högt upp

Högt upp på en kulle eller var det klippans platå stod ett hus, vindpinat
Vindpinad ödslighet
Trodde alla
Var det högt upp eller var var det
Omgivet var huset kullen klippan av de högas skogar
Djupa mumlande sånger, mumlande djupvärme
Inte mumlande för de viljandes öronsnäckor var det tydliga klara hjärtströmmar
Fjärilar flimrade mellan runt träds stammar, nära
Trådar vävdes mellan med genom runt i till livs mönster
Högt upp på en kulle eller var det klippans platå stod ett hus, vindpinat
Vindpinad ödslighet
Trodde alla
Var det högt upp eller var var det
Huset bar inga fönster, huset blickade med tomma svarthålor
Trodde alla
Om natten syntes gnista tändas
Mild värme
Gnistan vandrade från vägg till vägg, sidors sidor
Vidrörde väggar vidrörde
Lågor vaknade inre väggar rodnade skimmerljus
Svarthålor gav värme till ökande
Hon levde i huset aldrig ensam
En av alla nätter
Såg hon dörren
Dörren var av
Var glasvingar
Tunnaste membran
Hennes hand närmade sig dörrens mönster stannade kände orden
Hennes ögon beundrade i kärlek linjerna, nerverna, ådrorna
Hennes hjärta suckade lov
Hon steg närmre
Steg in i
Märkte
klangandning
Jag är en fjäril jag smeker träds stammar spinner trådar av ljus
Hennes Moder log värme
Hennes Fader log ljus
Hon fördes in i evig Solfamn
Högt upp på en kulle eller var det klippans platå stod ett hus, vindpinat
Vindpinad ödslighet
Trodde alla
(fönsterlöst)

*
strömmar
Livet var så stilla
Skrudades i vackraste klädnad
Samlade solstrålar i trähand
Borstade hårets slingor skärande blänksvall
Rosenblad färgade läppars amorbåge
Blå drömögon gavs smaragdljus vakendröm

Fågels vingar svingade stråke
Vindviolin hördes vida
Skärande
Ackompanjerades av hjärtas rytmslag
Bara var stegens fötter
Stannade vid forsens fallstenar

Blickade ned in i fylldes av längtans visshet
Vatten ringlade kringlade dansade levande liv
Livet andades in
Kastade sitt vara in i strömmars virvlar
Fördes in i hav
Fördes till stranden av gryning
Under trädens djupa hägn

Vaggar vågsvall, i ögons fransar synes droppar tindra
Bröstkorgens blomliv är stilla
Huden är vit
Andas ej mer
Med en kyss väckes livet

Till
är
*
Mörka är rummen, mörka tysta fyllda av liv
svarta är väggarna svart svart
mjuksvart

Allt träder fram i sakta gemak
var och en talar
hälsar tar avsked
hälsar återseendets ljus

allt

bidar
väntar i
evig ström

jag bär vitslöjor runt kropp
skira smekande följande mening
jag vandrar fram till rummets slut, rummet är icke rum
ser vingar av glas skimra
skirhud
membran
andas
puls


allt

bidar
väntar i
evig ström
i visshet träder jag in
motståndslös är dörren
jag är i
leds in i nästa rum

inser att rum inte är rum
vet vad drömvandringen är

hälsar hälsas av stjärnjungfrur
de sitter med korgar fyllda av månljus i stora himmelssalen
de lär mig konsten att binda vackerknutar
ser månknutar
drömportars ljus
vandrar vidare
*
Står framför en dörr,
Dörren är mellan två världar
Jag vet att det icke är två världar, jag vet det ty jag känner luftens andedrag, tolka inte ordet drag till negativt, det är mer en ström, en ström, en lufttunnel, jag vet kännande att den aldrig upphör.
Upplevelsen är att vara , stå inför en dörr,
Ett val
Genom luftdraget, andedraget vet jag att det är rätt dörr
Jag stiger in i vad,
Det är verkligen så att detta är en glasdörr, en vinge av glas.
Hur uppkom bilden – vandrade på en stig, ängsmarker var på vardera sida, oändligt åldriga ådrade träd, Ekar, Lindar följde stigen,
Såg Lindarnas stammar, de är verkligen, dessa hundra, tusenåriga stammar, hård hurd, barkens slingor är vriden, följer stammen hela vägen,
Med ens ser jag vad de jordfästade stegen gör, tankestegen, de förvrider verkligheten till barkhud, hård hud.
Detta är även penicillinets verkan,
Kyla inträder, grönskans blomning avtar,
Stegen är avskilda
Kronan är avskild
Stammen gives ej pulsliv
Så möter jag Lindens vida kronkjolar, är i vårens blomning, hör tusende humlor bin getingar sjunga
Nu möter jag bladen, läderblad samt små runda bär, samtidigt fröskidor
Jag ser hela blomningen inom mig.
Linden är förträfflig vid förkylning, vid feber.
Är febernedsättande samt befrämjar urinens flöde.
Vad är feber, feber är då fotens, stegens värme har förts upp i huvudet.
Ängsmarker följer stigen med sensommarblomster.
Fjärilar flyger tätt intill, så nära att de snuddar vid mig, jag förundras, vet att de tycker mycket om den lille, samt mina steg, de följer oss alltid.

Där uppkom bilden.
Jag står mellan två världar
Endast tunna glasvingar avskiljer
Är membran
Jag ser vingarnas mönster, de skimrar så vackert, endast glasvingar med nervtrådars mönster förmår bära detta prismaljus
Jag vet att dessa vingar väver ljusminnen
Är membran
Jag stiger in i dörröppningen, dörren

Förundras, ty jag är i membranet
Med vingar flyger jag fri.

*
*
Obsidian
oändligt vvacker i dess inre lever vulkanens öga, kokande lavaströmmar
hennes namn är den svarta Modern, hennes namn är den röda Modern, är den Blå MOdern är den vita Modern
alla Livs Moder
Svart Obsidian bär guld, bär regnbågsskivan inom sitt inre, bär vita slöjor, renar blodet från vulkanutbrott, balanserar stegens fästen, Solar Plexus ler kärleks ljus


kanske är det så att de liv vi är förbundna med är vattenhål
det är en oändligt vacker bild då jag låter boken öppnas
ser liven allt liv vara vattenhål bjudandes varandra därmed helheten rent klart källvatten till vidare liv