ja - vad

Hon trodde sig ha vandrat in i skönhets famn, gav sig hän. Hörde ord om förståelse av, vilja till lyssnande, kanske var det endast hennes eget hopp, ett hopp vilket hon satt under skäppans glas. Så många vandringar bar hon i vidjekorg över rygg, kotorna värkte, ryggen böjdes mer och mer, så ofta kände hon att hon icke mäktade mer.
Hon sökte att icke jämföra hon var icke jämförande ändå blev det så att hon nu var tvingad av sitt själv att jämföra, detta för att icke brista helt. Hon kände vindarna komma, de andades lugnt och ändock kände hon att de var bumerangsvingar, hon kände att orden vilka gavs icke var sannhet. Hon kände igen de strofer vilka hon givits av de högsta andas ur dennes mun. De skorrade utan fyllnad över dessa läppar.
Han sökte vara hennes ord, sökte vara, hennes givna ord, de ord vilka hon icke tillsade sig äga. De ord vilka hon gång efter annan sökt få honom att tillse att de icke var gjorda av henne.
Hon trodde sig ha vandrat in i skönhets famn, kände andningsluften vara, kände igen den jordiska faderns agerande.
Hon kände hur hon mer och mer krympte, försvann.
Det var inte så att hon försvann, det hade hon aldrig gjort, men hon slöt händerna runt de högstas ord, värnade om deras sannhet, om ordens innebörd och kraft.
Det hon nu upplevde var att befinna sig i ett vakuum ett land av tom tomhet.
Det fanns icke en tillstymmelse av det hon hade vågat hoppas. Var gång hon sökte uttrycka det egna, det hon upplevde; hörde hon: det är inte så.
Det var svårt att inte jämföra ty inom dessa ramar hade hon vuxit upp
Ja, hon trodde och visste att vid detta måste hon vänja sig.
Hon frågade sig mer och mer – vad är egentligen lycka: det är tystnaden