick, i ett stilla andetag fann solstrålar vingar, regnbågslinjer uppenbarades, så flög den silver väg, en vit fjäril dansade alltmedan vi vandrade i stenvattenfallet,
Vi skymtade havet, följde doften, var under tallarnas valv, kände barr under fötter, stenar var nu sand, miljoner av stenar, korn, grus, sand rann in i hav.
Havet glittrade, näckrosor vaggade vågor.
Bakom os var det skira blå himlahavet framför oss, förändrades himlahavet, till mjukt duvblått siden eller kanske sammet, molnen, var utsuddade konturer, mjuk dimma, själen fylldes av längtan att stiga in i, solen svepte dessa mantlar runt sig, vinden vaggade hav,
Den lille skuttade in i hav, med glitterpärlor dansande runt.
Jag såg havet skifta i rost röda nyanser, fiskar hoppade dans.
Vassens vajande plymer var fri andning
Havsfåglar seglade vind.
Vågor svepte runt strand, jag grävde ned tårna, djupt in i sanden, såg dem alla slätas ut av havs händer,

Naken inför henne stod jag, med händer fallna utmed sidor
Stegen planterades i sand, kände hennes vågberöring
havet skimrade rost röd värme
I fjärran, nära
tindrade glittrade vattenskålar
näckrosors blad,
gulkronor, solkronor andades svar
vind svepte om frysande skulderblad, vattenfall forsade utför rygg
förenades med hav
ögon vändes till himmelsäng
änglahav var över
ovan
Vingar mjuka svepande vidrörde längtans bleka kind
Vitkalkad stelnad tomsmekt
Blåskimrande skrud höljdes av skira vitslöjor
Solhänder kupades
Moln lades runt Solfamn
Pelare skönjdes
Ljusband
Hårband
Fingerband
Oh huru ljuveligt mjukt var icke himmelshavet
Sammet, siden skimmerhav mjukt smekande
Sakta förmår jag lyfta armar till bön om tillgift
Vindfång gav mig vingar
Ögon vändes till jordstrand såg vågor sudda steg
Jag sitter vid elden känner värme
Närhet
Trumma ljuder smekande gryning silverfåglar flyger
Min älskade talar
Trumman ljuder
Jag reser mig i hjortskinnsskrud, med bjällerband runt vrister
Rodnande värmes kinder, livfyllda kvinnoögon strålar kärlek
Kvinnoljus dansar kärlek för honom
Trumma tystnar
Han lägger den id sin sida
Reser sig
Bjuder hand
Smeker av mig klädnad
Jag kryper in i älskad famn är hemma
Vaknade
Såg havet sudda ut alla spår av tid.



Vackrasteibland - ofta lever jag med bilden av- blå är längtans blomma.Vad är denna bild har jag många gånger levt med,sitter med längtan i min famn, Längtan är mångdimensionell,Lyfter blicken ser det skira blå himlahavet, är det längtan- ibland gör detta rena starka ljus ont att möta då längtan är stor, så ser jag åter det blå.Blå bär en vilja att omsluta , hölja,det bär denna längtan så stark att den kan kväva oss, djupt i det inre finns en pärla, gyllenpärlan, den räddar oss från det blådet blåas vilja till att kväva.Nej, det är inte det blå vilket kväver, det blå vill vagga oss till sömns, ro , vackerdröm, våga vidare tro på till liv.Det blå är en moder god, hon vaggar barnet till rosenkind.Kanske är det så att det blå är den mantel av kärlek vi en gång kände oss hemma i.Kanske berättar denna mantel med de vilka var och alltid är med os att pärlan är där,de viskar till oss- Lev - Lev ditt vackerliv för oss. Det är få människor vilka kan skänka oss upplevelsen av hem, då de vandrar vidare in i sin nästa dröm vilken inte är nästa, den är en skönhetsvandring,se bilden av en vacker sal, de vandrar, en dörr skymtar, en skir tyllgardin andas, de vandrar in i "nästa" rum.Med de vi är förbundna med är vi alltid tillsammans,vi viskar med kärlek till dem; Lev, Lev ditt vackerlivDe viskar med kärlek till oss; Lev, Lev ditt vackerliv. Vackraste dina steg är välsignade, lyssna till skönheten inom dig. Blå är längtans blomma, ser Förgätmigej; hon är vacker, blå kronblad gult i mitten...vaknar i vårens gryning.

Ursprungsfärgen stimulerar organet medans komplementärfärgen lugnar
Varje inre organ med tillhörande reflektorisk zon har en färg, sin färg vilken den reagerar för. Denna färg stimulerar organets verksamhet, komplementrfärgen däremot verkar lugnande

sol sluter öga om

Solen sluter sitt öga om dag
Moln seglar fria

Den lille vackerbarnet berättade om solen,
Hans vackerögon fördes ut genom fönstrets ruta
Han ser in i vinrankans solgenomlysta blad, ser allt det vilket är sant liv.
Vi talas vid nu om solen.
Var tror du att solens bädd är.
Jag hör jordgrop, han rättar mig, mormor det är en solgrop.
Vilka vackra ord, vilken stor visdom
Jordgrop
Solgrop
Mitt hjärta minns lever med vårt samtal under gårdagens vandring eller var det denna dag.
Dessa märkliga tidsbegrepp vilka gör mig, så ofta gör mig vilsen. Detta tvång att leva inom stipulerade tidsramar vilka jag vet inte finns.
Hans hand inom min, hans lätta skuttsteg, samtalen vi lever i, bildernas strömmar, vad var det mitt hjärta mindes.
Himlens blåskimrande siden, fyllt med bakgrunds, bakomliggande ljus, så ofta smärtsamt.
Sakta omvandlas himlen, blir grå, inte grå, himlen är mer mjuk siden, eller dimma,
Jag står vid stranden med fötterna i havet, den lille skuttar, leker vattenstegs händer, silverpärlor dansar runt honom, hans ögon är förenade i rörelsen.
Vattnet är rostrött i solens ljus, nu då solen lindar mantel runt sitt vara är vattnet ärgat grönt, mjukgrönt.
En vind drar runt, den lille stannar.
Mormor solen skall snart sova.
Jag säger; kanske är det så att molnen är solens ögonlock, solen behöver vila en liten stund, en aning.
Solen känner en aning, känner behov av vila
sluter sina ögon
Till dröm.
Ja, mormor så är det.
En vind drar runt, segel fyllas i himlars hav, vågor vaggar steg,
Ser spåren
Ser våghand mjukt smeka dem släta rena
Vi stiger ur havsbild in i strand
Åsktrumman mullrar mjukt
Jag andas skönhet
Den lilles hand smyger in i min
Vi tycker om
Älskar åsktrummans regnsånger i solstråleliv
Nu blir det regnbåge mormor,
Den är alltid runt dig min vän
*
I jordgrop levde en gång en kvinna, hon vandrade jordsteg, vassa stenar slipade av osannhet skar sönder hennes fötter, hälar skrek smärta, valv sjönk ned ty de orkade icke bära. Vassa stenar skar sönder jordkvinnans längtan efter sannhets möte.
Hon andades trötthet av att urskilja lismögon bort från sannögon. Lismögonen blev fler för varje dag, så tycktes det vara, hur hon än sökte släta över vred de sig fram.
Hon sörjde ty hon kände jordens smärta, jordens blod rann i hennes ådror, hon var förenad invigd i allt det vilket icke är, vilket är. Blodet var en ström av kokande lava, eldsströmmar av smärta en gång harmoni, en gång balans, en gång kärlek. Hon såg deras liv sakta stelna.
Hon sökte tala, förmedla budskapen hon gavs, örongångar vilka sökte höra, var stängda av egenvilja. De hörde icke sin egen motsträvighet, såg icke smärtan i hennes ögon en gång så hoppfyllda.
Varje steg hon vandrade var skärande smärta, vila var icke av godo ty var gång hon var stilla för att sedan återuppta vandringen slet smärtan henne sönder, smärtan var knivar i fötternas bärbalkar. Hon insåg att hon måste vandra aldrig vara stilla.
Hon böjde ryggen ned mot mark, hennes händer smekte jordens smärta, mildrade plågornas vridande gester. Hon smekte var sten, varje vasskantad sten, till mjukhet, hon såg sig om, runt, överallt var de, hon kände att hennes tid rann ut.
En natt satte hon sig helt stilla ned i jordgrop lyfte blicken upp ur.
Såg stjärnjungfrur dansa liv.
Hon väntade stilla.
Gryningen nalkades med mjuka smygande steg, daggdroppar bjöds henne att dricka, händer smorde hennes fötter, mjölkade smärtan ur. En god hand sträcktes fram, ledde henne till ängen, till bäckens porlande sånger, smekte klädnad av, hon blygdes icke sin nakenhet, handen ledde henne in i klarvattens strömmar, lyfte vattens strömmar över, tvagade henne ren, fri. Runt kropp lades regnmantels klädnad, skir, höljande ljus.
handen var två händer, förde henne in i ängsring, de hälsade tillsammans gryning, dansade i lätta stegs klanger.
De såg Sol stiga ur solgrop hörde berättelsen av vinden.
Det var en gång en jordgrop fylld av suckan, fylld av klagan. De tvåbenta tordes icke lyssna till de sagda orden, flydde vida kring, var vilsefötter i varat, i det de kallar världen. De befann sig i kvicksand, stegen, varje steg de tog förde dem djupare, djupare ned i tyngd, de befann sig i kvicksand.
Till slut såg de tvåbenta endast väggarna i sin jordgrop.
Solen den goda steg varje gryning upp ur solgropen,
Steg varje skymning in i solgropen.
Det fanns bland de tvåbenta de vilka såg strålarna
Pelarna
Banden mellan jordgrop och solgrop
Dessa vandrade upp och ned, ned och upp, vilket var vad, det är icke av vikt, de vandrar med solens vägar, de ser jorgropens väggar luckras upp, ser livets rikedom.
De såg Sol stiga ur solgrop hörde berättelsen av vinden.
De vandrade hand i hand tillsammans in i solgrops famn, åter är de i friländers skönhet ur deras händer växer blommor runt dem lever skirvingefjärilars ljusdofter till hjärtvärme.
*
I himlars salar rinner solstrålsbäckar
trådar gives till

Jungfruliga vita fingrar väver mantels ljus
i dag framträder vit lilja

Drick liljans klarljus

Tagg stinger hennes handljus

En droppe
blod ur hennes finger

möter
rinner in i väv

i natt framträder rubin i liljas vitkalk

hon vet