vid

Hon står vid stranden av sinande hav
Flämtande
är hennes livsgnista
Flämtande livsgnistor skriar tystvinds mara
snäckors skal vaggar vinande sorger ur spiralers slingor,
snäcka snäcka fylld av havs sandkorn bär budet vida kring
i korn synes silver synes guld glimma
Minnes droppar stiger om
Om hennes frysande huttrande gestalt
Storvind andas hon vajar tappar steg till steg
Luft genljuder vingar vida
Stormfågel andas
Ur sand lyfter den havs mantel
Hon lyfter sakta blick
Andas djupt in i hav
Ser Stormfågels klor
Mjuka vackra greppa om
Hennes livgördel rullas upp ut
Hennes kropp lyfts av kärleksklor

Högre
Högre
Hon splittras
Upplöses
Är stjärnstoff
Känner honom äntligen nära
Han lyfter blicken in i molnblommande hav
Ser henne flyga fri

Jag är här
Du är fri

Stormfågel viner vingar

Stormfågel bär

Kärleks klor hörde hennes övergivna sorgdjup

Lyfte r henne

Stormfågel bär
Bär in i nattsfärs djupblå mantel

Hon upplöses
Stjärnstoffs regnbågsprismor
Glittrar stjärnklara nätter

Var natt faller stjärnstoff över honom
Hon smeker honom
Han badar i regnbågsprismande kärleksljus

Hon står vid stranden av strömmande vågsvall
Hennes andning är ickevärld
Omgiven är hon av ljusandnings klanger
Var gryning vandrar hon i havs strömmar strör helande örters dofter
snäckor bär budet vida omkring
Se människa se livens hav

En gång vid varje månvarvs fyllda krets tillåts han att se henne nära
De möter varandra under änglars baldakin
Hon ler kärleks vind
Är hemma i hans
famn