du ser dem stå där
de kastar med kastspö
en fader med son
sonen kastar sänket kroken fastnar
linan är ett enda trassel
för att få loss det hela skulle fadern behöva klättra över bron och befinna sig i dessa strömmar
det är en omöjlighet
har nu fadern det vägledande tålamodet tar han kniven ur sin ficka och skär av linan; tröstar sonen samt säger att de måste öva mera, den bro de står på blir en himmelsbro, linan blir den vackraste ljustråden att beskåda, trasslet reder fadern lugnt och stilla ut med sonen. det finns inte en skugga av vrede eller brådska eller eller, det är förståelse i positiv vägledaranda. inte förklarande och talande över sonens huvud, det är medvarande livsförståelse.
det vilket är inom denna fader är att sonen är i allt, hela denna bild blir en oerhört undervisande vacker bild hur sonen kan reda ut trassel, även om kroken sitter fast går det att lösa situationen.
sonen lär sig ser att det är av godo att vända ansiktet; framsidan till inte ryggen. har fadern inte tålamod sliter han åt sig spöet och bannar gossen. i det ena fallet ingives tillit i det andra rivs faktiska bron ned under gossens fötter, gossen hänger i luften eller i en gapande avgrund, det lever icke vördnad i denna fader, denne fader pratar sönder gossen, gossen förs för tidigt in i den vuxnes skor.
vi har talat om att barnet är, samt att barnet efterhärmar då den vuxne eller situationen är värd att efterhärma.
ser du, denna situation är så stark att den mer eller mindre förlamar gossen,
denne gosse efterhärmar
för att överleva denna situation,
söker vara den förståndige
samtidigt förstår gossen intet av detta ty gossen är i allt.
vi sade att fadern talar över huvudet på gossen
inte med gossen
dels är det ett trassel vid- i rullen
gärningens utfall
dels blir det ett trassel inom gossen
det blir ett förgörande trasselnystan
bilden av ett hotande åskmoln
fadern blir blixtnedslaget
det blir förgörande i den stunden
det kanske kommer en förbipasserande, denne skänker gossen ett varmt leende öga, detta öga ger gossen kraft att leva med hoppet planterat inom sig.
det är så att ljusvandrare alltid finns nära i alla dessa situationer
de är där till överlevnadskraft.
fadern lämnas icke oberörd.
du såg stenarna
det levande forsande vattnet
stenarna kan även vara stenansikten, slutna ansikten
det forsande vattnet kan vara levande vatten vilket söker väcka
det kan tyckas att detta är med våld, det är inte det.
ibland kniper väsendet ihop ögonen, mycket hårt.
barn är mycket leende vackra då de kniper ihop hela sitt ansikte.
vuxna är inte vackra då de kniper ihop sina ögon, ansikten.
lördag 5 december 2009
lördag 7 november 2009
hjärtön
se fågeln
vingarna är det markanta
rörelsen, ögonen, näbben är skärpta,
nästintill vassa
huvudet är litet i förhållande till vingarna
inte för intet användes vingpennor till skriftställan
bilden inom detta är att huvudet är litet
i högstadieskolningen möts eleven av lärda, barnet har mer eller mindre omedvetet – oberoende av vilken skolform de befinner sig i.
åter förglömmer ni barnets visdomsfyllda väsen, det talas om barnets ängel, änglavakt, beskyddare och så vidare
barnet har nedstigit och är i jordvärlden, det är egalt inom vilken skolform barnet befinner sig, barnets ängel är barnet och beskyddar eller skyddar barnet – ja, mot medvetandeväckning av mänskligt slag.
glöm icke att barnets medvetande är av vaket slag ty det är medvetet om allt i andeljus.
nåväl skålen har fyllts på med den ena karamellen efter den andra, alla färger, smaker, nyanser, barnet är ungdom i högstadiet, möter så kallade lärda vilka förhoppningsvis lyfter upp karamellerna och fyller dem med tanke.
barnets huvud har stort omfång, var stort nu krymper det, den lärdes huvud är vetenskaplig tanke
de sant lärde har åter det stora huvudet
den lösta tanken.
barnet/ungdomen har behov av detta hur skall det annorstädes fyllas av längtan till frigörelse,
till val.
vid en viss punkt strålar viljan klar
tanken frigörs
sjunker in
blir strålande ljus i pannan
vilket sätter an klangen
röstklangen
denna vilja skapar ord
genom vingarnas rörelse
dessa utgår från hjärtat
hjärtön
den inre friheten lever i fri beslutsprocess
frigjord från ägande
frigjort andeljus är detta
änglasteg
allt detta lever i lotusen i opalrikena
lotusen är den öppnade utslagna opalen
stenens tankeform har genom ljus och värme besannats
stenens profetia har besannats
andas eterandning i eldring
vilket är andeljusets förande verkan
rening, helande av
rening till helande
helande av slaggen
vingarna är det markanta
rörelsen, ögonen, näbben är skärpta,
nästintill vassa
huvudet är litet i förhållande till vingarna
inte för intet användes vingpennor till skriftställan
bilden inom detta är att huvudet är litet
i högstadieskolningen möts eleven av lärda, barnet har mer eller mindre omedvetet – oberoende av vilken skolform de befinner sig i.
åter förglömmer ni barnets visdomsfyllda väsen, det talas om barnets ängel, änglavakt, beskyddare och så vidare
barnet har nedstigit och är i jordvärlden, det är egalt inom vilken skolform barnet befinner sig, barnets ängel är barnet och beskyddar eller skyddar barnet – ja, mot medvetandeväckning av mänskligt slag.
glöm icke att barnets medvetande är av vaket slag ty det är medvetet om allt i andeljus.
nåväl skålen har fyllts på med den ena karamellen efter den andra, alla färger, smaker, nyanser, barnet är ungdom i högstadiet, möter så kallade lärda vilka förhoppningsvis lyfter upp karamellerna och fyller dem med tanke.
barnets huvud har stort omfång, var stort nu krymper det, den lärdes huvud är vetenskaplig tanke
de sant lärde har åter det stora huvudet
den lösta tanken.
barnet/ungdomen har behov av detta hur skall det annorstädes fyllas av längtan till frigörelse,
till val.
vid en viss punkt strålar viljan klar
tanken frigörs
sjunker in
blir strålande ljus i pannan
vilket sätter an klangen
röstklangen
denna vilja skapar ord
genom vingarnas rörelse
dessa utgår från hjärtat
hjärtön
den inre friheten lever i fri beslutsprocess
frigjord från ägande
frigjort andeljus är detta
änglasteg
allt detta lever i lotusen i opalrikena
lotusen är den öppnade utslagna opalen
stenens tankeform har genom ljus och värme besannats
stenens profetia har besannats
andas eterandning i eldring
vilket är andeljusets förande verkan
rening, helande av
rening till helande
helande av slaggen
fredag 6 november 2009
fjäril
larven tycker mången människa inte om
fjärilen älskar hon
barnlarven tycker människan om
fjärilen ungdomen vuxenheten tycker hon inte om
vad
vad är det du säger
det frigjorda barnet är inte ett omtyckt väsen det är besvärligt
ändå är det
larv puppa fjäril allt i ett
*
Denna bild är tämligen visande, ser du in i de timliga stegen vilka människan vandrar, söker hon mer och mer andliga vägar. Hon ser inte sina steg, hon ser inte marken hon ser knappt sin egen näsa i djungeln av terminologiska bjällror vilka mer eller mindre är termiter.
Termiter äter ur upp hela hus i sin hunger
människan tillåter sig att äta upp sitt inre
hon skyr det jordiska
inte alls höjs mången röst
visst är det så
människan vänder blicken uppåt alltid till och med högre är kronan
hon ryser inför dessa mumsande ätande larver, kan inte se att de i sin kärlek i varje rörelse gör krumbuktsprång, visst finns det undantag.
Dessa rultiga larver påminner om det lilla barnet, det lilla barnet är fyllt av aptit det smakar den värld det är.
Smakar äter – vad är det för gest.
Barnet intar den värld det är, barnet inmundigar sig världen.
Det vilket inom citationstecken är utanför kroppen tas in sugs in äts in.
Barnet visar den vuxne de facto att livet världen är ett.
fjärilen älskar hon
barnlarven tycker människan om
fjärilen ungdomen vuxenheten tycker hon inte om
vad
vad är det du säger
det frigjorda barnet är inte ett omtyckt väsen det är besvärligt
ändå är det
larv puppa fjäril allt i ett
*
Denna bild är tämligen visande, ser du in i de timliga stegen vilka människan vandrar, söker hon mer och mer andliga vägar. Hon ser inte sina steg, hon ser inte marken hon ser knappt sin egen näsa i djungeln av terminologiska bjällror vilka mer eller mindre är termiter.
Termiter äter ur upp hela hus i sin hunger
människan tillåter sig att äta upp sitt inre
hon skyr det jordiska
inte alls höjs mången röst
visst är det så
människan vänder blicken uppåt alltid till och med högre är kronan
hon ryser inför dessa mumsande ätande larver, kan inte se att de i sin kärlek i varje rörelse gör krumbuktsprång, visst finns det undantag.
Dessa rultiga larver påminner om det lilla barnet, det lilla barnet är fyllt av aptit det smakar den värld det är.
Smakar äter – vad är det för gest.
Barnet intar den värld det är, barnet inmundigar sig världen.
Det vilket inom citationstecken är utanför kroppen tas in sugs in äts in.
Barnet visar den vuxne de facto att livet världen är ett.
hjärtvingar
barnet ”lär” sig/sig genom leken stegenstegen är jordisk verksamhetanden bor i själensjälen bor i kroppenvi kan dela upp detta hur mycket du vill ändå är allt alltty i nästa andetag säger vi kroppen lever i själensjälen lever i andenär detta väsentligt – nej, det är det inte, det väsentliga är att dessa gör människan till väsen.
dessa hjärtvingar skapar lemmarnas skönhets rörelsekonsternas rörelsevilka är ljusets – värmens rörelsevilka är ljusets rörelse värmens rörelsedet är sannhetens rörelseden allvarsamma viljan, leken.däri lever friheteninte begreppet – tankekroppen frihet vilken stoltserar runt med lånta fjädrarnej detta är andeljuset synliggjortdet är urmänniskans urmeningbli mästareherre över din kroppdenna mästare är lärare, mäster,lärjungen är kroppenyttresjälvet
genom mästaren sker intet av en slump eller en tillfällighetdet är alltid i väl överlagda beslutstegen behöver inte stannas ty de är i en jämn vishetsströmEtt samspråkande samarbete.denne mästare blir aldrig begärsfängslad ty stegen är väsendets därmed helhetens steg därigenom enallomfattande kärlekallomfattande viljaallomfattande frihet
det finns egentligen om du vill tala om begär så kallad drift endast en bärande drift,denna drift är ditt inrehjärtats ringardriftense där – en positiv driftden blir positiv i den medvetna stegvandringengenom att stegen är rot krona stam blir varje steg ett eklaterande av ett helgat äktenskapjag är människa; min strävan är alltid att bli människasträva är icke jämförbart med försöksträva är ren vilja i visshet av; jag är människadetta är människans väsen i sannhet
dessa hjärtvingar skapar lemmarnas skönhets rörelsekonsternas rörelsevilka är ljusets – värmens rörelsevilka är ljusets rörelse värmens rörelsedet är sannhetens rörelseden allvarsamma viljan, leken.däri lever friheteninte begreppet – tankekroppen frihet vilken stoltserar runt med lånta fjädrarnej detta är andeljuset synliggjortdet är urmänniskans urmeningbli mästareherre över din kroppdenna mästare är lärare, mäster,lärjungen är kroppenyttresjälvet
genom mästaren sker intet av en slump eller en tillfällighetdet är alltid i väl överlagda beslutstegen behöver inte stannas ty de är i en jämn vishetsströmEtt samspråkande samarbete.denne mästare blir aldrig begärsfängslad ty stegen är väsendets därmed helhetens steg därigenom enallomfattande kärlekallomfattande viljaallomfattande frihet
det finns egentligen om du vill tala om begär så kallad drift endast en bärande drift,denna drift är ditt inrehjärtats ringardriftense där – en positiv driftden blir positiv i den medvetna stegvandringengenom att stegen är rot krona stam blir varje steg ett eklaterande av ett helgat äktenskapjag är människa; min strävan är alltid att bli människasträva är icke jämförbart med försöksträva är ren vilja i visshet av; jag är människadetta är människans väsen i sannhet
torsdag 22 oktober 2009
vill
I många år sökte jag våga säga jag vill
Så fann jag att ordet vill ofta innebär en envilja, en envägsvilja, vilken icke är vilja. Det är mer en substantiell vilja, en subjektiv vilja vilken är subjektivt vill till egen substans vinning.
Fann nycklar
inte fann de föll in i mig; hjärtat viskade: bruka dem
de bär mening.
Att uttrycka meningen är inte att uttrycka en åsikt,
Åsikten är ofta tankeform
Mer och mer söker jag komma bort från egentanken genom att se ordet
låta varje bokstav snabbt uttrycka sitt väsen.
Tänker inte
Tänker inte
efter, betonar inte, skriver i raskt tempo.
Ser sedan ordbilden, vad visar den mig. Detta förfarande är att likna vid berättandet av sagor;
I berättandet av sagor till små barn är det av värde att icke betona ut ur den egna upplevelsen, rösten bör inte vara död; mer är att likna den vid en stilla bäck, varje droppe är
Livsbud.
Varje droppe stiger in i barnet,
Barnet kanske frågar dig varför gjorde han eller hon så;
visst är det svårt att vara vuxen och då
i barnets frågande stund släppa sin klokskap
förmå sig att säga
med kärlek
med den där genuina upplevelsen av att detta är det mest underbara vilket kommer att uppenbaras
verkligen genomsyra sig från rot till krona med att detta är en av de största skatter jag ger dig.
Till viss del kan känslan vara den du hade då du väntade på julafton eller födelsedagen,
Vackerlängtans önskebrunn.
Den vuxne vill så gärna visa sin klokskap, vara klokare,
Vill så gärna dirigera, förklara
Varför göra detta; hav tillit till barnets inre,
Barnet kastade ett mynt, en guldpeng i önskebrunnen, en oblat,
Varför spräcka drömmen med förståndsprat,
Barnet, varje levande väsen har behov av det varma väntapå
Vänta på i tålamod.
Vuxenvärlden har mängder av åsikter
Å – sikt,
Min mening är, en mening består av olika satser
Differentierade satsuppbyggnader, meningar liknande dessa kan förändras och förändras efter åsiktssägarens upplevelse.
Den mening jag avser är inte den åsiktsgivande meningen det är meningen. Naturligtvis kan jag härvid bygga om ordet åsikt.
Å är dels ett vattendrag, är dels visande på: å andra sidan – å dennes vägnar.
Sikt är en vy eller ett synfält det finns klar sikt eller undanskymd eller suddig eller lysande.
Vänder vi så åter till meningen så är det av vikt att se meningen. Hur gör du det, genom att rusa runt och få andra livs åsikter eller genom att lyssna öppen, till ditt inre, till det vinden bär till dig. Det är sant det behöver inte vara vinden, det kan vara elden, regnet i princip vad som helst. Det är så att det inte är vad som helst. De ord vilka förs till dig är änglafingrar de svara till ditt inre. De gräver sig inte in, de är där och det är så att de inte känns komma utifrån de kommer inifrån genom att meningen alltid är ur ett vidare perspektiv än envinklad. Den är inte heller vinklad, den är omfångsrik, meningen är cirkelrund.
Se ryggradens skönhet, se skelettets hela uppbyggnad, men se specifikt ryggraden, denna stam är omsluten av mjuk hud, omsluten är en rund andning. Det raka är omslutet av en mjuk hud.
Att uttrycka sin mening är inte piskrapp, det är att söka gehör i den mötande själen. Det är icke ett ifrågasättande, det är ett tankebefriat samtal, där den egna betoningen är borta.
Där kan samtalet flyta fritt.
Ofta är det en vattendroppe, ofta är det doften av regn, du känner droppen mot kinden, ord faller lätta,
Rännilar bildas, en å synes är i sikte,
Det ultimata gehöret är då ån bäcken livets ström flödar i ljus, flödesljuset belivar varat.
Sagor innehåller alltid upprepningar, hjärtat känner igen
Det kan det inte då din röststegring är befallande av upplevelse
ty det är vad den är vid betoning.
I livet har jag mött många barn; när en människan endast tillåts att tala, annat än på kommando,
Då tystnar hon.
Orden sinar inte de är där i hjärtbrunnen
De stiger fram med rätt vinge runt dem.
Ja, sedan dessa nycklar föll in har jag alltmer sökt skola mig bort från vill till vilja.
Idag ser jag att dessa nycklar alltid har varit med mig.
Så fann jag att ordet vill ofta innebär en envilja, en envägsvilja, vilken icke är vilja. Det är mer en substantiell vilja, en subjektiv vilja vilken är subjektivt vill till egen substans vinning.
Fann nycklar
inte fann de föll in i mig; hjärtat viskade: bruka dem
de bär mening.
Att uttrycka meningen är inte att uttrycka en åsikt,
Åsikten är ofta tankeform
Mer och mer söker jag komma bort från egentanken genom att se ordet
låta varje bokstav snabbt uttrycka sitt väsen.
Tänker inte
Tänker inte
efter, betonar inte, skriver i raskt tempo.
Ser sedan ordbilden, vad visar den mig. Detta förfarande är att likna vid berättandet av sagor;
I berättandet av sagor till små barn är det av värde att icke betona ut ur den egna upplevelsen, rösten bör inte vara död; mer är att likna den vid en stilla bäck, varje droppe är
Livsbud.
Varje droppe stiger in i barnet,
Barnet kanske frågar dig varför gjorde han eller hon så;
visst är det svårt att vara vuxen och då
i barnets frågande stund släppa sin klokskap
förmå sig att säga
med kärlek
med den där genuina upplevelsen av att detta är det mest underbara vilket kommer att uppenbaras
verkligen genomsyra sig från rot till krona med att detta är en av de största skatter jag ger dig.
Till viss del kan känslan vara den du hade då du väntade på julafton eller födelsedagen,
Vackerlängtans önskebrunn.
Den vuxne vill så gärna visa sin klokskap, vara klokare,
Vill så gärna dirigera, förklara
Varför göra detta; hav tillit till barnets inre,
Barnet kastade ett mynt, en guldpeng i önskebrunnen, en oblat,
Varför spräcka drömmen med förståndsprat,
Barnet, varje levande väsen har behov av det varma väntapå
Vänta på i tålamod.
Vuxenvärlden har mängder av åsikter
Å – sikt,
Min mening är, en mening består av olika satser
Differentierade satsuppbyggnader, meningar liknande dessa kan förändras och förändras efter åsiktssägarens upplevelse.
Den mening jag avser är inte den åsiktsgivande meningen det är meningen. Naturligtvis kan jag härvid bygga om ordet åsikt.
Å är dels ett vattendrag, är dels visande på: å andra sidan – å dennes vägnar.
Sikt är en vy eller ett synfält det finns klar sikt eller undanskymd eller suddig eller lysande.
Vänder vi så åter till meningen så är det av vikt att se meningen. Hur gör du det, genom att rusa runt och få andra livs åsikter eller genom att lyssna öppen, till ditt inre, till det vinden bär till dig. Det är sant det behöver inte vara vinden, det kan vara elden, regnet i princip vad som helst. Det är så att det inte är vad som helst. De ord vilka förs till dig är änglafingrar de svara till ditt inre. De gräver sig inte in, de är där och det är så att de inte känns komma utifrån de kommer inifrån genom att meningen alltid är ur ett vidare perspektiv än envinklad. Den är inte heller vinklad, den är omfångsrik, meningen är cirkelrund.
Se ryggradens skönhet, se skelettets hela uppbyggnad, men se specifikt ryggraden, denna stam är omsluten av mjuk hud, omsluten är en rund andning. Det raka är omslutet av en mjuk hud.
Att uttrycka sin mening är inte piskrapp, det är att söka gehör i den mötande själen. Det är icke ett ifrågasättande, det är ett tankebefriat samtal, där den egna betoningen är borta.
Där kan samtalet flyta fritt.
Ofta är det en vattendroppe, ofta är det doften av regn, du känner droppen mot kinden, ord faller lätta,
Rännilar bildas, en å synes är i sikte,
Det ultimata gehöret är då ån bäcken livets ström flödar i ljus, flödesljuset belivar varat.
Sagor innehåller alltid upprepningar, hjärtat känner igen
Det kan det inte då din röststegring är befallande av upplevelse
ty det är vad den är vid betoning.
I livet har jag mött många barn; när en människan endast tillåts att tala, annat än på kommando,
Då tystnar hon.
Orden sinar inte de är där i hjärtbrunnen
De stiger fram med rätt vinge runt dem.
Ja, sedan dessa nycklar föll in har jag alltmer sökt skola mig bort från vill till vilja.
Idag ser jag att dessa nycklar alltid har varit med mig.
söndag 18 oktober 2009
indolens
Vad är poesi
skrivande
skriv ande
stjärnor skriver poesi
poesi är barnet
det nakna barnet
det nakna hjärtat
barnet
hjärtat är världen
är världen
världen är livet
barnet är livet
liv är barn
barn är värld
poesi
är möten
med det uppenbara
med det så kallade osynliga
genom
i
är
poesi är mötande händer
in persona a persona
vilja till möte
mötes vilja
lyssnande
kännande
möte i ren imagination talar genom intuition skrivet för inspiration till insikt i är
att stryka bort i en inspiration är att
mötas
samtidigt stryka bort den mötandes ögon
samt behålla den egna
egensyftessynen
detta är
låtsasmötet
det är varken barn värld poesi eller insikt
det är att indoktrinera
anse den mötande vara indolent
eller
farlig
genom detta gör den vilken stryker sig själv till
doktrin
det märks genom att det omgivande icke gives möjlighet till förståelse endas kvarlämnar upplevelsen hos dem att vara indolenta
doktrinen växer
de vilka möter möts av ett radergummi
det enda val de har är att beundra
en ond cirkel har skapats
till de indolenta vilka icke är indolenta stiger ur denna cirkel.
skrivande
skriv ande
stjärnor skriver poesi
poesi är barnet
det nakna barnet
det nakna hjärtat
barnet
hjärtat är världen
är världen
världen är livet
barnet är livet
liv är barn
barn är värld
poesi
är möten
med det uppenbara
med det så kallade osynliga
genom
i
är
poesi är mötande händer
in persona a persona
vilja till möte
mötes vilja
lyssnande
kännande
möte i ren imagination talar genom intuition skrivet för inspiration till insikt i är
att stryka bort i en inspiration är att
mötas
samtidigt stryka bort den mötandes ögon
samt behålla den egna
egensyftessynen
detta är
låtsasmötet
det är varken barn värld poesi eller insikt
det är att indoktrinera
anse den mötande vara indolent
eller
farlig
genom detta gör den vilken stryker sig själv till
doktrin
det märks genom att det omgivande icke gives möjlighet till förståelse endas kvarlämnar upplevelsen hos dem att vara indolenta
doktrinen växer
de vilka möter möts av ett radergummi
det enda val de har är att beundra
en ond cirkel har skapats
till de indolenta vilka icke är indolenta stiger ur denna cirkel.
vilja vill
vilja vill är ett av de svåraste stegen i livet
genom vår inre vilja föds vi
stiger vi in i denna sfär
vi såg jorden an av de mest underbara platser
vi vävde vårt ljusminne
vår stjärndröm in i hjärtat
med vilja att födas vandrade vi
bars vi in i denna sfär
det första barnet gör är att skrika
frigöra andningen
andens ljus in i vuxenvärldens ögon
jag är här
jag är världen
barnet är världen
varje rörelse är barnet
(detta är långa samtal)
barnet är under de första tre åren ännu i modern
vid tre säger barnet vill
barnet är under dessa första år vill
det är en subjektiv vilja
jag vill för mig
varför - barnet är världen upplever nu att det är en kropp en kropp i allt
det stampar med foten
vill vill vill
trotsålderns faser 3... 6 samt tonåren
ej att förglömma är 9 års fasen, då upplever sig barnet helt ensamt – utelämnat. Faktum är att barnet upplever sig stå vid avgrunden.
Den så kallade vuxnes uppgift är att skola detta vill till vilja
viljan är stjärnminnet i hjärtat
att förverkliga sitt liv
det erfordras mycket av den vuxne
framförallt att våga vara vuxen samt skola sina villsteg till stegvilja
det vill säga bli ett objektivt viljeväsen...kärleksväsen.
den vilken vandrar ständigt i jag vill
jag ska
den glömmer oss den sover i gjorda bilder
världens skall anpassas efter jag vill
genom vår inre vilja föds vi
stiger vi in i denna sfär
vi såg jorden an av de mest underbara platser
vi vävde vårt ljusminne
vår stjärndröm in i hjärtat
med vilja att födas vandrade vi
bars vi in i denna sfär
det första barnet gör är att skrika
frigöra andningen
andens ljus in i vuxenvärldens ögon
jag är här
jag är världen
barnet är världen
varje rörelse är barnet
(detta är långa samtal)
barnet är under de första tre åren ännu i modern
vid tre säger barnet vill
barnet är under dessa första år vill
det är en subjektiv vilja
jag vill för mig
varför - barnet är världen upplever nu att det är en kropp en kropp i allt
det stampar med foten
vill vill vill
trotsålderns faser 3... 6 samt tonåren
ej att förglömma är 9 års fasen, då upplever sig barnet helt ensamt – utelämnat. Faktum är att barnet upplever sig stå vid avgrunden.
Den så kallade vuxnes uppgift är att skola detta vill till vilja
viljan är stjärnminnet i hjärtat
att förverkliga sitt liv
det erfordras mycket av den vuxne
framförallt att våga vara vuxen samt skola sina villsteg till stegvilja
det vill säga bli ett objektivt viljeväsen...kärleksväsen.
den vilken vandrar ständigt i jag vill
jag ska
den glömmer oss den sover i gjorda bilder
världens skall anpassas efter jag vill
fossiler
Du skrev om barnen, att det sägs att barnen är hårda, du sade att det icke förhåller sig så:
det sägs att barn är hårda, det är de ej, de är världende vilka gör det de gjorde, gör illa – detta mobbar, har påtvingats vuxnas kroppsideal eller stämplar,
var gång de uttalar orden gråter deras hjärtangenom att vi känner detklara videtta
du skrev åter att barn är världen
barnen är världen därmed är edra hjärtan världen, till viss del är den vuxne skyddad. Barn är det inte, genom att barn är världen, blir barnet det ni är, ni vilka har vandrat ”fler” jordsteg, det vill säga vuxit mer in i edra kroppar.
Barn är mera kroppslösa, de vilka vuxit in mer i sina kroppar står inför ett ja – kallhamrat faktum. Detta faktum är: leva med barnen eller bli en fossil av det egenhändigt spikade förståndet.
Ja dotter du känner en viss vrede i våra ord, vreden är där den drabbar dock intet levande väsen i straffdom, förhoppningsvis väcker den insikt,
Vi suckar djupt ropar in i eder natt:
vakna,
borsta, borsta varsamt av ur sömngrusetse fossiler stiga ur
det sägs att barn är hårda, det är de ej, de är världende vilka gör det de gjorde, gör illa – detta mobbar, har påtvingats vuxnas kroppsideal eller stämplar,
var gång de uttalar orden gråter deras hjärtangenom att vi känner detklara videtta
du skrev åter att barn är världen
barnen är världen därmed är edra hjärtan världen, till viss del är den vuxne skyddad. Barn är det inte, genom att barn är världen, blir barnet det ni är, ni vilka har vandrat ”fler” jordsteg, det vill säga vuxit mer in i edra kroppar.
Barn är mera kroppslösa, de vilka vuxit in mer i sina kroppar står inför ett ja – kallhamrat faktum. Detta faktum är: leva med barnen eller bli en fossil av det egenhändigt spikade förståndet.
Ja dotter du känner en viss vrede i våra ord, vreden är där den drabbar dock intet levande väsen i straffdom, förhoppningsvis väcker den insikt,
Vi suckar djupt ropar in i eder natt:
vakna,
borsta, borsta varsamt av ur sömngrusetse fossiler stiga ur
fredag 4 september 2009
ja - vad
Hon trodde sig ha vandrat in i skönhets famn, gav sig hän. Hörde ord om förståelse av, vilja till lyssnande, kanske var det endast hennes eget hopp, ett hopp vilket hon satt under skäppans glas. Så många vandringar bar hon i vidjekorg över rygg, kotorna värkte, ryggen böjdes mer och mer, så ofta kände hon att hon icke mäktade mer.
Hon sökte att icke jämföra hon var icke jämförande ändå blev det så att hon nu var tvingad av sitt själv att jämföra, detta för att icke brista helt. Hon kände vindarna komma, de andades lugnt och ändock kände hon att de var bumerangsvingar, hon kände att orden vilka gavs icke var sannhet. Hon kände igen de strofer vilka hon givits av de högsta andas ur dennes mun. De skorrade utan fyllnad över dessa läppar.
Han sökte vara hennes ord, sökte vara, hennes givna ord, de ord vilka hon icke tillsade sig äga. De ord vilka hon gång efter annan sökt få honom att tillse att de icke var gjorda av henne.
Hon trodde sig ha vandrat in i skönhets famn, kände andningsluften vara, kände igen den jordiska faderns agerande.
Hon kände hur hon mer och mer krympte, försvann.
Det var inte så att hon försvann, det hade hon aldrig gjort, men hon slöt händerna runt de högstas ord, värnade om deras sannhet, om ordens innebörd och kraft.
Det hon nu upplevde var att befinna sig i ett vakuum ett land av tom tomhet.
Det fanns icke en tillstymmelse av det hon hade vågat hoppas. Var gång hon sökte uttrycka det egna, det hon upplevde; hörde hon: det är inte så.
Det var svårt att inte jämföra ty inom dessa ramar hade hon vuxit upp
Ja, hon trodde och visste att vid detta måste hon vänja sig.
Hon frågade sig mer och mer – vad är egentligen lycka: det är tystnaden
Hon sökte att icke jämföra hon var icke jämförande ändå blev det så att hon nu var tvingad av sitt själv att jämföra, detta för att icke brista helt. Hon kände vindarna komma, de andades lugnt och ändock kände hon att de var bumerangsvingar, hon kände att orden vilka gavs icke var sannhet. Hon kände igen de strofer vilka hon givits av de högsta andas ur dennes mun. De skorrade utan fyllnad över dessa läppar.
Han sökte vara hennes ord, sökte vara, hennes givna ord, de ord vilka hon icke tillsade sig äga. De ord vilka hon gång efter annan sökt få honom att tillse att de icke var gjorda av henne.
Hon trodde sig ha vandrat in i skönhets famn, kände andningsluften vara, kände igen den jordiska faderns agerande.
Hon kände hur hon mer och mer krympte, försvann.
Det var inte så att hon försvann, det hade hon aldrig gjort, men hon slöt händerna runt de högstas ord, värnade om deras sannhet, om ordens innebörd och kraft.
Det hon nu upplevde var att befinna sig i ett vakuum ett land av tom tomhet.
Det fanns icke en tillstymmelse av det hon hade vågat hoppas. Var gång hon sökte uttrycka det egna, det hon upplevde; hörde hon: det är inte så.
Det var svårt att inte jämföra ty inom dessa ramar hade hon vuxit upp
Ja, hon trodde och visste att vid detta måste hon vänja sig.
Hon frågade sig mer och mer – vad är egentligen lycka: det är tystnaden
vid
Hon står vid stranden av sinande hav
Flämtande
är hennes livsgnista
Flämtande livsgnistor skriar tystvinds mara
snäckors skal vaggar vinande sorger ur spiralers slingor,
snäcka snäcka fylld av havs sandkorn bär budet vida kring
i korn synes silver synes guld glimma
Minnes droppar stiger om
Om hennes frysande huttrande gestalt
Storvind andas hon vajar tappar steg till steg
Luft genljuder vingar vida
Stormfågel andas
Ur sand lyfter den havs mantel
Hon lyfter sakta blick
Andas djupt in i hav
Ser Stormfågels klor
Mjuka vackra greppa om
Hennes livgördel rullas upp ut
Hennes kropp lyfts av kärleksklor
Högre
Högre
Hon splittras
Upplöses
Är stjärnstoff
Känner honom äntligen nära
Han lyfter blicken in i molnblommande hav
Ser henne flyga fri
Jag är här
Du är fri
Stormfågel viner vingar
Stormfågel bär
Kärleks klor hörde hennes övergivna sorgdjup
Lyfte r henne
Stormfågel bär
Bär in i nattsfärs djupblå mantel
Hon upplöses
Stjärnstoffs regnbågsprismor
Glittrar stjärnklara nätter
Var natt faller stjärnstoff över honom
Hon smeker honom
Han badar i regnbågsprismande kärleksljus
Hon står vid stranden av strömmande vågsvall
Hennes andning är ickevärld
Omgiven är hon av ljusandnings klanger
Var gryning vandrar hon i havs strömmar strör helande örters dofter
snäckor bär budet vida omkring
Se människa se livens hav
En gång vid varje månvarvs fyllda krets tillåts han att se henne nära
De möter varandra under änglars baldakin
Hon ler kärleks vind
Är hemma i hans
famn
Flämtande
är hennes livsgnista
Flämtande livsgnistor skriar tystvinds mara
snäckors skal vaggar vinande sorger ur spiralers slingor,
snäcka snäcka fylld av havs sandkorn bär budet vida kring
i korn synes silver synes guld glimma
Minnes droppar stiger om
Om hennes frysande huttrande gestalt
Storvind andas hon vajar tappar steg till steg
Luft genljuder vingar vida
Stormfågel andas
Ur sand lyfter den havs mantel
Hon lyfter sakta blick
Andas djupt in i hav
Ser Stormfågels klor
Mjuka vackra greppa om
Hennes livgördel rullas upp ut
Hennes kropp lyfts av kärleksklor
Högre
Högre
Hon splittras
Upplöses
Är stjärnstoff
Känner honom äntligen nära
Han lyfter blicken in i molnblommande hav
Ser henne flyga fri
Jag är här
Du är fri
Stormfågel viner vingar
Stormfågel bär
Kärleks klor hörde hennes övergivna sorgdjup
Lyfte r henne
Stormfågel bär
Bär in i nattsfärs djupblå mantel
Hon upplöses
Stjärnstoffs regnbågsprismor
Glittrar stjärnklara nätter
Var natt faller stjärnstoff över honom
Hon smeker honom
Han badar i regnbågsprismande kärleksljus
Hon står vid stranden av strömmande vågsvall
Hennes andning är ickevärld
Omgiven är hon av ljusandnings klanger
Var gryning vandrar hon i havs strömmar strör helande örters dofter
snäckor bär budet vida omkring
Se människa se livens hav
En gång vid varje månvarvs fyllda krets tillåts han att se henne nära
De möter varandra under änglars baldakin
Hon ler kärleks vind
Är hemma i hans
famn
högt upp
Högt upp på en kulle eller var det klippans platå stod ett hus, vindpinat
Vindpinad ödslighet
Trodde alla
Var det högt upp eller var var det
Omgivet var huset kullen klippan av de högas skogar
Djupa mumlande sånger, mumlande djupvärme
Inte mumlande för de viljandes öronsnäckor var det tydliga klara hjärtströmmar
Fjärilar flimrade mellan runt träds stammar, nära
Trådar vävdes mellan med genom runt i till livs mönster
Högt upp på en kulle eller var det klippans platå stod ett hus, vindpinat
Vindpinad ödslighet
Trodde alla
Var det högt upp eller var var det
Huset bar inga fönster, huset blickade med tomma svarthålor
Trodde alla
Om natten syntes gnista tändas
Mild värme
Gnistan vandrade från vägg till vägg, sidors sidor
Vidrörde väggar vidrörde
Lågor vaknade inre väggar rodnade skimmerljus
Svarthålor gav värme till ökande
Hon levde i huset aldrig ensam
En av alla nätter
Såg hon dörren
Dörren var av
Var glasvingar
Tunnaste membran
Hennes hand närmade sig dörrens mönster stannade kände orden
Hennes ögon beundrade i kärlek linjerna, nerverna, ådrorna
Hennes hjärta suckade lov
Hon steg närmre
Steg in i
Märkte
klangandning
Jag är en fjäril jag smeker träds stammar spinner trådar av ljus
Hennes Moder log värme
Hennes Fader log ljus
Hon fördes in i evig Solfamn
Högt upp på en kulle eller var det klippans platå stod ett hus, vindpinat
Vindpinad ödslighet
Trodde alla
(fönsterlöst)
*
strömmar
Livet var så stilla
Skrudades i vackraste klädnad
Samlade solstrålar i trähand
Borstade hårets slingor skärande blänksvall
Rosenblad färgade läppars amorbåge
Blå drömögon gavs smaragdljus vakendröm
Fågels vingar svingade stråke
Vindviolin hördes vida
Skärande
Ackompanjerades av hjärtas rytmslag
Bara var stegens fötter
Stannade vid forsens fallstenar
Blickade ned in i fylldes av längtans visshet
Vatten ringlade kringlade dansade levande liv
Livet andades in
Kastade sitt vara in i strömmars virvlar
Fördes in i hav
Fördes till stranden av gryning
Under trädens djupa hägn
Vaggar vågsvall, i ögons fransar synes droppar tindra
Bröstkorgens blomliv är stilla
Huden är vit
Andas ej mer
Med en kyss väckes livet
Till
är
*
Mörka är rummen, mörka tysta fyllda av liv
svarta är väggarna svart svart
mjuksvart
Allt träder fram i sakta gemak
var och en talar
hälsar tar avsked
hälsar återseendets ljus
allt
bidar
väntar i
evig ström
jag bär vitslöjor runt kropp
skira smekande följande mening
jag vandrar fram till rummets slut, rummet är icke rum
ser vingar av glas skimra
skirhud
membran
andas
puls
allt
bidar
väntar i
evig ström
i visshet träder jag in
motståndslös är dörren
jag är i
leds in i nästa rum
inser att rum inte är rum
vet vad drömvandringen är
hälsar hälsas av stjärnjungfrur
de sitter med korgar fyllda av månljus i stora himmelssalen
de lär mig konsten att binda vackerknutar
ser månknutar
drömportars ljus
vandrar vidare
*
Står framför en dörr,
Dörren är mellan två världar
Jag vet att det icke är två världar, jag vet det ty jag känner luftens andedrag, tolka inte ordet drag till negativt, det är mer en ström, en ström, en lufttunnel, jag vet kännande att den aldrig upphör.
Upplevelsen är att vara , stå inför en dörr,
Ett val
Genom luftdraget, andedraget vet jag att det är rätt dörr
Jag stiger in i vad,
Det är verkligen så att detta är en glasdörr, en vinge av glas.
Hur uppkom bilden – vandrade på en stig, ängsmarker var på vardera sida, oändligt åldriga ådrade träd, Ekar, Lindar följde stigen,
Såg Lindarnas stammar, de är verkligen, dessa hundra, tusenåriga stammar, hård hurd, barkens slingor är vriden, följer stammen hela vägen,
Med ens ser jag vad de jordfästade stegen gör, tankestegen, de förvrider verkligheten till barkhud, hård hud.
Detta är även penicillinets verkan,
Kyla inträder, grönskans blomning avtar,
Stegen är avskilda
Kronan är avskild
Stammen gives ej pulsliv
Så möter jag Lindens vida kronkjolar, är i vårens blomning, hör tusende humlor bin getingar sjunga
Nu möter jag bladen, läderblad samt små runda bär, samtidigt fröskidor
Jag ser hela blomningen inom mig.
Linden är förträfflig vid förkylning, vid feber.
Är febernedsättande samt befrämjar urinens flöde.
Vad är feber, feber är då fotens, stegens värme har förts upp i huvudet.
Ängsmarker följer stigen med sensommarblomster.
Fjärilar flyger tätt intill, så nära att de snuddar vid mig, jag förundras, vet att de tycker mycket om den lille, samt mina steg, de följer oss alltid.
Där uppkom bilden.
Jag står mellan två världar
Endast tunna glasvingar avskiljer
Är membran
Jag ser vingarnas mönster, de skimrar så vackert, endast glasvingar med nervtrådars mönster förmår bära detta prismaljus
Jag vet att dessa vingar väver ljusminnen
Är membran
Jag stiger in i dörröppningen, dörren
Förundras, ty jag är i membranet
Med vingar flyger jag fri.
*
*
Obsidian
oändligt vvacker i dess inre lever vulkanens öga, kokande lavaströmmar
hennes namn är den svarta Modern, hennes namn är den röda Modern, är den Blå MOdern är den vita Modern
alla Livs Moder
Svart Obsidian bär guld, bär regnbågsskivan inom sitt inre, bär vita slöjor, renar blodet från vulkanutbrott, balanserar stegens fästen, Solar Plexus ler kärleks ljus
kanske är det så att de liv vi är förbundna med är vattenhål
det är en oändligt vacker bild då jag låter boken öppnas
ser liven allt liv vara vattenhål bjudandes varandra därmed helheten rent klart källvatten till vidare liv
Vindpinad ödslighet
Trodde alla
Var det högt upp eller var var det
Omgivet var huset kullen klippan av de högas skogar
Djupa mumlande sånger, mumlande djupvärme
Inte mumlande för de viljandes öronsnäckor var det tydliga klara hjärtströmmar
Fjärilar flimrade mellan runt träds stammar, nära
Trådar vävdes mellan med genom runt i till livs mönster
Högt upp på en kulle eller var det klippans platå stod ett hus, vindpinat
Vindpinad ödslighet
Trodde alla
Var det högt upp eller var var det
Huset bar inga fönster, huset blickade med tomma svarthålor
Trodde alla
Om natten syntes gnista tändas
Mild värme
Gnistan vandrade från vägg till vägg, sidors sidor
Vidrörde väggar vidrörde
Lågor vaknade inre väggar rodnade skimmerljus
Svarthålor gav värme till ökande
Hon levde i huset aldrig ensam
En av alla nätter
Såg hon dörren
Dörren var av
Var glasvingar
Tunnaste membran
Hennes hand närmade sig dörrens mönster stannade kände orden
Hennes ögon beundrade i kärlek linjerna, nerverna, ådrorna
Hennes hjärta suckade lov
Hon steg närmre
Steg in i
Märkte
klangandning
Jag är en fjäril jag smeker träds stammar spinner trådar av ljus
Hennes Moder log värme
Hennes Fader log ljus
Hon fördes in i evig Solfamn
Högt upp på en kulle eller var det klippans platå stod ett hus, vindpinat
Vindpinad ödslighet
Trodde alla
(fönsterlöst)
*
strömmar
Livet var så stilla
Skrudades i vackraste klädnad
Samlade solstrålar i trähand
Borstade hårets slingor skärande blänksvall
Rosenblad färgade läppars amorbåge
Blå drömögon gavs smaragdljus vakendröm
Fågels vingar svingade stråke
Vindviolin hördes vida
Skärande
Ackompanjerades av hjärtas rytmslag
Bara var stegens fötter
Stannade vid forsens fallstenar
Blickade ned in i fylldes av längtans visshet
Vatten ringlade kringlade dansade levande liv
Livet andades in
Kastade sitt vara in i strömmars virvlar
Fördes in i hav
Fördes till stranden av gryning
Under trädens djupa hägn
Vaggar vågsvall, i ögons fransar synes droppar tindra
Bröstkorgens blomliv är stilla
Huden är vit
Andas ej mer
Med en kyss väckes livet
Till
är
*
Mörka är rummen, mörka tysta fyllda av liv
svarta är väggarna svart svart
mjuksvart
Allt träder fram i sakta gemak
var och en talar
hälsar tar avsked
hälsar återseendets ljus
allt
bidar
väntar i
evig ström
jag bär vitslöjor runt kropp
skira smekande följande mening
jag vandrar fram till rummets slut, rummet är icke rum
ser vingar av glas skimra
skirhud
membran
andas
puls
allt
bidar
väntar i
evig ström
i visshet träder jag in
motståndslös är dörren
jag är i
leds in i nästa rum
inser att rum inte är rum
vet vad drömvandringen är
hälsar hälsas av stjärnjungfrur
de sitter med korgar fyllda av månljus i stora himmelssalen
de lär mig konsten att binda vackerknutar
ser månknutar
drömportars ljus
vandrar vidare
*
Står framför en dörr,
Dörren är mellan två världar
Jag vet att det icke är två världar, jag vet det ty jag känner luftens andedrag, tolka inte ordet drag till negativt, det är mer en ström, en ström, en lufttunnel, jag vet kännande att den aldrig upphör.
Upplevelsen är att vara , stå inför en dörr,
Ett val
Genom luftdraget, andedraget vet jag att det är rätt dörr
Jag stiger in i vad,
Det är verkligen så att detta är en glasdörr, en vinge av glas.
Hur uppkom bilden – vandrade på en stig, ängsmarker var på vardera sida, oändligt åldriga ådrade träd, Ekar, Lindar följde stigen,
Såg Lindarnas stammar, de är verkligen, dessa hundra, tusenåriga stammar, hård hurd, barkens slingor är vriden, följer stammen hela vägen,
Med ens ser jag vad de jordfästade stegen gör, tankestegen, de förvrider verkligheten till barkhud, hård hud.
Detta är även penicillinets verkan,
Kyla inträder, grönskans blomning avtar,
Stegen är avskilda
Kronan är avskild
Stammen gives ej pulsliv
Så möter jag Lindens vida kronkjolar, är i vårens blomning, hör tusende humlor bin getingar sjunga
Nu möter jag bladen, läderblad samt små runda bär, samtidigt fröskidor
Jag ser hela blomningen inom mig.
Linden är förträfflig vid förkylning, vid feber.
Är febernedsättande samt befrämjar urinens flöde.
Vad är feber, feber är då fotens, stegens värme har förts upp i huvudet.
Ängsmarker följer stigen med sensommarblomster.
Fjärilar flyger tätt intill, så nära att de snuddar vid mig, jag förundras, vet att de tycker mycket om den lille, samt mina steg, de följer oss alltid.
Där uppkom bilden.
Jag står mellan två världar
Endast tunna glasvingar avskiljer
Är membran
Jag ser vingarnas mönster, de skimrar så vackert, endast glasvingar med nervtrådars mönster förmår bära detta prismaljus
Jag vet att dessa vingar väver ljusminnen
Är membran
Jag stiger in i dörröppningen, dörren
Förundras, ty jag är i membranet
Med vingar flyger jag fri.
*
*
Obsidian
oändligt vvacker i dess inre lever vulkanens öga, kokande lavaströmmar
hennes namn är den svarta Modern, hennes namn är den röda Modern, är den Blå MOdern är den vita Modern
alla Livs Moder
Svart Obsidian bär guld, bär regnbågsskivan inom sitt inre, bär vita slöjor, renar blodet från vulkanutbrott, balanserar stegens fästen, Solar Plexus ler kärleks ljus
kanske är det så att de liv vi är förbundna med är vattenhål
det är en oändligt vacker bild då jag låter boken öppnas
ser liven allt liv vara vattenhål bjudandes varandra därmed helheten rent klart källvatten till vidare liv
lämnade
Hon lämnade de höga sko0garna bakom sig med sig, hon bar dem inom hjärtas händer
Hon är buren av de högas handvingar
Mjuka mosssteg vaggade hennes smärtsteg in i sömns vakendvala
Vita skogsstjärnor
Följde henne
Lyfte dagghänders skålar
drick vackraste drick ljus
den vitpälsade följde henne var än hon vände sig
hon bar trasig skrud
sönderriven, trådar hölls samman av skirhänder
hon följde visad stig
mjukjordar bar hennes blodssteg
hon vandrade in i den gröna gryningens ljus
lämnade den röda skymningens hopp
stenar bad henne till, rundstenars mjukminnen tröstade vissnad blomma
vattengårdar sköljde dem rena, sångerna vågor vaggade ljusglitter
Hon ställde sig på stranden av spegelsjön, viskade hjärtbön
Moder tag så emot min kalk
Stenar visade väg, deras händer bar henne in i havs famn
Hon fördes in i spegelland, mötte sannhetens ljus
…
hon följde visad stig
mjukjordar bar hennes blodssteg
vandrade in i den gröna gryningens ljus
lämnade den röda skymningens hopp
stenar bad henne till, rundstenars mjukminnen tröstade vissnad blomma
vattengårdar sköljde dem rena, sångerna vågor vaggade ljusglitter
hon ställde sig på stranden av spegelsjön, viskade hjärtbön
Moder tag så emot min kalk
Stenar visade väg, deras händer bar henne in i havs famn
Hon fördes in i spegelland, mötte sannhetens ljus
Gången, stigen rinner in i havet,stenar små stora,dropparringlar strömmar in i havs famnär havs sandär strandär havets droppar är alltSol strålar leende ljussträcker fingrar in i hav, solstrålar värmer havtystnaden silvertystnaden är så oändligt vacker.Molnen är mjuka behagliga kravlösa, viskar var i dig var i allt var i ossser himlarnaser havetser deras gemensamma handvet att allt är allttimmar är inte mertid upphörhavet speglar haveti spegellandet lever sannhets ljuskravlöstlöst från kravord, livsgestalter vilka stiger fram,det finns vackerhänder, de omfamnar oss,tiden far inte alltid varsamt med mig, tiden är för mig svårbegriplig, den är svår att vara i... vet att vi inte behöver vandra i den, ändå är vi här, med varsamma händer har vi burits in i den mänskliga tiden...kanske för att se att den kan öppnas...vara vårt Samarkand...vårt schamballa...ibland längtar jeg hem... till spegellandet.
Hon är buren av de högas handvingar
Mjuka mosssteg vaggade hennes smärtsteg in i sömns vakendvala
Vita skogsstjärnor
Följde henne
Lyfte dagghänders skålar
drick vackraste drick ljus
den vitpälsade följde henne var än hon vände sig
hon bar trasig skrud
sönderriven, trådar hölls samman av skirhänder
hon följde visad stig
mjukjordar bar hennes blodssteg
hon vandrade in i den gröna gryningens ljus
lämnade den röda skymningens hopp
stenar bad henne till, rundstenars mjukminnen tröstade vissnad blomma
vattengårdar sköljde dem rena, sångerna vågor vaggade ljusglitter
Hon ställde sig på stranden av spegelsjön, viskade hjärtbön
Moder tag så emot min kalk
Stenar visade väg, deras händer bar henne in i havs famn
Hon fördes in i spegelland, mötte sannhetens ljus
…
hon följde visad stig
mjukjordar bar hennes blodssteg
vandrade in i den gröna gryningens ljus
lämnade den röda skymningens hopp
stenar bad henne till, rundstenars mjukminnen tröstade vissnad blomma
vattengårdar sköljde dem rena, sångerna vågor vaggade ljusglitter
hon ställde sig på stranden av spegelsjön, viskade hjärtbön
Moder tag så emot min kalk
Stenar visade väg, deras händer bar henne in i havs famn
Hon fördes in i spegelland, mötte sannhetens ljus
Gången, stigen rinner in i havet,stenar små stora,dropparringlar strömmar in i havs famnär havs sandär strandär havets droppar är alltSol strålar leende ljussträcker fingrar in i hav, solstrålar värmer havtystnaden silvertystnaden är så oändligt vacker.Molnen är mjuka behagliga kravlösa, viskar var i dig var i allt var i ossser himlarnaser havetser deras gemensamma handvet att allt är allttimmar är inte mertid upphörhavet speglar haveti spegellandet lever sannhets ljuskravlöstlöst från kravord, livsgestalter vilka stiger fram,det finns vackerhänder, de omfamnar oss,tiden far inte alltid varsamt med mig, tiden är för mig svårbegriplig, den är svår att vara i... vet att vi inte behöver vandra i den, ändå är vi här, med varsamma händer har vi burits in i den mänskliga tiden...kanske för att se att den kan öppnas...vara vårt Samarkand...vårt schamballa...ibland längtar jeg hem... till spegellandet.
ringelstigen
Vandrade nedför ringelstigen med den lilla barnhanden inom min, vi samtalte liv.
Stenar rullade med iver under våra fötter, vi stödde varandra under vandringen i stenvattenfallet.
Träden andades runt oss, med oss, blommor, skogsblommor följde oss, en trollslända satte sig stilla, i ett ögonblick, i ett stilla andetag fann solstrålar vingar, regnbågslinjer uppenbarades, så flög den silver väg, en vit fjäril dansade alltmedan vi vandrade i stenvattenfallet,
Vi skymtade havet, följde doften, var under tallarnas valv, kände barr under fötter, stenar var nu sand, miljoner av stenar, korn, grus, sand rann in i hav.
Havet glittrade, näckrosor vaggade vågor.
Bakom os var det skira blå himlahavet framför oss, förändrades himlahavet, till mjukt duvblått siden eller kanske sammet, molnen, var utsuddade konturer, mjuk dimma, själen fylldes av längtan att stiga in i, solen svepte dessa mantlar runt sig, vinden vaggade hav,
Den lille skuttade in i hav, med glitterpärlor dansande runt.
Jag såg havet skifta i rost röda nyanser, fiskar hoppade dans.
Vassens vajande plymer var fri andning
Havsfåglar seglade vind.
Vågor svepte runt strand, jag grävde ned tårna, djupt in i sanden, såg dem alla slätas ut av havs händer,
Naken inför henne stod jag, med händer fallna utmed sidor
Stegen planterades i sand, kände hennes vågberöring
havet skimrade rost röd värme
I fjärran, nära
tindrade glittrade vattenskålar
näckrosors blad,
gulkronor, solkronor andades svar
vind svepte om frysande skulderblad, vattenfall forsade utför rygg
förenades med hav
ögon vändes till himmelsäng
änglahav var över
ovan
Vingar mjuka svepande vidrörde längtans bleka kind
Vitkalkad stelnad tomsmekt
Blåskimrande skrud höljdes av skira vitslöjor
Solhänder kupades
Moln lades runt Solfamn
Pelare skönjdes
Ljusband
Hårband
Fingerband
Oh huru ljuveligt mjukt var icke himmelshavet
Sammet, siden skimmerhav mjukt smekande
Sakta förmår jag lyfta armar till bön om tillgift
Vindfång gav mig vingar
Ögon vändes till jordstrand såg vågor sudda steg
Jag sitter vid elden känner värme
Närhet
Trumma ljuder smekande gryning silverfåglar flyger
Min älskade talar
Trumman ljuder
Jag reser mig i hjortskinnsskrud, med bjällerband runt vrister
Rodnande värmes kinder, livfyllda kvinnoögon strålar kärlek
Kvinnoljus dansar kärlek för honom
Trumma tystnar
Han lägger den id sin sida
Reser sig
Bjuder hand
Smeker av mig klädnad
Jag kryper in i älskad famn är hemma
Vaknade
Såg havet sudda ut alla spår av tid.
Vackrasteibland - ofta lever jag med bilden av- blå är längtans blomma.Vad är denna bild har jag många gånger levt med,sitter med längtan i min famn, Längtan är mångdimensionell,Lyfter blicken ser det skira blå himlahavet, är det längtan- ibland gör detta rena starka ljus ont att möta då längtan är stor, så ser jag åter det blå.Blå bär en vilja att omsluta , hölja,det bär denna längtan så stark att den kan kväva oss, djupt i det inre finns en pärla, gyllenpärlan, den räddar oss från det blådet blåas vilja till att kväva.Nej, det är inte det blå vilket kväver, det blå vill vagga oss till sömns, ro , vackerdröm, våga vidare tro på till liv.Det blå är en moder god, hon vaggar barnet till rosenkind.Kanske är det så att det blå är den mantel av kärlek vi en gång kände oss hemma i.Kanske berättar denna mantel med de vilka var och alltid är med os att pärlan är där,de viskar till oss- Lev - Lev ditt vackerliv för oss. Det är få människor vilka kan skänka oss upplevelsen av hem, då de vandrar vidare in i sin nästa dröm vilken inte är nästa, den är en skönhetsvandring,se bilden av en vacker sal, de vandrar, en dörr skymtar, en skir tyllgardin andas, de vandrar in i "nästa" rum.Med de vi är förbundna med är vi alltid tillsammans,vi viskar med kärlek till dem; Lev, Lev ditt vackerlivDe viskar med kärlek till oss; Lev, Lev ditt vackerliv. Vackraste dina steg är välsignade, lyssna till skönheten inom dig. Blå är längtans blomma, ser Förgätmigej; hon är vacker, blå kronblad gult i mitten...vaknar i vårens gryning.
Ursprungsfärgen stimulerar organet medans komplementärfärgen lugnar
Varje inre organ med tillhörande reflektorisk zon har en färg, sin färg vilken den reagerar för. Denna färg stimulerar organets verksamhet, komplementrfärgen däremot verkar lugnande
Stenar rullade med iver under våra fötter, vi stödde varandra under vandringen i stenvattenfallet.
Träden andades runt oss, med oss, blommor, skogsblommor följde oss, en trollslända satte sig stilla, i ett ögonblick, i ett stilla andetag fann solstrålar vingar, regnbågslinjer uppenbarades, så flög den silver väg, en vit fjäril dansade alltmedan vi vandrade i stenvattenfallet,
Vi skymtade havet, följde doften, var under tallarnas valv, kände barr under fötter, stenar var nu sand, miljoner av stenar, korn, grus, sand rann in i hav.
Havet glittrade, näckrosor vaggade vågor.
Bakom os var det skira blå himlahavet framför oss, förändrades himlahavet, till mjukt duvblått siden eller kanske sammet, molnen, var utsuddade konturer, mjuk dimma, själen fylldes av längtan att stiga in i, solen svepte dessa mantlar runt sig, vinden vaggade hav,
Den lille skuttade in i hav, med glitterpärlor dansande runt.
Jag såg havet skifta i rost röda nyanser, fiskar hoppade dans.
Vassens vajande plymer var fri andning
Havsfåglar seglade vind.
Vågor svepte runt strand, jag grävde ned tårna, djupt in i sanden, såg dem alla slätas ut av havs händer,
Naken inför henne stod jag, med händer fallna utmed sidor
Stegen planterades i sand, kände hennes vågberöring
havet skimrade rost röd värme
I fjärran, nära
tindrade glittrade vattenskålar
näckrosors blad,
gulkronor, solkronor andades svar
vind svepte om frysande skulderblad, vattenfall forsade utför rygg
förenades med hav
ögon vändes till himmelsäng
änglahav var över
ovan
Vingar mjuka svepande vidrörde längtans bleka kind
Vitkalkad stelnad tomsmekt
Blåskimrande skrud höljdes av skira vitslöjor
Solhänder kupades
Moln lades runt Solfamn
Pelare skönjdes
Ljusband
Hårband
Fingerband
Oh huru ljuveligt mjukt var icke himmelshavet
Sammet, siden skimmerhav mjukt smekande
Sakta förmår jag lyfta armar till bön om tillgift
Vindfång gav mig vingar
Ögon vändes till jordstrand såg vågor sudda steg
Jag sitter vid elden känner värme
Närhet
Trumma ljuder smekande gryning silverfåglar flyger
Min älskade talar
Trumman ljuder
Jag reser mig i hjortskinnsskrud, med bjällerband runt vrister
Rodnande värmes kinder, livfyllda kvinnoögon strålar kärlek
Kvinnoljus dansar kärlek för honom
Trumma tystnar
Han lägger den id sin sida
Reser sig
Bjuder hand
Smeker av mig klädnad
Jag kryper in i älskad famn är hemma
Vaknade
Såg havet sudda ut alla spår av tid.
Vackrasteibland - ofta lever jag med bilden av- blå är längtans blomma.Vad är denna bild har jag många gånger levt med,sitter med längtan i min famn, Längtan är mångdimensionell,Lyfter blicken ser det skira blå himlahavet, är det längtan- ibland gör detta rena starka ljus ont att möta då längtan är stor, så ser jag åter det blå.Blå bär en vilja att omsluta , hölja,det bär denna längtan så stark att den kan kväva oss, djupt i det inre finns en pärla, gyllenpärlan, den räddar oss från det blådet blåas vilja till att kväva.Nej, det är inte det blå vilket kväver, det blå vill vagga oss till sömns, ro , vackerdröm, våga vidare tro på till liv.Det blå är en moder god, hon vaggar barnet till rosenkind.Kanske är det så att det blå är den mantel av kärlek vi en gång kände oss hemma i.Kanske berättar denna mantel med de vilka var och alltid är med os att pärlan är där,de viskar till oss- Lev - Lev ditt vackerliv för oss. Det är få människor vilka kan skänka oss upplevelsen av hem, då de vandrar vidare in i sin nästa dröm vilken inte är nästa, den är en skönhetsvandring,se bilden av en vacker sal, de vandrar, en dörr skymtar, en skir tyllgardin andas, de vandrar in i "nästa" rum.Med de vi är förbundna med är vi alltid tillsammans,vi viskar med kärlek till dem; Lev, Lev ditt vackerlivDe viskar med kärlek till oss; Lev, Lev ditt vackerliv. Vackraste dina steg är välsignade, lyssna till skönheten inom dig. Blå är längtans blomma, ser Förgätmigej; hon är vacker, blå kronblad gult i mitten...vaknar i vårens gryning.
Ursprungsfärgen stimulerar organet medans komplementärfärgen lugnar
Varje inre organ med tillhörande reflektorisk zon har en färg, sin färg vilken den reagerar för. Denna färg stimulerar organets verksamhet, komplementrfärgen däremot verkar lugnande
sol sluter öga om
Solen sluter sitt öga om dag
Moln seglar fria
Den lille vackerbarnet berättade om solen,
Hans vackerögon fördes ut genom fönstrets ruta
Han ser in i vinrankans solgenomlysta blad, ser allt det vilket är sant liv.
Vi talas vid nu om solen.
Var tror du att solens bädd är.
Jag hör jordgrop, han rättar mig, mormor det är en solgrop.
Vilka vackra ord, vilken stor visdom
Jordgrop
Solgrop
Mitt hjärta minns lever med vårt samtal under gårdagens vandring eller var det denna dag.
Dessa märkliga tidsbegrepp vilka gör mig, så ofta gör mig vilsen. Detta tvång att leva inom stipulerade tidsramar vilka jag vet inte finns.
Hans hand inom min, hans lätta skuttsteg, samtalen vi lever i, bildernas strömmar, vad var det mitt hjärta mindes.
Himlens blåskimrande siden, fyllt med bakgrunds, bakomliggande ljus, så ofta smärtsamt.
Sakta omvandlas himlen, blir grå, inte grå, himlen är mer mjuk siden, eller dimma,
Jag står vid stranden med fötterna i havet, den lille skuttar, leker vattenstegs händer, silverpärlor dansar runt honom, hans ögon är förenade i rörelsen.
Vattnet är rostrött i solens ljus, nu då solen lindar mantel runt sitt vara är vattnet ärgat grönt, mjukgrönt.
En vind drar runt, den lille stannar.
Mormor solen skall snart sova.
Jag säger; kanske är det så att molnen är solens ögonlock, solen behöver vila en liten stund, en aning.
Solen känner en aning, känner behov av vila
sluter sina ögon
Till dröm.
Ja, mormor så är det.
En vind drar runt, segel fyllas i himlars hav, vågor vaggar steg,
Ser spåren
Ser våghand mjukt smeka dem släta rena
Vi stiger ur havsbild in i strand
Åsktrumman mullrar mjukt
Jag andas skönhet
Den lilles hand smyger in i min
Vi tycker om
Älskar åsktrummans regnsånger i solstråleliv
Nu blir det regnbåge mormor,
Den är alltid runt dig min vän
*
I jordgrop levde en gång en kvinna, hon vandrade jordsteg, vassa stenar slipade av osannhet skar sönder hennes fötter, hälar skrek smärta, valv sjönk ned ty de orkade icke bära. Vassa stenar skar sönder jordkvinnans längtan efter sannhets möte.
Hon andades trötthet av att urskilja lismögon bort från sannögon. Lismögonen blev fler för varje dag, så tycktes det vara, hur hon än sökte släta över vred de sig fram.
Hon sörjde ty hon kände jordens smärta, jordens blod rann i hennes ådror, hon var förenad invigd i allt det vilket icke är, vilket är. Blodet var en ström av kokande lava, eldsströmmar av smärta en gång harmoni, en gång balans, en gång kärlek. Hon såg deras liv sakta stelna.
Hon sökte tala, förmedla budskapen hon gavs, örongångar vilka sökte höra, var stängda av egenvilja. De hörde icke sin egen motsträvighet, såg icke smärtan i hennes ögon en gång så hoppfyllda.
Varje steg hon vandrade var skärande smärta, vila var icke av godo ty var gång hon var stilla för att sedan återuppta vandringen slet smärtan henne sönder, smärtan var knivar i fötternas bärbalkar. Hon insåg att hon måste vandra aldrig vara stilla.
Hon böjde ryggen ned mot mark, hennes händer smekte jordens smärta, mildrade plågornas vridande gester. Hon smekte var sten, varje vasskantad sten, till mjukhet, hon såg sig om, runt, överallt var de, hon kände att hennes tid rann ut.
En natt satte hon sig helt stilla ned i jordgrop lyfte blicken upp ur.
Såg stjärnjungfrur dansa liv.
Hon väntade stilla.
Gryningen nalkades med mjuka smygande steg, daggdroppar bjöds henne att dricka, händer smorde hennes fötter, mjölkade smärtan ur. En god hand sträcktes fram, ledde henne till ängen, till bäckens porlande sånger, smekte klädnad av, hon blygdes icke sin nakenhet, handen ledde henne in i klarvattens strömmar, lyfte vattens strömmar över, tvagade henne ren, fri. Runt kropp lades regnmantels klädnad, skir, höljande ljus.
handen var två händer, förde henne in i ängsring, de hälsade tillsammans gryning, dansade i lätta stegs klanger.
De såg Sol stiga ur solgrop hörde berättelsen av vinden.
Det var en gång en jordgrop fylld av suckan, fylld av klagan. De tvåbenta tordes icke lyssna till de sagda orden, flydde vida kring, var vilsefötter i varat, i det de kallar världen. De befann sig i kvicksand, stegen, varje steg de tog förde dem djupare, djupare ned i tyngd, de befann sig i kvicksand.
Till slut såg de tvåbenta endast väggarna i sin jordgrop.
Solen den goda steg varje gryning upp ur solgropen,
Steg varje skymning in i solgropen.
Det fanns bland de tvåbenta de vilka såg strålarna
Pelarna
Banden mellan jordgrop och solgrop
Dessa vandrade upp och ned, ned och upp, vilket var vad, det är icke av vikt, de vandrar med solens vägar, de ser jorgropens väggar luckras upp, ser livets rikedom.
De såg Sol stiga ur solgrop hörde berättelsen av vinden.
De vandrade hand i hand tillsammans in i solgrops famn, åter är de i friländers skönhet ur deras händer växer blommor runt dem lever skirvingefjärilars ljusdofter till hjärtvärme.
*
I himlars salar rinner solstrålsbäckar
trådar gives till
Jungfruliga vita fingrar väver mantels ljus
i dag framträder vit lilja
Drick liljans klarljus
Tagg stinger hennes handljus
En droppe
blod ur hennes finger
möter
rinner in i väv
i natt framträder rubin i liljas vitkalk
hon vet
Moln seglar fria
Den lille vackerbarnet berättade om solen,
Hans vackerögon fördes ut genom fönstrets ruta
Han ser in i vinrankans solgenomlysta blad, ser allt det vilket är sant liv.
Vi talas vid nu om solen.
Var tror du att solens bädd är.
Jag hör jordgrop, han rättar mig, mormor det är en solgrop.
Vilka vackra ord, vilken stor visdom
Jordgrop
Solgrop
Mitt hjärta minns lever med vårt samtal under gårdagens vandring eller var det denna dag.
Dessa märkliga tidsbegrepp vilka gör mig, så ofta gör mig vilsen. Detta tvång att leva inom stipulerade tidsramar vilka jag vet inte finns.
Hans hand inom min, hans lätta skuttsteg, samtalen vi lever i, bildernas strömmar, vad var det mitt hjärta mindes.
Himlens blåskimrande siden, fyllt med bakgrunds, bakomliggande ljus, så ofta smärtsamt.
Sakta omvandlas himlen, blir grå, inte grå, himlen är mer mjuk siden, eller dimma,
Jag står vid stranden med fötterna i havet, den lille skuttar, leker vattenstegs händer, silverpärlor dansar runt honom, hans ögon är förenade i rörelsen.
Vattnet är rostrött i solens ljus, nu då solen lindar mantel runt sitt vara är vattnet ärgat grönt, mjukgrönt.
En vind drar runt, den lille stannar.
Mormor solen skall snart sova.
Jag säger; kanske är det så att molnen är solens ögonlock, solen behöver vila en liten stund, en aning.
Solen känner en aning, känner behov av vila
sluter sina ögon
Till dröm.
Ja, mormor så är det.
En vind drar runt, segel fyllas i himlars hav, vågor vaggar steg,
Ser spåren
Ser våghand mjukt smeka dem släta rena
Vi stiger ur havsbild in i strand
Åsktrumman mullrar mjukt
Jag andas skönhet
Den lilles hand smyger in i min
Vi tycker om
Älskar åsktrummans regnsånger i solstråleliv
Nu blir det regnbåge mormor,
Den är alltid runt dig min vän
*
I jordgrop levde en gång en kvinna, hon vandrade jordsteg, vassa stenar slipade av osannhet skar sönder hennes fötter, hälar skrek smärta, valv sjönk ned ty de orkade icke bära. Vassa stenar skar sönder jordkvinnans längtan efter sannhets möte.
Hon andades trötthet av att urskilja lismögon bort från sannögon. Lismögonen blev fler för varje dag, så tycktes det vara, hur hon än sökte släta över vred de sig fram.
Hon sörjde ty hon kände jordens smärta, jordens blod rann i hennes ådror, hon var förenad invigd i allt det vilket icke är, vilket är. Blodet var en ström av kokande lava, eldsströmmar av smärta en gång harmoni, en gång balans, en gång kärlek. Hon såg deras liv sakta stelna.
Hon sökte tala, förmedla budskapen hon gavs, örongångar vilka sökte höra, var stängda av egenvilja. De hörde icke sin egen motsträvighet, såg icke smärtan i hennes ögon en gång så hoppfyllda.
Varje steg hon vandrade var skärande smärta, vila var icke av godo ty var gång hon var stilla för att sedan återuppta vandringen slet smärtan henne sönder, smärtan var knivar i fötternas bärbalkar. Hon insåg att hon måste vandra aldrig vara stilla.
Hon böjde ryggen ned mot mark, hennes händer smekte jordens smärta, mildrade plågornas vridande gester. Hon smekte var sten, varje vasskantad sten, till mjukhet, hon såg sig om, runt, överallt var de, hon kände att hennes tid rann ut.
En natt satte hon sig helt stilla ned i jordgrop lyfte blicken upp ur.
Såg stjärnjungfrur dansa liv.
Hon väntade stilla.
Gryningen nalkades med mjuka smygande steg, daggdroppar bjöds henne att dricka, händer smorde hennes fötter, mjölkade smärtan ur. En god hand sträcktes fram, ledde henne till ängen, till bäckens porlande sånger, smekte klädnad av, hon blygdes icke sin nakenhet, handen ledde henne in i klarvattens strömmar, lyfte vattens strömmar över, tvagade henne ren, fri. Runt kropp lades regnmantels klädnad, skir, höljande ljus.
handen var två händer, förde henne in i ängsring, de hälsade tillsammans gryning, dansade i lätta stegs klanger.
De såg Sol stiga ur solgrop hörde berättelsen av vinden.
Det var en gång en jordgrop fylld av suckan, fylld av klagan. De tvåbenta tordes icke lyssna till de sagda orden, flydde vida kring, var vilsefötter i varat, i det de kallar världen. De befann sig i kvicksand, stegen, varje steg de tog förde dem djupare, djupare ned i tyngd, de befann sig i kvicksand.
Till slut såg de tvåbenta endast väggarna i sin jordgrop.
Solen den goda steg varje gryning upp ur solgropen,
Steg varje skymning in i solgropen.
Det fanns bland de tvåbenta de vilka såg strålarna
Pelarna
Banden mellan jordgrop och solgrop
Dessa vandrade upp och ned, ned och upp, vilket var vad, det är icke av vikt, de vandrar med solens vägar, de ser jorgropens väggar luckras upp, ser livets rikedom.
De såg Sol stiga ur solgrop hörde berättelsen av vinden.
De vandrade hand i hand tillsammans in i solgrops famn, åter är de i friländers skönhet ur deras händer växer blommor runt dem lever skirvingefjärilars ljusdofter till hjärtvärme.
*
I himlars salar rinner solstrålsbäckar
trådar gives till
Jungfruliga vita fingrar väver mantels ljus
i dag framträder vit lilja
Drick liljans klarljus
Tagg stinger hennes handljus
En droppe
blod ur hennes finger
möter
rinner in i väv
i natt framträder rubin i liljas vitkalk
hon vet
tisdag 21 juli 2009
låt barnen känna
Det går till fullo att sätta sig ned med benen i kors,
blicka tomt ut,
Se inåt i ett vacuumpackat landskap.
Det går till fullo att sätta sig ned med benen i kors,
tömma sig vara i tomhet
Stilla
Inte ”ens” - i detta traktat – berget, eftersträvar denna tomhet, detta inåtblickande.
Hör hur berget kittelskrattar dig.
Det går till fullo att sätta sig ned med benen i kors,
stilla sig samt tänka bort allt
För att tänka sig in.
Varför tänka bort världen runt, den är den värld du är del av, varför inte tänka sig in,
Krypa in i varmfamnen.
Tänka sig in, tänka.
Göra sig en bild; en tombild.
Görs denna bild för att undslippa medlevandet, för att finna det egna gottfinnandet.
Se trädets grenar, se trädets rötter, samtliga grenar av stam av rot av krona är vägar.
Var och en av dessa vägar är unika,
Den ena vägen degraderar icke den andres.
Det går att säga till barnet, berätta för barnet, om allt det vilket kommer att ske då barnet lägger handen mot plattan, strykjärnet, hettan eller
Sträcker in handen i eld.
Det går till fullo att med sin tanke, egen tanke, vända sig till barnets tanke
– den tanke barnet ännu icke utvecklat på grund av bristande jordiska begrepp -
Vi säger icke: tag barnets hand och stick in den i eld.
Vi säger; var vaksam över barnet, med barnet,
Hindra dock icke barnet från att utforska jordstegen.
De flesta barn drar undan händerna, handen, lägger den ej på plattan eller sticker in den i eld; det vill säga om de ej skrämts till en outforskad jordstegsgrund.
Det vill säga; barnet hindras hela tiden med ord: om du gör så händer det,
barnet har därigenom blivit skrämt bort från forskar, utforskargärningen vilken skulle ha givit barnet stadga, livserfarenhetsstadga,
Samt tryggheten i vissheten av era vakande ögon.
Allt detta har skett på grund av er urbota förnekelse eller icke känsla av att vara helhet.
Gör ni så, det vill säga genom ord hindrar ni barnet från livssteg/jordsteg,
då kan ni vara övertygade om att barnet kommer att utforska objektet i smyg bakom er rygg
Detta sker förr eller senare.
Känner ni hotbilden vi ger, det är detta barnet lever med, er ordvisshet, det är bara det att dessa våra ord icke är en hotbild; de är verklighet. Om ni nu inte skrämmer barnet så till den yttersta grad att det sätter sig paralyserat ned till att endast åse detta förfärliga farliga, hotfulla liv. Barnet blir katatoniskt, eller asteniskt.
Sitter faktiskt mer eller mindre med benen i kors och mumlar ramsor, mantran.
Fly
Fly mig liv
Fly
Fly bort
Du vilken kräver mig
Skrämmer mig
Fly fjärran du herrelösa
Fly
Fly mig
Liv
.
Låt barnet känna att ni har ögon, gärna i nacken; att ni värnar om barnets utforskande.
Ögonen i nacken är beskyddande icke hindrande,
De ögonen är ryggmärgsförlängningen av pannögat.
blicka tomt ut,
Se inåt i ett vacuumpackat landskap.
Det går till fullo att sätta sig ned med benen i kors,
tömma sig vara i tomhet
Stilla
Inte ”ens” - i detta traktat – berget, eftersträvar denna tomhet, detta inåtblickande.
Hör hur berget kittelskrattar dig.
Det går till fullo att sätta sig ned med benen i kors,
stilla sig samt tänka bort allt
För att tänka sig in.
Varför tänka bort världen runt, den är den värld du är del av, varför inte tänka sig in,
Krypa in i varmfamnen.
Tänka sig in, tänka.
Göra sig en bild; en tombild.
Görs denna bild för att undslippa medlevandet, för att finna det egna gottfinnandet.
Se trädets grenar, se trädets rötter, samtliga grenar av stam av rot av krona är vägar.
Var och en av dessa vägar är unika,
Den ena vägen degraderar icke den andres.
Det går att säga till barnet, berätta för barnet, om allt det vilket kommer att ske då barnet lägger handen mot plattan, strykjärnet, hettan eller
Sträcker in handen i eld.
Det går till fullo att med sin tanke, egen tanke, vända sig till barnets tanke
– den tanke barnet ännu icke utvecklat på grund av bristande jordiska begrepp -
Vi säger icke: tag barnets hand och stick in den i eld.
Vi säger; var vaksam över barnet, med barnet,
Hindra dock icke barnet från att utforska jordstegen.
De flesta barn drar undan händerna, handen, lägger den ej på plattan eller sticker in den i eld; det vill säga om de ej skrämts till en outforskad jordstegsgrund.
Det vill säga; barnet hindras hela tiden med ord: om du gör så händer det,
barnet har därigenom blivit skrämt bort från forskar, utforskargärningen vilken skulle ha givit barnet stadga, livserfarenhetsstadga,
Samt tryggheten i vissheten av era vakande ögon.
Allt detta har skett på grund av er urbota förnekelse eller icke känsla av att vara helhet.
Gör ni så, det vill säga genom ord hindrar ni barnet från livssteg/jordsteg,
då kan ni vara övertygade om att barnet kommer att utforska objektet i smyg bakom er rygg
Detta sker förr eller senare.
Känner ni hotbilden vi ger, det är detta barnet lever med, er ordvisshet, det är bara det att dessa våra ord icke är en hotbild; de är verklighet. Om ni nu inte skrämmer barnet så till den yttersta grad att det sätter sig paralyserat ned till att endast åse detta förfärliga farliga, hotfulla liv. Barnet blir katatoniskt, eller asteniskt.
Sitter faktiskt mer eller mindre med benen i kors och mumlar ramsor, mantran.
Fly
Fly mig liv
Fly
Fly bort
Du vilken kräver mig
Skrämmer mig
Fly fjärran du herrelösa
Fly
Fly mig
Liv
.
Låt barnet känna att ni har ögon, gärna i nacken; att ni värnar om barnets utforskande.
Ögonen i nacken är beskyddande icke hindrande,
De ögonen är ryggmärgsförlängningen av pannögat.
måndag 20 juli 2009
Barnet vet
Barnet vet det den vuxne ej vet
Den vuxne vet det barnet ej vet
Vad är det de vet,
Barnet, är i trädets krona
Till och med i vindstornet
Blickar ut
Med vingar
Är barnet i allt
Med fjärilsvingar
Med alla vingars vingar
Med luften.
Lyssna till nattens vind, hur vinden vandrar in i trädens kronor,
Hör lövens glittersånger
Så upplever barnet det den vuxne ej längre vet.
Den vuxne sitter under trädet
Låt oss för en stund vara oromantiska,
Den vuxne är helt enkelt rötterna, känner alla jordsteg, alla stegs steg, vad gör den vuxne med dem.
Tar dem alla i sina händer och kastar dem hit och dit, rusar runt för att hinna.
Se så rötterna, helt enkelt slingrar dessa livets bäckar sig med allt i sakat mod.
Andas
Andante.
Endast där – i andante kan upplevandet verkande stiga in, sakta åter väcka det den vuxne innerst inne vet, det barnet vet.
Barnet älskar upprepning,
Se trädens grenar, fingrar,
Pärlgirlanger blir blad, blad efter blad till blad,
Bladguld
Bladsilver
Bladsång
Bladdans
Blads andning
Barnet känner igen.
Den vuxne tycker upprepningen är enformig, somnar in, blir uttråkad, det är där gifttagen öppnar sin giftkanal; suckar leda.
Den vuxne somnar in – om – det nu inte blir så att den vuxne helt plötsligt av en händelse ”drabbas” av ett blixtnedslag och ser skönheten i upprepningen,
Ser
Finner
Rytmen.
I upprepningen lever luft, eld, vind, vatten, jord, metall, trä, blomma, sten vad du än lyfter fram, lyfter upp ur formen, formbilden.
Allt levande är strömmar.
Se det lilla barnets övande, detta övande är verkligen upprepande strömmar, havets vindens allts strömmar.
Den tydligaste bilden för detta är havet, då vi bortser från cirkeln och endast ser fram och återvågen.
Varför denna upprepningsvåg;
Barnet var i världsherraväldenas etervagga, i Moderns etervagga, vaggades, låg i vagga, vaggades in i;
Till.
Låt oss inom denna bild återvända till ;
Språket har ett nocturniskt behov
Ett behov av att stiga in, andas i allegro,
nu andas språkvärlden stackato i falsettoner, är sopranistisk,
dessa behöver sänkas djupt ned i basvärlden för att medvetet stiga,
Du stannade länge i sopranistisk, det är till viss del vordet till en ism, sopranism. Det vill säga i hög hastighet hinna uttala så många livssanningar som möjligt är. Stundtals är det att liknas vid en kulspruta, ett automatvapen. Nåväl dessa kulor, är alltså sopraner, de spränger mer eller mindre sönder de skira hinnorna till sant lyssnande, till viss del kan vi säga att dess höga toner, skriktoner, spränger ljudvallen.
Då vi här talar om höga toner är det avstånd vi avser, icke innehåll eller mening. Det är lätt att tro att vi med höga avser högre sannhets visdom eller sfäriska toner.
Med djupa toner avser vi fylld mening, se den skira färgen mättas till djup.
Du väcktes med; sopranisk är det. Med avseende på att vi avser hets, skrik, skärande toner, vill vi säga att detta är ett maniskt skeende vilket för väsendet in i ett hektiskt leverne.
Sopranistisk,
Sopranism
Sopranisk
Manisk
Hektisk
Hets
Stilla dig människa andas djup innebörd in i höjden.
Andas;
Aspirare
Respirare.
Det andliga livet, gudomen är intet att spotta ut likt körsbärskärnor, det är en utsöndrande viljehandling.
Vad finns mer att säga om detta; intet orden aspirare samt respirare säger allt.
Den vuxne vet det barnet ej vet
Vad är det de vet,
Barnet, är i trädets krona
Till och med i vindstornet
Blickar ut
Med vingar
Är barnet i allt
Med fjärilsvingar
Med alla vingars vingar
Med luften.
Lyssna till nattens vind, hur vinden vandrar in i trädens kronor,
Hör lövens glittersånger
Så upplever barnet det den vuxne ej längre vet.
Den vuxne sitter under trädet
Låt oss för en stund vara oromantiska,
Den vuxne är helt enkelt rötterna, känner alla jordsteg, alla stegs steg, vad gör den vuxne med dem.
Tar dem alla i sina händer och kastar dem hit och dit, rusar runt för att hinna.
Se så rötterna, helt enkelt slingrar dessa livets bäckar sig med allt i sakat mod.
Andas
Andante.
Endast där – i andante kan upplevandet verkande stiga in, sakta åter väcka det den vuxne innerst inne vet, det barnet vet.
Barnet älskar upprepning,
Se trädens grenar, fingrar,
Pärlgirlanger blir blad, blad efter blad till blad,
Bladguld
Bladsilver
Bladsång
Bladdans
Blads andning
Barnet känner igen.
Den vuxne tycker upprepningen är enformig, somnar in, blir uttråkad, det är där gifttagen öppnar sin giftkanal; suckar leda.
Den vuxne somnar in – om – det nu inte blir så att den vuxne helt plötsligt av en händelse ”drabbas” av ett blixtnedslag och ser skönheten i upprepningen,
Ser
Finner
Rytmen.
I upprepningen lever luft, eld, vind, vatten, jord, metall, trä, blomma, sten vad du än lyfter fram, lyfter upp ur formen, formbilden.
Allt levande är strömmar.
Se det lilla barnets övande, detta övande är verkligen upprepande strömmar, havets vindens allts strömmar.
Den tydligaste bilden för detta är havet, då vi bortser från cirkeln och endast ser fram och återvågen.
Varför denna upprepningsvåg;
Barnet var i världsherraväldenas etervagga, i Moderns etervagga, vaggades, låg i vagga, vaggades in i;
Till.
Låt oss inom denna bild återvända till ;
Språket har ett nocturniskt behov
Ett behov av att stiga in, andas i allegro,
nu andas språkvärlden stackato i falsettoner, är sopranistisk,
dessa behöver sänkas djupt ned i basvärlden för att medvetet stiga,
Du stannade länge i sopranistisk, det är till viss del vordet till en ism, sopranism. Det vill säga i hög hastighet hinna uttala så många livssanningar som möjligt är. Stundtals är det att liknas vid en kulspruta, ett automatvapen. Nåväl dessa kulor, är alltså sopraner, de spränger mer eller mindre sönder de skira hinnorna till sant lyssnande, till viss del kan vi säga att dess höga toner, skriktoner, spränger ljudvallen.
Då vi här talar om höga toner är det avstånd vi avser, icke innehåll eller mening. Det är lätt att tro att vi med höga avser högre sannhets visdom eller sfäriska toner.
Med djupa toner avser vi fylld mening, se den skira färgen mättas till djup.
Du väcktes med; sopranisk är det. Med avseende på att vi avser hets, skrik, skärande toner, vill vi säga att detta är ett maniskt skeende vilket för väsendet in i ett hektiskt leverne.
Sopranistisk,
Sopranism
Sopranisk
Manisk
Hektisk
Hets
Stilla dig människa andas djup innebörd in i höjden.
Andas;
Aspirare
Respirare.
Det andliga livet, gudomen är intet att spotta ut likt körsbärskärnor, det är en utsöndrande viljehandling.
Vad finns mer att säga om detta; intet orden aspirare samt respirare säger allt.
onsdag 8 juli 2009
barnets upplevelse
Du har alltid sagt att varje barns upplevelse är sann, icke går att bortse ifrån.
Du har starkt påpekat att denna upplevelse kan av icke någon tas ifrån barnet.
Dina ord är mycket innehållsfyllda, det är så att denne någon vilken tror sig ha sövt upplevelsen kommer att upptäcka att upplevelsen förr eller senare kommer ifatt denne någon. Upplevelsen springer ifatt, icke hetsspringer, den löper, löper maraton. Den har icke brådska den stiger fram då stunden är mogen.
Den stiger icke fram för att skada eller göra illa denne någon, den stiger fram till helande.
Dels för barnets rätt till upplevande,
Dels till barnets rätt till sannhet,
Icke för att giva straff till denne någon, för att se att det egna upplevandet var sannhet,
Se orsaken till den egna upplevelsen.
Varför stiger den fram inför denne någon, är det detta vilket benämns vara kamaloka eller skärselden, mötet med sina gärningar, är detta att brinna i helvetet.
Nej, det är det icke, det är för befrielse, ty djupt i det inre vet denne någon att barnets upplevelse var sann.
Barnet hade rätten att uppleva ty barnet upplever alltid sant.
Barnet är och har rätt till upplev ande. Barnet är i anden, är därmed upp lev ande.
Upplevelsen kan aldrig av någon tas ifrån barnet, någon kan aldrig stjäla den.
Barnet kommer fram till dig,
Lyfter blickens händer till dig,
Berättar sin upplevelse.
Med vilken rätt kan du då säga; så är det inte.
Visst går det att samtala, oftast är dock detta mänskliga samtalande endast till för att söva den ena parten.
Barnet lyfter fram upplevelsen till den vuxne, den vuxne börjar i sitt förvirrade tillstånd att bortförklara eller föra ett verbalt samtal, det är inte ett barn den vuxne talar till.
Vi talar här om barn vilka utsätts för övergrepp av alla de slag.
Barnet berättar sin upplevelse, den vuxne ryggar tillbaka, sätter på sig skygglappar,
Skyggar blir en skyggfigur, ser icke barnet,
Istället har en vuxen ställt sig där, en fantombild, till denne talar nu den vuxne vilke befinner sig i ett totalt förvirringstillstånd, ett omedvetet chocktillstånd.
Den vuxne söker här tona ned eller söva barnets upplevelse, ser den sammantagna konsekvensen och söker bädda rena lakan runt. Dessa lakan är icke vita, de är mycket färgglada.
Eller, förövaren är den vilken talar med barnet eller åt barnet och söker söva barnets upplevelse, bedöva upplevelsen genom många olika saker, oftast genom presenter, eller lovord, kärleksförklaringar.
Oftast även genom att berätta konsekvenserna, lyfta fram alla fasor som kommer att ske med förövaren, eller om det är inom en blodsfamilj; berätta om hur synd det blir om alla andra vilka står utanför det skedda, vilket har skett ur kärlek.
Barnet känner i klart ljus att detta icke är sant, smutsen tar över.
Upplevelsen kan aldrig av någon tas ifrån barnet, någon kan aldrig stjäla den.
Barnet kommer fram till dig,
Lyfter blickens händer till dig,
Berättar sin upplevelse.
Med vilken rätt kan du då säga; så är det inte.
Visst går det att samtala, oftast är dock detta mänskliga samtalande endast till för att söva den ena parten. Vi säger inte att samtalet är av ondo, detta samtal skall vara ifrån den vuxne ett vitt samtal.
Den vuxne måste vara vit i tanken, i upplevandet.
Vara tyst.
Visst går det att samtala att se bilden från olika håll, det måste vara helt utan påverkan, minns att barnet är påverkat, nu måste mötet vara opåverkat,
Barnet måste få känna sig befriat, känna sitt inre tala
Helt, rent opåverkat.
Det opåverkade samtalet leder fram in i bak.
Det går då att se bilden av händelsen, skeendet från olika håll och vinklar,
Visst går det att i lek se skeendet.
Ändå är det så att ditt förklarande ljus icke är barnets ljus.
Upplevelsen är den uppdagade sannheten,
Samgenomlevandet är den uppklarnande uppdagelsen.
Då vi säger samgenomlevandet är det att verkligen uppgå i varandra,
Hur skall upplevelsen annars samstämma.
Ändå är det så att denna upplevelse består av två led, av två eller flera stämmor.
Däremot kan dessa stämmas till samband, därigenom ljuder inte stämmorna falska.
Se orkestern, genom att stämma instrumenten, tas de icke bort, det är ett gehöriskt lyssnande, ett känslolyssnande. Detta lyssnande är inte ”bara” känslor, det är inte det subjektiva kännandet, det är objektivt kännande.
Det är klarstämmandet.
En slags bäckastämning för att floden inte skall dränka allt i sin väg.
Vuxna vill gärna tala med barn, tala vuxenprat, diskutera allt det vilket vuxna gör.
Vuxna vill gärna tala med barn, tala vuxenprat ty de känner rädsla inför detta främmande väsen,
Främmande skrämmande,
Var gång de möter barnet känner den vuxne sitt eget barns längtan,
Känner gehör, vill intet annat än leva lev i ande.
Det blir osäker mark, en osäker mark vilken är så mycket säkrare än många andra marker ni trampar.
Vuxna vill gärna tala med barn, tala vuxenprat, diskutera allt det vilket vuxna gör, minns då att barnet är allt, barnet är inte uppdelat.
Barnet upplever med hela sitt väsen. Tanken är ännu inte ett organ, ännu inte ett eget organ, därmed är talet icke begreppsinnefattat
Vill du veta barnets upplevelse måste du bli barnet, det vill säga uppleva med hela dig inte bara med din så kallade kloktanke.
Först då barnet blivit tankevarelse kan ni samtala, se upplevelser, men även där, det är ofrånkomligt, är upplevelsen barnets. Liksom din upplevelse är din.
Är det en svår upplevelse har dessutom den nu vordna kloktanken dels lagt ett skydd. Dels lagrat negativitet ur denna upplevelse, vilken i grunden är ett känslominne vilket nu är ett tankeminne.
Det skydd kloktanken lagt är en förträngning, denna tanke är icke av ondo, den känner smärtan och bäddar in upplevelsen till dess barnet är redo eller moget att se.
Vi sade att detta minne i grunden är ett känslominne, det innebär icke att upplevelsen är ett påhitt, det innebär att upplevelsen sitter i varje fiber, varje uns, varje por av barnet. Den negativitet vi talar, vidrör här är att detta minne läggs in i varje liknande möte. Varje möte vilket liknar, inledningen till upplevelsen, ropar varningar.
Alltså, grunden är ett känslominne, vilket nu är ett tankeminne.
Det ni nu måste söka är vägen in i känslominnet.
Det kan endast ske genom framtidsskådande.
Ett barn har fått uppleva att det är tungt, kroppstungt, klumpigt, otympligt.
Det behöver inte betyda att kroppen är tjock och otymplig, det kan vara att föräldrarna inte kände glädje i barnet/till barnet.
Barnet var tyngande för föräldrarna, barnet var inte önskat. Detta ger barnet upplevelsen av tyngd, barnet är till besvär, kroppen blir till besvär, därigenom mister barnet förmågan att uppleva sig vacker eller att uppleva sin skönhet.
Alltså, denna upplevelse, känsla härrör ur en helt annan sfär än kroppstyngden, upplevelsen lägges i kroppsbunden tyngd, ett oseende av sin verkliga bild.
Detta ger barnet upplevelsen av tyngd, barnet är till besvär, kroppen blir till besvär, därigenom mister barnet förmågan att uppleva sig vacker eller att uppleva sin skönhet.
Barnet har blivit något fult; den fula ankungen. Det är en genomgripande upplevelse,
Ett kvävande famntag av negativitetsupplevelse.
Kärlek är det enda vilket kan hela detta.
Det erfordras ett oerhört tålamod av den vilken älskar barnet, det nu vuxna barnet.
Men – den vilken älskar barnet skall veta att den med ord aldrig kan frånta barnet/ den nu vuxne upplevelsen av att vara den fula ankungen.
Du har starkt påpekat att denna upplevelse kan av icke någon tas ifrån barnet.
Dina ord är mycket innehållsfyllda, det är så att denne någon vilken tror sig ha sövt upplevelsen kommer att upptäcka att upplevelsen förr eller senare kommer ifatt denne någon. Upplevelsen springer ifatt, icke hetsspringer, den löper, löper maraton. Den har icke brådska den stiger fram då stunden är mogen.
Den stiger icke fram för att skada eller göra illa denne någon, den stiger fram till helande.
Dels för barnets rätt till upplevande,
Dels till barnets rätt till sannhet,
Icke för att giva straff till denne någon, för att se att det egna upplevandet var sannhet,
Se orsaken till den egna upplevelsen.
Varför stiger den fram inför denne någon, är det detta vilket benämns vara kamaloka eller skärselden, mötet med sina gärningar, är detta att brinna i helvetet.
Nej, det är det icke, det är för befrielse, ty djupt i det inre vet denne någon att barnets upplevelse var sann.
Barnet hade rätten att uppleva ty barnet upplever alltid sant.
Barnet är och har rätt till upplev ande. Barnet är i anden, är därmed upp lev ande.
Upplevelsen kan aldrig av någon tas ifrån barnet, någon kan aldrig stjäla den.
Barnet kommer fram till dig,
Lyfter blickens händer till dig,
Berättar sin upplevelse.
Med vilken rätt kan du då säga; så är det inte.
Visst går det att samtala, oftast är dock detta mänskliga samtalande endast till för att söva den ena parten.
Barnet lyfter fram upplevelsen till den vuxne, den vuxne börjar i sitt förvirrade tillstånd att bortförklara eller föra ett verbalt samtal, det är inte ett barn den vuxne talar till.
Vi talar här om barn vilka utsätts för övergrepp av alla de slag.
Barnet berättar sin upplevelse, den vuxne ryggar tillbaka, sätter på sig skygglappar,
Skyggar blir en skyggfigur, ser icke barnet,
Istället har en vuxen ställt sig där, en fantombild, till denne talar nu den vuxne vilke befinner sig i ett totalt förvirringstillstånd, ett omedvetet chocktillstånd.
Den vuxne söker här tona ned eller söva barnets upplevelse, ser den sammantagna konsekvensen och söker bädda rena lakan runt. Dessa lakan är icke vita, de är mycket färgglada.
Eller, förövaren är den vilken talar med barnet eller åt barnet och söker söva barnets upplevelse, bedöva upplevelsen genom många olika saker, oftast genom presenter, eller lovord, kärleksförklaringar.
Oftast även genom att berätta konsekvenserna, lyfta fram alla fasor som kommer att ske med förövaren, eller om det är inom en blodsfamilj; berätta om hur synd det blir om alla andra vilka står utanför det skedda, vilket har skett ur kärlek.
Barnet känner i klart ljus att detta icke är sant, smutsen tar över.
Upplevelsen kan aldrig av någon tas ifrån barnet, någon kan aldrig stjäla den.
Barnet kommer fram till dig,
Lyfter blickens händer till dig,
Berättar sin upplevelse.
Med vilken rätt kan du då säga; så är det inte.
Visst går det att samtala, oftast är dock detta mänskliga samtalande endast till för att söva den ena parten. Vi säger inte att samtalet är av ondo, detta samtal skall vara ifrån den vuxne ett vitt samtal.
Den vuxne måste vara vit i tanken, i upplevandet.
Vara tyst.
Visst går det att samtala att se bilden från olika håll, det måste vara helt utan påverkan, minns att barnet är påverkat, nu måste mötet vara opåverkat,
Barnet måste få känna sig befriat, känna sitt inre tala
Helt, rent opåverkat.
Det opåverkade samtalet leder fram in i bak.
Det går då att se bilden av händelsen, skeendet från olika håll och vinklar,
Visst går det att i lek se skeendet.
Ändå är det så att ditt förklarande ljus icke är barnets ljus.
Upplevelsen är den uppdagade sannheten,
Samgenomlevandet är den uppklarnande uppdagelsen.
Då vi säger samgenomlevandet är det att verkligen uppgå i varandra,
Hur skall upplevelsen annars samstämma.
Ändå är det så att denna upplevelse består av två led, av två eller flera stämmor.
Däremot kan dessa stämmas till samband, därigenom ljuder inte stämmorna falska.
Se orkestern, genom att stämma instrumenten, tas de icke bort, det är ett gehöriskt lyssnande, ett känslolyssnande. Detta lyssnande är inte ”bara” känslor, det är inte det subjektiva kännandet, det är objektivt kännande.
Det är klarstämmandet.
En slags bäckastämning för att floden inte skall dränka allt i sin väg.
Vuxna vill gärna tala med barn, tala vuxenprat, diskutera allt det vilket vuxna gör.
Vuxna vill gärna tala med barn, tala vuxenprat ty de känner rädsla inför detta främmande väsen,
Främmande skrämmande,
Var gång de möter barnet känner den vuxne sitt eget barns längtan,
Känner gehör, vill intet annat än leva lev i ande.
Det blir osäker mark, en osäker mark vilken är så mycket säkrare än många andra marker ni trampar.
Vuxna vill gärna tala med barn, tala vuxenprat, diskutera allt det vilket vuxna gör, minns då att barnet är allt, barnet är inte uppdelat.
Barnet upplever med hela sitt väsen. Tanken är ännu inte ett organ, ännu inte ett eget organ, därmed är talet icke begreppsinnefattat
Vill du veta barnets upplevelse måste du bli barnet, det vill säga uppleva med hela dig inte bara med din så kallade kloktanke.
Först då barnet blivit tankevarelse kan ni samtala, se upplevelser, men även där, det är ofrånkomligt, är upplevelsen barnets. Liksom din upplevelse är din.
Är det en svår upplevelse har dessutom den nu vordna kloktanken dels lagt ett skydd. Dels lagrat negativitet ur denna upplevelse, vilken i grunden är ett känslominne vilket nu är ett tankeminne.
Det skydd kloktanken lagt är en förträngning, denna tanke är icke av ondo, den känner smärtan och bäddar in upplevelsen till dess barnet är redo eller moget att se.
Vi sade att detta minne i grunden är ett känslominne, det innebär icke att upplevelsen är ett påhitt, det innebär att upplevelsen sitter i varje fiber, varje uns, varje por av barnet. Den negativitet vi talar, vidrör här är att detta minne läggs in i varje liknande möte. Varje möte vilket liknar, inledningen till upplevelsen, ropar varningar.
Alltså, grunden är ett känslominne, vilket nu är ett tankeminne.
Det ni nu måste söka är vägen in i känslominnet.
Det kan endast ske genom framtidsskådande.
Ett barn har fått uppleva att det är tungt, kroppstungt, klumpigt, otympligt.
Det behöver inte betyda att kroppen är tjock och otymplig, det kan vara att föräldrarna inte kände glädje i barnet/till barnet.
Barnet var tyngande för föräldrarna, barnet var inte önskat. Detta ger barnet upplevelsen av tyngd, barnet är till besvär, kroppen blir till besvär, därigenom mister barnet förmågan att uppleva sig vacker eller att uppleva sin skönhet.
Alltså, denna upplevelse, känsla härrör ur en helt annan sfär än kroppstyngden, upplevelsen lägges i kroppsbunden tyngd, ett oseende av sin verkliga bild.
Detta ger barnet upplevelsen av tyngd, barnet är till besvär, kroppen blir till besvär, därigenom mister barnet förmågan att uppleva sig vacker eller att uppleva sin skönhet.
Barnet har blivit något fult; den fula ankungen. Det är en genomgripande upplevelse,
Ett kvävande famntag av negativitetsupplevelse.
Kärlek är det enda vilket kan hela detta.
Det erfordras ett oerhört tålamod av den vilken älskar barnet, det nu vuxna barnet.
Men – den vilken älskar barnet skall veta att den med ord aldrig kan frånta barnet/ den nu vuxne upplevelsen av att vara den fula ankungen.
tisdag 9 juni 2009
kristallskål
Grodden spirar till ljuset, grodden är det första spirande livet vilket stiger, söker vägar ut ur skalhanden. Det är en vågrörelse, en uppåtstigande rörelse.
Det är ej en rörelse, skulle du befinna dig under jorden skulle du se att det är en gemensam rörelse.
Skulle du sedan lyfta av hudmanteln, skulle du se att detta är havets synliga strömmar, synliggjorda strömmar.
Barnet,
Det ”nya” livet bär inom sina händer det gamla.
Den vuxne bär i sina händer livserfarenheter/det gamla kan vi säga.
Barnet/ungdomen strävar framåt, den gamle strävar inte bakåt.
Den gör det då den har stängt inne bakåt med tusen lås och bommar.
Den gör det om den föredrar att sova.
Så tar den handen
jag ser sorgmantlarna andas in dig gåser händer lyftas till hjärtatser mantlar öppnasser vitt ljusser eldenskimramellan revbensbågar
broar mellan nu och dåhandfingrar
barnet och den vuxne
djupa bilder stiger framinte bildergestaltermed frågortill svar.Barnet/ungdomen strävar framåt, den gamle strävar inte bakåt.
Den gör det då den har stängt inne bakåt med tusen lås och bommar.
Den gör det om den föredrar att sova.
Så tar den handen lyfter den, låser upp, smärtan är oerhörd
Skarp
Skärande
Den är berättigad, denna smärta är att föda att födas.
Vad är det som föds
Det är idealet,
Den gamle eftersträvar att leva genom i enlighet med idealet, uridealet - barnet strävar till idealet.
vänder ansiktet till ljuset
vänder ögonen till ljuset
Den vuxne blir barnet, barnet är barnet ändå vuxen. Vuxen i sin urvisdom, barnet är världen, är alltet, är evig, inte evighet. Ty barnet är i sin allomvarande tillvaro i frihet, anandefrihet.
Det är ännu inte styrt, riktat av mänskliga händer, även om det är så att detta sker redan inom moderns liv.
Urbarnet/fröet vet att det har fötter och huvud och allt vilket är däremellan, vet att det har rötter, stam och krona,
Därigenom kan det röra sitt varande lugnt och stilla, behagligt i fostervattnet.
Det vet att det är helhet.
Barnet vet att det är i en kristallskål.
därvid fylls ögonens kristallskålar med vatten
kristallklart vatten
källans vatten
grodden gives seende
Vet att det är i skalet/höljet. Höljet har en fast form, en bunden form, detta kan liknas vid det du ser, naturen, den är bunden form/synliggjord för att du skall se den och värna om den, känna alltets liv,
Det går inte att vandra runt och tro att detta, det yttre är frihet, fritt att göra vad det vill. Det är dumt, att ens tänka så, hur skulle det se ut.
Det skulle se ut exakt som det gör i den mänskliga tillvaron. Alla eftertraktar frihet glömmer att det yttre har behov av att ses av att beröras.
Glömmer därmed det inre nämligen friheten.
Det blir en osmakande soppa.
Detta är inte en domedagsprofetia, du vet vad var och en gör med en osmakande soppa.
Själarna vaknar, själen är ju natur, eteriskt liv.
Vill den vara bunden
Skalet är förgången tid, är det förgångna,
Skalet berättar historia
ännu håller fingrar foderblad om knoppen
själen är ju natur, eteriskt liv. Vill den vara bunden.
Det är en fråga att ställa dig, själen vill inte vara bunden den eftersträvar rörelse, utan skal skulle den röra sig med allt i allt, den har behov av skal, dock inte fasthållande, tättslutande, kvävande, den har behov av ett insiktsfullt skal.
Den har behov av kroppen,
Den har behov av anden.
Anden är fri, Anden och kroppen har behov av varandra,
I andens ljus strålar själen,
I själens rörelse strålar kroppen
Väsendet strålar i jag är.
Skalet,
Kan liknas vid ormens skinn.
Se ormens rörelse då den ömsar skinn,
Det är groddens rörelse,
Skalet ligger där,
I markens
Jordens händer.
Vad skall du göra med det.
Andas liv, Andas, kronbladen ligger i spiral runt pärlan. Det finns en pärla närmast knoppen, det finns en pärla i knoppen/livets pärlor.
Rot och krona, krona och rot. Spetsen, udden skriver, är uppåt i minnet av,
Andas, Andas liv,
Pennan skriver, se hur vackert den ligger i handen. Se alla steg fram till denna stund. Se hur barnet smakar på livet, allt liv, är en larv stundtals en puppa; du sitter under trädet i skuggan. Barnet smakar, äter hieroglyfer, tar pennan och skriver med hela kroppen. Övar varje snirkel och till slut skriver barnet, himmelstecken till jordtecken, jordtecken till himmelstecken.
Solstrålar vidrör, sakta spricker knoppen upp, kronbladen andas, Andas liv.
i mitten är solögon av ljus.
Kristallklart vattens pärlor, stiger ur krona, gnistrande droppar vattnar hennes hud.
Vattnar Moderns hud.
Himmelsdröm
Jordedröm
Andas
Andas helhets liv
Förenade.
Det går inte att bortse ifrån helhetens skönhet, klipp sönder din kropp, strö ut alla delar på marken, är det du.
För samman delarna, det är du.
Titta på delarnas ord,
Lägg tillbaks det vilket hör hemma.
Låt det andra vandra dit det skall, till sitt hem.
Känn inte skuld, denna evighetens skuld, vilken krampartat håller er fast i fast förstelnad form.
Det är ej en rörelse, skulle du befinna dig under jorden skulle du se att det är en gemensam rörelse.
Skulle du sedan lyfta av hudmanteln, skulle du se att detta är havets synliga strömmar, synliggjorda strömmar.
Barnet,
Det ”nya” livet bär inom sina händer det gamla.
Den vuxne bär i sina händer livserfarenheter/det gamla kan vi säga.
Barnet/ungdomen strävar framåt, den gamle strävar inte bakåt.
Den gör det då den har stängt inne bakåt med tusen lås och bommar.
Den gör det om den föredrar att sova.
Så tar den handen
jag ser sorgmantlarna andas in dig gåser händer lyftas till hjärtatser mantlar öppnasser vitt ljusser eldenskimramellan revbensbågar
broar mellan nu och dåhandfingrar
barnet och den vuxne
djupa bilder stiger framinte bildergestaltermed frågortill svar.Barnet/ungdomen strävar framåt, den gamle strävar inte bakåt.
Den gör det då den har stängt inne bakåt med tusen lås och bommar.
Den gör det om den föredrar att sova.
Så tar den handen lyfter den, låser upp, smärtan är oerhörd
Skarp
Skärande
Den är berättigad, denna smärta är att föda att födas.
Vad är det som föds
Det är idealet,
Den gamle eftersträvar att leva genom i enlighet med idealet, uridealet - barnet strävar till idealet.
vänder ansiktet till ljuset
vänder ögonen till ljuset
Den vuxne blir barnet, barnet är barnet ändå vuxen. Vuxen i sin urvisdom, barnet är världen, är alltet, är evig, inte evighet. Ty barnet är i sin allomvarande tillvaro i frihet, anandefrihet.
Det är ännu inte styrt, riktat av mänskliga händer, även om det är så att detta sker redan inom moderns liv.
Urbarnet/fröet vet att det har fötter och huvud och allt vilket är däremellan, vet att det har rötter, stam och krona,
Därigenom kan det röra sitt varande lugnt och stilla, behagligt i fostervattnet.
Det vet att det är helhet.
Barnet vet att det är i en kristallskål.
därvid fylls ögonens kristallskålar med vatten
kristallklart vatten
källans vatten
grodden gives seende
Vet att det är i skalet/höljet. Höljet har en fast form, en bunden form, detta kan liknas vid det du ser, naturen, den är bunden form/synliggjord för att du skall se den och värna om den, känna alltets liv,
Det går inte att vandra runt och tro att detta, det yttre är frihet, fritt att göra vad det vill. Det är dumt, att ens tänka så, hur skulle det se ut.
Det skulle se ut exakt som det gör i den mänskliga tillvaron. Alla eftertraktar frihet glömmer att det yttre har behov av att ses av att beröras.
Glömmer därmed det inre nämligen friheten.
Det blir en osmakande soppa.
Detta är inte en domedagsprofetia, du vet vad var och en gör med en osmakande soppa.
Själarna vaknar, själen är ju natur, eteriskt liv.
Vill den vara bunden
Skalet är förgången tid, är det förgångna,
Skalet berättar historia
ännu håller fingrar foderblad om knoppen
själen är ju natur, eteriskt liv. Vill den vara bunden.
Det är en fråga att ställa dig, själen vill inte vara bunden den eftersträvar rörelse, utan skal skulle den röra sig med allt i allt, den har behov av skal, dock inte fasthållande, tättslutande, kvävande, den har behov av ett insiktsfullt skal.
Den har behov av kroppen,
Den har behov av anden.
Anden är fri, Anden och kroppen har behov av varandra,
I andens ljus strålar själen,
I själens rörelse strålar kroppen
Väsendet strålar i jag är.
Skalet,
Kan liknas vid ormens skinn.
Se ormens rörelse då den ömsar skinn,
Det är groddens rörelse,
Skalet ligger där,
I markens
Jordens händer.
Vad skall du göra med det.
Andas liv, Andas, kronbladen ligger i spiral runt pärlan. Det finns en pärla närmast knoppen, det finns en pärla i knoppen/livets pärlor.
Rot och krona, krona och rot. Spetsen, udden skriver, är uppåt i minnet av,
Andas, Andas liv,
Pennan skriver, se hur vackert den ligger i handen. Se alla steg fram till denna stund. Se hur barnet smakar på livet, allt liv, är en larv stundtals en puppa; du sitter under trädet i skuggan. Barnet smakar, äter hieroglyfer, tar pennan och skriver med hela kroppen. Övar varje snirkel och till slut skriver barnet, himmelstecken till jordtecken, jordtecken till himmelstecken.
Solstrålar vidrör, sakta spricker knoppen upp, kronbladen andas, Andas liv.
i mitten är solögon av ljus.
Kristallklart vattens pärlor, stiger ur krona, gnistrande droppar vattnar hennes hud.
Vattnar Moderns hud.
Himmelsdröm
Jordedröm
Andas
Andas helhets liv
Förenade.
Det går inte att bortse ifrån helhetens skönhet, klipp sönder din kropp, strö ut alla delar på marken, är det du.
För samman delarna, det är du.
Titta på delarnas ord,
Lägg tillbaks det vilket hör hemma.
Låt det andra vandra dit det skall, till sitt hem.
Känn inte skuld, denna evighetens skuld, vilken krampartat håller er fast i fast förstelnad form.
söndag 7 juni 2009
barnsteg
Regnet är inte ”bara” regn, så är det även med vinden, med alla skeenden.
Allt är så mycket mer .
vinden visar oss
barnens stegskönhet
de lätta opåverkade stegende är fyllda med tillit
barnens steg är inte ointresse
inte flykt
inte inte inte
de är fyllda med vind
Upptäckarvind
så låt oss aldrig söka ta stegen bort från dem
låt oss vara kupade händer runtom
låt oss bli vind
vind vind
barnets dans
lätta
steg
upptäcker liv
Vind vind
dansar ler och
sjunger
Vind vind barnets dans lätta steg
Lätta steg är inte oförståndets steg,
är inte ointresse
är inte ovilja,
barnets steg är
upptäckarsteg
Du skrev några händer kan det/stegen inte fånga; så stannade du och fylldes av:
må inte några händer fånga dem.
Du ser stegen
du ser ett fågelbo,
du ser nästet/redet
du ser fågelungen.
Du ser det vila i en vacker kupad hand, en lövhand.
Så ser du en hård hand slutas runt,
Ditt hjärta brister.
vinden visar oss
barnens stegskönhet
de lätta opåverkade stegende är fyllda med tillit
barnens steg är inte ointresse
inte flykt
inte inte inte
de är fyllda med vind
Upptäckarvind
så låt oss aldrig söka ta stegen bort från dem
låt oss vara kupade händer runtom
låt oss bli vind
Du ser fågelboet, du ser att detta är en rund form, det är en gömma, det är en spiral, livets spiral.
Till synes är det ett mörker där i mitten,
Till synes
Är det.
Det är detta mörker vilket ger dimensionaliteten; genom detta upplever själen djupet
Djupbilden framträder.
Det vet varje konstnär vilken arbetar med perspektiv.
Det är inte ett mörker, det är en gömma, i den gömman stiger fågelungen fram.
Den är där,
Det gryende nyfikna livet är där, det undervisas i flygandets konst.
I fröets skalhand finns blomman.
Den är där den undervisas i skönhetens doftande liv.
Inom allt finns till synes mörker
Gömmor
Ja, skattgömmor.
Skattgömmor
Boplatser
Reden
Födslogömmor
Se getingens bo, se hur den bygger sitt bo, se formen , se getingens liv.
Se hur den flyger, vingarnas rörelse, hela dess liv.
Bli getingen och känn de reaktioner den möts av.
Skräck, rädsla, vilt viftande händer.
Vad gör barnet, vad gör du, då du möts så.
det är många surrläten runt ossdomnande ljud
Tankesting
Getingar
ilskna bin
dessa vackra ljusvarelser
de sticks endast då de är hotade
Allt är så mycket mer .
vinden visar oss
barnens stegskönhet
de lätta opåverkade stegende är fyllda med tillit
barnens steg är inte ointresse
inte flykt
inte inte inte
de är fyllda med vind
Upptäckarvind
så låt oss aldrig söka ta stegen bort från dem
låt oss vara kupade händer runtom
låt oss bli vind
vind vind
barnets dans
lätta
steg
upptäcker liv
Vind vind
dansar ler och
sjunger
Vind vind barnets dans lätta steg
Lätta steg är inte oförståndets steg,
är inte ointresse
är inte ovilja,
barnets steg är
upptäckarsteg
Du skrev några händer kan det/stegen inte fånga; så stannade du och fylldes av:
må inte några händer fånga dem.
Du ser stegen
du ser ett fågelbo,
du ser nästet/redet
du ser fågelungen.
Du ser det vila i en vacker kupad hand, en lövhand.
Så ser du en hård hand slutas runt,
Ditt hjärta brister.
vinden visar oss
barnens stegskönhet
de lätta opåverkade stegende är fyllda med tillit
barnens steg är inte ointresse
inte flykt
inte inte inte
de är fyllda med vind
Upptäckarvind
så låt oss aldrig söka ta stegen bort från dem
låt oss vara kupade händer runtom
låt oss bli vind
Du ser fågelboet, du ser att detta är en rund form, det är en gömma, det är en spiral, livets spiral.
Till synes är det ett mörker där i mitten,
Till synes
Är det.
Det är detta mörker vilket ger dimensionaliteten; genom detta upplever själen djupet
Djupbilden framträder.
Det vet varje konstnär vilken arbetar med perspektiv.
Det är inte ett mörker, det är en gömma, i den gömman stiger fågelungen fram.
Den är där,
Det gryende nyfikna livet är där, det undervisas i flygandets konst.
I fröets skalhand finns blomman.
Den är där den undervisas i skönhetens doftande liv.
Inom allt finns till synes mörker
Gömmor
Ja, skattgömmor.
Skattgömmor
Boplatser
Reden
Födslogömmor
Se getingens bo, se hur den bygger sitt bo, se formen , se getingens liv.
Se hur den flyger, vingarnas rörelse, hela dess liv.
Bli getingen och känn de reaktioner den möts av.
Skräck, rädsla, vilt viftande händer.
Vad gör barnet, vad gör du, då du möts så.
det är många surrläten runt ossdomnande ljud
Tankesting
Getingar
ilskna bin
dessa vackra ljusvarelser
de sticks endast då de är hotade
lördag 6 juni 2009
glasskupol
ibland under vårens tidiga gryningsandning,
då du vandrar kan du märka att jorden är täckt med spindeltrådar.
De mest skira trådar, de är där och pärlor är trädda på dem.
Jorden andas djup umbra, den är ännu kall i den tidiga morgonen.
Du stannar och ser att jorden bär en vit slöja av skirtrådar,
det är en pärlväv.
Under denna kan du känna jordens längtan
jordens drömvävare väver vävar av spunna trådar.
det är fröbarnen.
Fröbarnen är där, de bär inom sina händer liv,
drömt liv
önskat
livs dröm
bli
förverkligat.
Du ser jorden och den tunna skira väven,
Solen stiger ur bädden och sakta värms jorden, huden.
Dropparna stiger uppåt, dropparna regnar uppåt.
De är strängar mellan jord och himmel mellan himmel och jord.
Ser du solbarnen,
de åker rutschbana,
eller ser du solfingrarna
de spelar grynings symfoni.
Du fylls med vemod eller sorg, dessa ligger mycket nära varandra.
Jorden andas sorg.
Du känner fröna och ser så kallade bångstyriga barn, specifikt treåriga trotsiga barn.
Jag vill vill inte vill.
Det är ett fasligt sjå för varje fader och moder att lyssna till.
Lyssna tomma till.
Att inte lägga in/plantera egna förväntningars önskningar in i barnet och göra barnet till det egna önskesvaret.
Det är ett fasligt sjå för varje fader och moder att tömma sig bort från egna gjorda värderingar,
att frigöra sig från allt bakgrundssurr.
Barnet mer eller mindre - i kärlek - tvingar fadern och modern till skolning.
De skolar varandra.
Fadern och modern söker se; vem är barnet.
Vad hör hemma i och vad hör inte hemma i.
Det vilket inte hör hemma i förorsakar smärta vemod sorg.
ibland under vårens tidiga gryningsandning,
då du vandrar kan du märka att jorden är täckt med spindeltrådar.
De mest skira trådar, de är där och pärlor är trädda på dem.
Jorden andas djup umbra, den är ännu kall i den tidiga morgonen.
Du stannar och ser att jorden bär en vit slöja av skirtrådar,
det är en pärlväv.
Under denna kan du känna jordens längtan
jordens drömvävare väver vävar av spunna trådar.
det är fröbarnen.
Fröbarnen är där, de bär inom sina händer liv,
drömt liv
önskat
livs dröm
bli
förverkligat.
Du ser jorden och den tunna skira väven,
Nu ser du den stora drömväverskan stiga fram,
med fingertoppskänsla tar hon varsamt
om flikarna
hon lyfter sorgfloret
lyfter sorgfloret in i skimmerljus
Hon har lyssnat, hon har renat,
hon gläder sig
fröbarnen gläder sig i sina steg.
Det är sommar nu;
glass tycker de flesta om, låt oss göra en fest.
Tag ett vackert glas, ett glas med fot, en glasskupol.
Du fyller glaset/kupolen med de glassmaker du har behov av.
En del av smakerna känner du inte men du fylls av begär och vill prova.
Kanske går det bra eller du får ont i magen.
Så ser du skirtrådarna.
De minns.
De känner dina behov.
Du ber om hjälp.
Ser du skirtrådarna.
Nu är de sugrör, de sticks in i glassen.
Hon suger bort allt det du inte behöver.
Knipet i magen lättar
Du kan skutta runt med ditt solparasoll i
Solens famn
Kupol är ett vackert ord, den kan vara vänd uppåt, då kan du inte ha glass i den, då rinner glassen över dig.
Den kan vara vänd nedåt, då är den alldeles förträfflig att ha glass i.
Ser du, det är den givande gesten,
Det är även modet att ta emot.
Det är den tagande och givande gesten i samspelande samförstånd.
Kärleks händer
kallas detta.
då du vandrar kan du märka att jorden är täckt med spindeltrådar.
De mest skira trådar, de är där och pärlor är trädda på dem.
Jorden andas djup umbra, den är ännu kall i den tidiga morgonen.
Du stannar och ser att jorden bär en vit slöja av skirtrådar,
det är en pärlväv.
Under denna kan du känna jordens längtan
jordens drömvävare väver vävar av spunna trådar.
det är fröbarnen.
Fröbarnen är där, de bär inom sina händer liv,
drömt liv
önskat
livs dröm
bli
förverkligat.
Du ser jorden och den tunna skira väven,
Solen stiger ur bädden och sakta värms jorden, huden.
Dropparna stiger uppåt, dropparna regnar uppåt.
De är strängar mellan jord och himmel mellan himmel och jord.
Ser du solbarnen,
de åker rutschbana,
eller ser du solfingrarna
de spelar grynings symfoni.
Du fylls med vemod eller sorg, dessa ligger mycket nära varandra.
Jorden andas sorg.
Du känner fröna och ser så kallade bångstyriga barn, specifikt treåriga trotsiga barn.
Jag vill vill inte vill.
Det är ett fasligt sjå för varje fader och moder att lyssna till.
Lyssna tomma till.
Att inte lägga in/plantera egna förväntningars önskningar in i barnet och göra barnet till det egna önskesvaret.
Det är ett fasligt sjå för varje fader och moder att tömma sig bort från egna gjorda värderingar,
att frigöra sig från allt bakgrundssurr.
Barnet mer eller mindre - i kärlek - tvingar fadern och modern till skolning.
De skolar varandra.
Fadern och modern söker se; vem är barnet.
Vad hör hemma i och vad hör inte hemma i.
Det vilket inte hör hemma i förorsakar smärta vemod sorg.
ibland under vårens tidiga gryningsandning,
då du vandrar kan du märka att jorden är täckt med spindeltrådar.
De mest skira trådar, de är där och pärlor är trädda på dem.
Jorden andas djup umbra, den är ännu kall i den tidiga morgonen.
Du stannar och ser att jorden bär en vit slöja av skirtrådar,
det är en pärlväv.
Under denna kan du känna jordens längtan
jordens drömvävare väver vävar av spunna trådar.
det är fröbarnen.
Fröbarnen är där, de bär inom sina händer liv,
drömt liv
önskat
livs dröm
bli
förverkligat.
Du ser jorden och den tunna skira väven,
Nu ser du den stora drömväverskan stiga fram,
med fingertoppskänsla tar hon varsamt
om flikarna
hon lyfter sorgfloret
lyfter sorgfloret in i skimmerljus
Hon har lyssnat, hon har renat,
hon gläder sig
fröbarnen gläder sig i sina steg.
Det är sommar nu;
glass tycker de flesta om, låt oss göra en fest.
Tag ett vackert glas, ett glas med fot, en glasskupol.
Du fyller glaset/kupolen med de glassmaker du har behov av.
En del av smakerna känner du inte men du fylls av begär och vill prova.
Kanske går det bra eller du får ont i magen.
Så ser du skirtrådarna.
De minns.
De känner dina behov.
Du ber om hjälp.
Ser du skirtrådarna.
Nu är de sugrör, de sticks in i glassen.
Hon suger bort allt det du inte behöver.
Knipet i magen lättar
Du kan skutta runt med ditt solparasoll i
Solens famn
Kupol är ett vackert ord, den kan vara vänd uppåt, då kan du inte ha glass i den, då rinner glassen över dig.
Den kan vara vänd nedåt, då är den alldeles förträfflig att ha glass i.
Ser du, det är den givande gesten,
Det är även modet att ta emot.
Det är den tagande och givande gesten i samspelande samförstånd.
Kärleks händer
kallas detta.
subkultur
skriver substans och ser subkultur..livet i stället för
var rädd om livet..om..om...
regnbågen en cirkel
Du skrev substan och det har du tidigare gjort,
var gång du skriver detta ser du en stansmaskin. Det väller fram mynt, falska mynt ty det är mänskliga gestalter du ser.
Det är det vilket skolväsendet söker eftersträva. Nämligen att fråntaga barnen det egna tänkandet. Detta tänkande är inte gjord tanke inte heller egobaserad, denna tanke är den gudomliga tanken med vilken de är förbunden.
Du har även skrivt att hjärtat är ett sigill och det är en vacker bild.
Vandrar vi ”bort” från bilden runt barnet och samtidigt kvarblir i den, så söker vi nu se en medicinförpackning.
livets skapande musik
evig är den inte evighet...evighet är det kroppsbundna...ja, den hårda ramen/fasthållandet.
Evig är musik- de levande konsterna
kanske är det så att innehållet är solögon,
sigillet är hjärtat
hjärtat undervisar oss i kärlek att verkligt se förteckningen,
innehållsförteckningen;
inte hoppa överinte ta kringsteg...
genom hjärtat strömmar gärningen
den hjärtlösa gärningen är ett korthus
ord...vid varje skrivet ord...
musikstycke...målande..konstverks födelse skrivet i sannhet;
svarat till i sannhet
förlöses ett förvridet väsen
skönheten träder fram
människan borde se orden vara levande väsen...
kanske skulle hon då vakta sin tunga
*
rädd - vad är rädsla-
substans
sub stans stansa
stämpel
sigill
det vackra sigillet är substans
nej, jag är inte rädd-
livet är inte alltid lätt
skriver substans och ser subkultur..livet i stället för
var rädd om livet..om..om...
regnbågen en cirkel
skatten i mitten
livet
regnbågens färger speglas i oss
varför värja oss kanske mer värna om livet
inse att vi är i helheten
*
Vandrar vi ”bort” från bilden runt barnet och samtidigt kvarblir i den, så söker vi nu se en medicinförpackning.
Den har en kartong ett omslag en förpackning, innanför denna finns en glasburk alternativt flaska eller ett cellofan/aluminium kanske det är, silverglänsande eller plastiskt material med tabletter instansade/förpackade i plast knappar.
Detta är bilden av en kropp.
Det är en medicinförpackning vi har landat i, samtliga varor vilka har en förpackning är tvingade att ha en innehållsförteckning inom ramen av det tillåtna.
Det finns läkemedelsverk, det finns livsmedelsverk, finns det människoverk. Det finns det till viss del. Det är det du ser, liv stansas in i en form och är inte tillåtna av mänskliga händer att kliva utanför, då anses liven vara oregerliga eller omutbara.
För er själva borde ni ha en innehållsförpackning, en slags bipackssedel. Den skall inte godkännas av någon utanför er, den skall godkännas av ert hjärta vilket är barnets tanke; den gudomliga tanken. Då ni kan läsa er bipackssedel: er egen innehållsförteckning blir ni omutbara,
Ni blir hjärtfolk.
Naturligtvis ser du en subkultur, det är att likna vid en robottillvaro, eller zoombietillvaro. En verklig skuggtillvaro av det vilket är meningen med varje levande väsens vandring
För de vilka önskar styra era steg – mänskliga makthavare – blir ni mer lättstyrda/servostyrda.
var rädd om livet..om..om...
regnbågen en cirkel
Du skrev substan och det har du tidigare gjort,
var gång du skriver detta ser du en stansmaskin. Det väller fram mynt, falska mynt ty det är mänskliga gestalter du ser.
Det är det vilket skolväsendet söker eftersträva. Nämligen att fråntaga barnen det egna tänkandet. Detta tänkande är inte gjord tanke inte heller egobaserad, denna tanke är den gudomliga tanken med vilken de är förbunden.
Du har även skrivt att hjärtat är ett sigill och det är en vacker bild.
Vandrar vi ”bort” från bilden runt barnet och samtidigt kvarblir i den, så söker vi nu se en medicinförpackning.
livets skapande musik
evig är den inte evighet...evighet är det kroppsbundna...ja, den hårda ramen/fasthållandet.
Evig är musik- de levande konsterna
kanske är det så att innehållet är solögon,
sigillet är hjärtat
hjärtat undervisar oss i kärlek att verkligt se förteckningen,
innehållsförteckningen;
inte hoppa överinte ta kringsteg...
genom hjärtat strömmar gärningen
den hjärtlösa gärningen är ett korthus
ord...vid varje skrivet ord...
musikstycke...målande..konstverks födelse skrivet i sannhet;
svarat till i sannhet
förlöses ett förvridet väsen
skönheten träder fram
människan borde se orden vara levande väsen...
kanske skulle hon då vakta sin tunga
*
rädd - vad är rädsla-
substans
sub stans stansa
stämpel
sigill
det vackra sigillet är substans
nej, jag är inte rädd-
livet är inte alltid lätt
skriver substans och ser subkultur..livet i stället för
var rädd om livet..om..om...
regnbågen en cirkel
skatten i mitten
livet
regnbågens färger speglas i oss
varför värja oss kanske mer värna om livet
inse att vi är i helheten
*
Vandrar vi ”bort” från bilden runt barnet och samtidigt kvarblir i den, så söker vi nu se en medicinförpackning.
Den har en kartong ett omslag en förpackning, innanför denna finns en glasburk alternativt flaska eller ett cellofan/aluminium kanske det är, silverglänsande eller plastiskt material med tabletter instansade/förpackade i plast knappar.
Detta är bilden av en kropp.
Det är en medicinförpackning vi har landat i, samtliga varor vilka har en förpackning är tvingade att ha en innehållsförteckning inom ramen av det tillåtna.
Det finns läkemedelsverk, det finns livsmedelsverk, finns det människoverk. Det finns det till viss del. Det är det du ser, liv stansas in i en form och är inte tillåtna av mänskliga händer att kliva utanför, då anses liven vara oregerliga eller omutbara.
För er själva borde ni ha en innehållsförpackning, en slags bipackssedel. Den skall inte godkännas av någon utanför er, den skall godkännas av ert hjärta vilket är barnets tanke; den gudomliga tanken. Då ni kan läsa er bipackssedel: er egen innehållsförteckning blir ni omutbara,
Ni blir hjärtfolk.
Naturligtvis ser du en subkultur, det är att likna vid en robottillvaro, eller zoombietillvaro. En verklig skuggtillvaro av det vilket är meningen med varje levande väsens vandring
För de vilka önskar styra era steg – mänskliga makthavare – blir ni mer lättstyrda/servostyrda.
nio år
Sorghavet sveper om
händer är källströmmar
lyfter ur
sorgflor
in i
skimmerljus
så ofta glöms gemensamma stegens andning,
glöms i utbyte mot en känsla av ständig ensamhet.
Det är den känsla det nioåriga barnet lever i/med.
Stegen är då vandringen med den stora, de stora frågorna: var era ord sanna, är era ord sanna.
Är orden överensstämmande, håller de.
Ser du frågetecknet framför dig; då ser du barnet.
Barnet är ett frågetecken, det är en ”halv åtta”, en bakåtvänd s – form. Samt en prick; barnet ställer frågan, skall den befästa eller lösa upp pricken under frågetecknet, skall detta tecken bli en strömmande levande rörelse eller förbli halv. Ja, du ser inte ett rent frågetecken, ty du ser att barnet ”krånglar” in sig i tecknet, frågetecknet ser mer ut att vara ett cykelhjul med stor punktering, snett och vint, inte en väg är synlig. Inse genom detta att varje svar vilket ges barnet måste – ja, det är ett måste – vara sant.
händer är källströmmar
lyfter ur
sorgflor
in i
skimmerljus
så ofta glöms gemensamma stegens andning,
glöms i utbyte mot en känsla av ständig ensamhet.
Det är den känsla det nioåriga barnet lever i/med.
Stegen är då vandringen med den stora, de stora frågorna: var era ord sanna, är era ord sanna.
Är orden överensstämmande, håller de.
Ser du frågetecknet framför dig; då ser du barnet.
Barnet är ett frågetecken, det är en ”halv åtta”, en bakåtvänd s – form. Samt en prick; barnet ställer frågan, skall den befästa eller lösa upp pricken under frågetecknet, skall detta tecken bli en strömmande levande rörelse eller förbli halv. Ja, du ser inte ett rent frågetecken, ty du ser att barnet ”krånglar” in sig i tecknet, frågetecknet ser mer ut att vara ett cykelhjul med stor punktering, snett och vint, inte en väg är synlig. Inse genom detta att varje svar vilket ges barnet måste – ja, det är ett måste – vara sant.
tisdag 12 maj 2009
Barnet samtalar i varje steg det skapar
Klostret skapades för att bevara, för att bevara de helgade medlen, därigenom fanns det för det mesta en örtagård inom dessa murar.
Klostret är en mur vilken är att likna vid er kropp.
De talar icke de onödiga orden, de andas stillhet. De vänder ansiktet inåt, det gör även barnen, de gör detta ty de har sett anden i det så kallade yttre.
Klosterlivet har olika stadier att växa in i, detta bär livet med sig överallt. Klosterlivet har bestämda rutiner, vi vill hellre benämna dessa för rytmer.
Barnet är beroende, sunt beroende av rytmer, det är allt liv.
Rytmer finns överallt i allt genom allt.
Rytmen är en slags andningspuls, blodspuls, livspuls.
Rytm kan egentligen endast leva där balans är, däremot kan rytm användas i helande syfte, ty rytmen har en mångfaldigad helande verkan.
Barnet samtalar i varje steg det skapar,
I klostret lever de i böneritualer, i rytm.
De samtalar, bönen är samtalet vilket öppnar för total tomhet
det vill säga uppgående i.
Barnet samtalar omedvetet/medvetet.
Den vuxne är ur fri vilja vackertvingad till att bli medveten/omedveten. Detta är att samtala medvetet/omedvetet, detta är att tömma tanken och bli i är. Detta i sin tur är att bli medveten om att den andliga världen alltid är uppenbarad, dörren är aldrig stängd, du stänger den med din tanke och därmed stänger du dig för det uppenbara.
Det den vuxne skall bli omedveten om är det pisktanken söker säga.
Det är två belysande ord: vackertvingad och pisktanke.
måndag 11 maj 2009
se barnets lek
Ofta söker vi svaren inom oss, vänder oss inåt för att bli andliga.
Vad är det vi gör, vi vänder blicken inåt, söker inom oss själva, förglömmer det barnet vet, det vi söker är allt, egentligen allt utanför ändå innanför.
Barnet är världen, därför vet barnet att intet är omöjligt, barnet vet
Albatrossens höga bud/Kärlek, vet vingarnas språk vet Örnens skarpa blick/Klar tanke känner dessas ljus och värme omsluta. Barnet vet att Albatrossen förenad med Örnen förverkligar drömmens/andens sannhet.
Konsterna lever inte med juridiken, de är vänner, visst är det så, de värnar om varandra. Men är de att blandas.
Barnet sitter vid skolbänken, barnet, ungdomen, den vuxne.
Skriver rättstavning, hela kroppen är spänd, stel.
Inombords ringer det vi alltid matats med, det våra ögon matats med: var duktig.
Det kanske inte är rättstavning, det kanske är en skrivning vi har studerat många timmar inför. Fullkomligt slukat information, lärt oss läxan utantill baklänges framlänges, så skriver vi så pennan glöder, inte med en vackerpenna, snarare är denna av hårdare slag.
Vi lämnar in skrivningen/provet, väntar.
Godkänd eller inte.
Guldstjärna i kanten eller inte.
Belöning eller inte.
Vi har slukat kunskapen, då vi är klara spyr vi upp den.
Vi lämnar in skrivningen/provet, väntar.
Godkänd eller inte.
Guldstjärna i kanten eller inte.
Belöning eller inte.
Vad är så en kommentar, är den till hjälp, eller är det ett bedömande,
en domstol.
Det är mycket lätt att det vilket är menat att hjälpa, stödja omfamna leda vidare,
blir en domstol, ett dömande.
Poesi är skapande skönhet, det har inte en plats i en domstol.
Själen skriver i andens ljus.
I det inre lever den vita duvan,
den flyger fri,
bär den grönskande kvisten i näbben.
Vi har till dig talat mycket och länge runt orden, allt vackert finns skrivet, ni är kärilar/mottagande kärl. Icke alla är mottagande, de vandrar med stängda dörrar, det går inte att anklaga någon för att inte vilja öppna, eller finna nyckeln, det är en god bild: nyckeln är borttappad, vilsegången, minns att nyckeln har legat i byxfickan hela tiden. Den var aldrig vilse och han har tömmat ofta på den, han känner din kärlek runt sig, våndas.
Vi skall inte stanna vid detta, här.
Allt vackert finns skrivet, det regnar ned över er,
regn faller inte av,
det vattnar själen
vattnar de uttorkade markerna
ur sprickorna stiger groddar
sprickorna är händer
hjärthänder
de slut om
helar
fri flyger du in i ljus
Allt vackert finns skrivet, det regnar ned över er,
regn faller inte av,
det vattnar själen
det sjunker in i hudens längtan
vänd ditt ansikte till regnet
vänd det inte in
då du vänder ditt ansikte in vänder du det in i din jordkropp.
Vänd ansiktet utåt bli det barnet är
allt
se barnets lek,
barnet är barnet, det blir gestalten av det barnet ser. Det vill säga om det barnet möter är sant, eftersträvansvärt, värt att efterhärma, finns det ett väsen/ett liv att efterhärma eller är det skuggan av ett sant väsen.
Barnet är fortfarande, under leken barnet, det byter inte kropp så är det inte. Det vilket sker är att barnet är en böljande andning, är andeström eller själsström. Denna ström upphör aldrig, det är att vara evigt ”sammankopplad” med alltet. Det är att befinna sig i den jordkropp vilken är bärare till det ni en gång vävde;Allt vackert finns skrivet, det regnar ned över er, in i er.
Det ovan sagda kan uppfattas vara ett avståndstagande till det inre betraktandet. Det är inte så, barnet vet att det är världen, känner detta. Skulle det hela tiden även i vuxenvärlden vara utspridd skulle det förintas, det finns behov av en kropp av ett hölje. Orsaken till vandringen är att det finns en så kallade yttre anledning till denna vandring, anden har behov av en kropp, själen har ett behov av en kropp för att jaget skall förverkliga himmelvisionen.
Ser du vad detta är nu;
Anden behöver en kropp för att kännande veta vad jordelivet är,
jordekroppen behöver en ande för att vetande känna vad andelivet är,
Åter är detta två strömmar vilka möts i hjärtat,
bildligt talat kan vi säga att då människan dör föds anden, då anden dör föds människan.
Strömmarna möts i hjärtat vid den punkten och Lotusen,
Rosenlotusen öppnar sin famn.
tisdag 5 maj 2009
mycket enkelt sagt
Mycket enkelt sagt visar Fjärilen att allt det vilket synes vara tyngd är inte tyngd.
Ta stenen i handen, var barnet
Kasta stenen
Känn bollen
Se vingarnas lätthet
Flyg med upptäck ljuset.
I min linda drömmer jag stilla liv
Jag ser ut att vara tung sten
Vem är jag
Jag är vingars skira lätthet, berättar solens trådar, ljusets trådar Solens sång målar fram vindens gestalt sjunger vindens sång är följsamhet är tillhörighet, vet var blomman
väntar.
Ta stenen i handen, var barnet
Kasta stenen
Känn bollen
Se vingarnas lätthet
Flyg med upptäck ljuset.
I min linda drömmer jag stilla liv
Jag ser ut att vara tung sten
Vem är jag
Jag är vingars skira lätthet, berättar solens trådar, ljusets trådar Solens sång målar fram vindens gestalt sjunger vindens sång är följsamhet är tillhörighet, vet var blomman
väntar.
måndag 4 maj 2009
övandet tar tid, mänsklig tid i anspråk.
det stilla vattnet, vad är mera rofyllt än att sitta vid det stilla havet, eller den porlande bäcken se den stilla rörelse, andas med den och uppfyllas av ro.
Det är i det ögonblicket människan ser det vilket återges av många i det så kallade dödsögonblicket, hon ser ljuset,
Hon ser sitt ursprung,
Hon ser det vilket lever i det ord du fann så vackert: urkommen,
Hon ser sin urkomst,
Hon ser ur vilket hon kommer, hon ser att hon är urkommen av kärlek till kärlek.
urkommen
ur kommen
kommen ur
Dödsögonblicket, detta ögonblick visar er att det är ett ögonblick inte ett slut, det är ”slut på” egenlivet, ty i detta ögonblick faller insiktens klarhet in i hela väsendet, övermannar väsendet och i förklarat ljus ser människan att hon alltid är i enhet med sitt själv och i helheten med allts, alltets liv.
Hon är helad i ljuset av sin ande av sitt andesjälv genom den store anden, genom den stora andningen.
Andningen är samtalet, ordet är dess smycke.
Det lever verkar skapar i det rofyllda sinnet,
Se skönheten i det rofyllda sinnet, smaka dess sötma:
Innanför bröstkorgen ligger hjärtat.
Bröstkorgen består av muskler av ben av brosk av hudar.
Bröstkorgen består av alla elementen.
Bröstkorgen bär hjärtat inom sig, i händerna.
Jorden är händer, planeten jorden är en oval, eller en cirkel, eller en boll.
Se barnet fatta händerna runt bollen, se barnet beundra bollen. Barnet vill inte gärna kasta bollen bort från sig, det finner nöje i att den vuxne ”jagar” barnet och bollen. Det är en viktig bild, det är en visande sann bild.
Barnet är världen har vi sagt. Barnet är en kropp, jorden är en kropp, varför skall barnet vilja kasta ifrån sig den boll vilken det inte har avskilt sig ifrån. Den vuxne jagar samhörighet i glömskan av att den är i samhörighet.
Det är en vacker bild.
Det lilla barnet lär sig gå, lederna, lemmarna är krumbuktande utskott, faktum är att barnet upplever lemmarna vara hindrande, de är i vägen, barnet upplever att lemmarna hindrar dess framfart. Är inte det en sann upplevelse, de utskjutande lemmarna hindrar barnet. Barnet upplever att lemmarna rör sig av sig själv, de hör inte till kroppen och ändå gör de det.
Se djuren se kalvarna, fölen, de nyfödda djuren, de gör krumbuktande steg.
Nåväl alla dessa steg leder till balans.
Så vandrar vi snabbt genom åldersstadierna, barnet är nu vuxet.
Den vuxne har glömt samhörigheten och börjar besatt rusa runt efter samhörigheten.
Sticker ned fingret i den ena syltburken efter den andra.
Sticker ned handen i den ena kakburken efter den andra.
Slickar och smakar överallt.
Magen blir mer och mer uppblåst och däst.
Dessutom blir sinnet bedövat av den höga sockerhalten.
Sötsaker, godsaker, begärelse.
Det finns många filmer, ofta barnfilmer, nåväl även så kallade humorfilmer där ett väsen söker stjäla honung ur bikupan, en hel hord med bin anfaller.
Den mest vanliga bilden är att se Björnen, nallen sticka in tassen, horden med arga bin anfaller.
Ser du Björnen framför dig, ger den intrycket av lufsande godhet med sina tassar/ramar. Lev med den bilden Rofylld stillhet, lufsar fram, väck inte den Björn vilken sover. Björnen bär visdomen i sig, den sover vaken, den är barnet, den är stor, sticker in tassen för att stjäla honungen, honung är himmelskt guld, modersmjölk, en tesked motsvara barnets dagsbehov av modersmjölk, giv inte de späda honung. Vad är bina, Bina är ljus, är livbärare.
Det är tre viktiga bilder,
Bikupan, biet, björnen i människan.
Björnen lufsar runt smakar mumsar inom ramen av sitt liv, detta lufsande är inte den drucknes eller den tungsovandes, det är godmodigt lufsande.
Så gör det lilla barnet, det lufsar eller rultar fram.
Barnet lär sig gå, lär kroppen att gå.
Barnet övar stegen, inte ur ett måste.
Barnet har behov av att öva stegen, det påskyndar inte sitt lärande, det påskyndas ofta av vuxenvärlden.
Det ger endast barnet en osäkerhet, ofta en obalans vilket gör att det faller.
Det tar mänsklig tid, övandet tar tid, mänsklig tid i anspråk.
I att lära sig språket,
An – språk.
Minns i detta vad språket är.
Den vuxne söker alltså genvägar, det blir en stor soppa av så kallade livssanningar.
Grytan är enorm.
Det är alltså så att fingret eller handen, ibland hela armen, vidrör andra livs sanningar, en smula fäster vid, tankarna blir fler och fler, de tystnar aldrig, de blir en himmelsk soppa vilken är en – ja, en. Det finns inte enhet eller helhet i detta.
Det blir barnets upplevelse av att lemmarna är utväxter.
De irriterar är i vägen.
Så är det,
Andra livs tankar, livserfaringar, minnen för framtid i nutid genom dåtids förklarings ljus blir anfallande bin.
Dessa ställer sig i vägen för livsvandringen.
Så,
Varje pärla är unik.
Så står de där framför varandra, istället för att vara söker de överglänsa varandra.. De vandrar längre och längre bort från livssanningen, sannheten, De färgar egenhändigt gjorda tankekläder, lager på lager läggs över ursprunget, det blir svårare och svårare att minnas.
Så frågar hjärtat;
Vem är du,
Vad vill du,
De börjar vrida och vända på sig, krumbukta sig för att slippa ta tag i den verkliga sanningen, sannheten.
Barnet krumbuktar för att lära sig gå, finna balansen.
Den vuxne i denna bild, krumbuktar sig för att slippa ifrån sitt själv.
Innanför bröstkorgen ligger hjärtat.
Bröstkorgen består av muskler av ben av brosk av hudar.
Bröstkorgen består av alla elementen.
Bröstkorgen bär hjärtat inom sig, i händerna.
Jorden är händer, planeten jorden är en oval, eller en cirkel, eller en boll.
Se barnet fatta händerna runt bollen, se barnet beundra bollen. Barnet vill inte gärna kasta bollen bort från sig, nu kastar barnet bollen ty barnet vet att bolen aldrig lämnar det, bollen faller alltid in i dess famn.
Barnet fylls av djup innerlig glädje, det tar inte krumbuktsteg för att slingra sig bort från sannheten, det tar krumbuktsteg i glädje för det vet att stegen slingar sig ringlar är porlande vatten in till sitt själv.
Det lilla barnet lär sig gå, lederna, lemmarna är krumbuktande utskott, faktum är att barnet upplever lemmarna vara hindrande, de är i vägen, barnet upplever att lemmarna hindrar dess framfart. Är inte det en sann upplevelse, de utskjutande lemmarna hindrar barnet. Barnet upplever att lemmarna rör sig av sig själv, de hör inte till kroppen och ändå gör de det.
Se djuren se kalvarna, fölen, de nyfödda djuren, de gör krumbuktande steg.
Nåväl alla dessa steg leder till balans.
Det är i det ögonblicket människan ser det vilket återges av många i det så kallade dödsögonblicket, hon ser ljuset,
Hon ser sitt ursprung,
Hon ser det vilket lever i det ord du fann så vackert: urkommen,
Hon ser sin urkomst,
Hon ser ur vilket hon kommer, hon ser att hon är urkommen av kärlek till kärlek.
urkommen
ur kommen
kommen ur
Dödsögonblicket, detta ögonblick visar er att det är ett ögonblick inte ett slut, det är ”slut på” egenlivet, ty i detta ögonblick faller insiktens klarhet in i hela väsendet, övermannar väsendet och i förklarat ljus ser människan att hon alltid är i enhet med sitt själv och i helheten med allts, alltets liv.
Hon är helad i ljuset av sin ande av sitt andesjälv genom den store anden, genom den stora andningen.
Andningen är samtalet, ordet är dess smycke.
Det lever verkar skapar i det rofyllda sinnet,
Se skönheten i det rofyllda sinnet, smaka dess sötma:
Innanför bröstkorgen ligger hjärtat.
Bröstkorgen består av muskler av ben av brosk av hudar.
Bröstkorgen består av alla elementen.
Bröstkorgen bär hjärtat inom sig, i händerna.
Jorden är händer, planeten jorden är en oval, eller en cirkel, eller en boll.
Se barnet fatta händerna runt bollen, se barnet beundra bollen. Barnet vill inte gärna kasta bollen bort från sig, det finner nöje i att den vuxne ”jagar” barnet och bollen. Det är en viktig bild, det är en visande sann bild.
Barnet är världen har vi sagt. Barnet är en kropp, jorden är en kropp, varför skall barnet vilja kasta ifrån sig den boll vilken det inte har avskilt sig ifrån. Den vuxne jagar samhörighet i glömskan av att den är i samhörighet.
Det är en vacker bild.
Det lilla barnet lär sig gå, lederna, lemmarna är krumbuktande utskott, faktum är att barnet upplever lemmarna vara hindrande, de är i vägen, barnet upplever att lemmarna hindrar dess framfart. Är inte det en sann upplevelse, de utskjutande lemmarna hindrar barnet. Barnet upplever att lemmarna rör sig av sig själv, de hör inte till kroppen och ändå gör de det.
Se djuren se kalvarna, fölen, de nyfödda djuren, de gör krumbuktande steg.
Nåväl alla dessa steg leder till balans.
Så vandrar vi snabbt genom åldersstadierna, barnet är nu vuxet.
Den vuxne har glömt samhörigheten och börjar besatt rusa runt efter samhörigheten.
Sticker ned fingret i den ena syltburken efter den andra.
Sticker ned handen i den ena kakburken efter den andra.
Slickar och smakar överallt.
Magen blir mer och mer uppblåst och däst.
Dessutom blir sinnet bedövat av den höga sockerhalten.
Sötsaker, godsaker, begärelse.
Det finns många filmer, ofta barnfilmer, nåväl även så kallade humorfilmer där ett väsen söker stjäla honung ur bikupan, en hel hord med bin anfaller.
Den mest vanliga bilden är att se Björnen, nallen sticka in tassen, horden med arga bin anfaller.
Ser du Björnen framför dig, ger den intrycket av lufsande godhet med sina tassar/ramar. Lev med den bilden Rofylld stillhet, lufsar fram, väck inte den Björn vilken sover. Björnen bär visdomen i sig, den sover vaken, den är barnet, den är stor, sticker in tassen för att stjäla honungen, honung är himmelskt guld, modersmjölk, en tesked motsvara barnets dagsbehov av modersmjölk, giv inte de späda honung. Vad är bina, Bina är ljus, är livbärare.
Det är tre viktiga bilder,
Bikupan, biet, björnen i människan.
Björnen lufsar runt smakar mumsar inom ramen av sitt liv, detta lufsande är inte den drucknes eller den tungsovandes, det är godmodigt lufsande.
Så gör det lilla barnet, det lufsar eller rultar fram.
Barnet lär sig gå, lär kroppen att gå.
Barnet övar stegen, inte ur ett måste.
Barnet har behov av att öva stegen, det påskyndar inte sitt lärande, det påskyndas ofta av vuxenvärlden.
Det ger endast barnet en osäkerhet, ofta en obalans vilket gör att det faller.
Det tar mänsklig tid, övandet tar tid, mänsklig tid i anspråk.
I att lära sig språket,
An – språk.
Minns i detta vad språket är.
Den vuxne söker alltså genvägar, det blir en stor soppa av så kallade livssanningar.
Grytan är enorm.
Det är alltså så att fingret eller handen, ibland hela armen, vidrör andra livs sanningar, en smula fäster vid, tankarna blir fler och fler, de tystnar aldrig, de blir en himmelsk soppa vilken är en – ja, en. Det finns inte enhet eller helhet i detta.
Det blir barnets upplevelse av att lemmarna är utväxter.
De irriterar är i vägen.
Så är det,
Andra livs tankar, livserfaringar, minnen för framtid i nutid genom dåtids förklarings ljus blir anfallande bin.
Dessa ställer sig i vägen för livsvandringen.
Så,
Varje pärla är unik.
Så står de där framför varandra, istället för att vara söker de överglänsa varandra.. De vandrar längre och längre bort från livssanningen, sannheten, De färgar egenhändigt gjorda tankekläder, lager på lager läggs över ursprunget, det blir svårare och svårare att minnas.
Så frågar hjärtat;
Vem är du,
Vad vill du,
De börjar vrida och vända på sig, krumbukta sig för att slippa ta tag i den verkliga sanningen, sannheten.
Barnet krumbuktar för att lära sig gå, finna balansen.
Den vuxne i denna bild, krumbuktar sig för att slippa ifrån sitt själv.
Innanför bröstkorgen ligger hjärtat.
Bröstkorgen består av muskler av ben av brosk av hudar.
Bröstkorgen består av alla elementen.
Bröstkorgen bär hjärtat inom sig, i händerna.
Jorden är händer, planeten jorden är en oval, eller en cirkel, eller en boll.
Se barnet fatta händerna runt bollen, se barnet beundra bollen. Barnet vill inte gärna kasta bollen bort från sig, nu kastar barnet bollen ty barnet vet att bolen aldrig lämnar det, bollen faller alltid in i dess famn.
Barnet fylls av djup innerlig glädje, det tar inte krumbuktsteg för att slingra sig bort från sannheten, det tar krumbuktsteg i glädje för det vet att stegen slingar sig ringlar är porlande vatten in till sitt själv.
Det lilla barnet lär sig gå, lederna, lemmarna är krumbuktande utskott, faktum är att barnet upplever lemmarna vara hindrande, de är i vägen, barnet upplever att lemmarna hindrar dess framfart. Är inte det en sann upplevelse, de utskjutande lemmarna hindrar barnet. Barnet upplever att lemmarna rör sig av sig själv, de hör inte till kroppen och ändå gör de det.
Se djuren se kalvarna, fölen, de nyfödda djuren, de gör krumbuktande steg.
Nåväl alla dessa steg leder till balans.
söndag 3 maj 2009
positiv budbärare
Den positiva falangen är budbäraren.
Budbäraren står i helheten, ”lämnar” helheten och återvänder.
Det är bilden av in och utandningen, det är bilden av den Vita Duvan vilken till slut återvände med olivkvisten.
Vi kan även se barnet framför oss.
Barnet vandrar in i jordesfären, ligger och rör sina lemmar sakta, ser moderns ögon och ler ljus.
Barnet är rörelse, saktmods rörelse. Barnet skriker vid behov, ty barnet känner den första smärtan vid hunger, det är icke en behaglig upplevelse, den upplevelsen viker av från den annars varande upplevelsen av behaglighet.
Barnet skriker fram upplevelsen, berättar genom skriket sitt behov, då barnet är nöjt jollrar det.
Skriket berättar om ett otillfredsställt behov, samtidigt berättar skriket om barnets smärta.
Genom att verkligen se och uppleva barnets behov och svara an till behoven då de är behov styrks barnets moraliska vilja, den sunda moralen. Inte påpekandets moralitet.
Barnet skriker och får sitt behov tillfredsställt.
Barnet skriker och får inte begäret tillfredsställt. Slutligen uppmärksammar barnet behovens sfär.
Skriken blir berättande behovsskrik.
Dessa följer barnet hela vägen.
Nåja, barnet skriker kanske inte då det stigit in i vuxenklädnad, ändå lever känslan kvar.
Den sunda moralens vilja skolas genom skriket.
Det är inte farligt att låta barn skrika, det är farligare att tillgodose varje liten impulsstyrd längtan utan urskillnad.
Nu blir barnet tre år har med glädje bemästrat, att ställa sig upp och gå och tala och till viss del tänka. Låt oss kalla detta vackra tänkande för känslotänkande.
Känslominne.
Den ideella bilden är nu att modern sitter och syr eller händerna är runt hemmets hantverk, barnet leker, smakar sina steg, kryper längre och längre bort för att återvända.
Barnet lämnar moderns kjolar, smakar och bringar modern bud om det vilket var utanför kjolarna.
Barnet är en budbärare, dels för helheten, enheten och dels för sitt själv.
Hur för sitt själv, barnet berättar att det klarar av stegen i tillit till moderns kjolar.
Det är den positiva falangen, den är dels inre och dels yttre.
Tag ett rör,
andas på ”rätt” sätt genom röret
du hör toner,
vindtoner,
gör varsamt hål i röret,
Du spela melodiösa stycken.
Rör vid mig,
Rör vid,
Fingrarna och tårnas rörben,
de är även de vilka rör,
Ger rörelsemöjlighet för dessa.
Röra,
Rör vid, genom rörelsen berörs livet.
Vi är alla tillåtna att ifrågasätta så länge vi inte gör det för att medvetet göra illa
brukar säga till barn, ungdomar ja, vuxna också för den delen:
fråga vad du vill, det är aldrig fel att fråga,
ställ dig själv frågan: dör jag av denna fråga, mycket sällan gör vi det.
Det är välan en bra spegel åt andra hållet också kom jag på nu:
nyfikenhet skapar liv
vad är kärlekens barn, är det bilden av eller gärningen
Kärlek ett av de mest missbrukade orden
det är mycket lätt att tvätta ur ord:
plötsligt ser jag en kvinna
hon står vid ett bykkar
hennes händer är röda
det ångar
hon tvagar kläderna med en sten
se en tvättbräda framför dig
hon tvagar
tvagar
vrider ur
nu skulle jag kunna gå vidare i bilden
kanske är det så att vi vrider ur orden deras sötma
Lever alltid med ord vilka talas, den inre kärleken är universell den yttre har många färger
det är inte fel att giva sin version av kärlek, det är dock väl att ha i åtanke att den är den egna/subjektiva versionen.
Ja – delge är ett vackert ord del ge, delen ger vidare,
Ge del av min upplevelse dock inte kasta den över eller fordra att den är den enda.
Budbäraren står i helheten, ”lämnar” helheten och återvänder.
Det är bilden av in och utandningen, det är bilden av den Vita Duvan vilken till slut återvände med olivkvisten.
Vi kan även se barnet framför oss.
Barnet vandrar in i jordesfären, ligger och rör sina lemmar sakta, ser moderns ögon och ler ljus.
Barnet är rörelse, saktmods rörelse. Barnet skriker vid behov, ty barnet känner den första smärtan vid hunger, det är icke en behaglig upplevelse, den upplevelsen viker av från den annars varande upplevelsen av behaglighet.
Barnet skriker fram upplevelsen, berättar genom skriket sitt behov, då barnet är nöjt jollrar det.
Skriket berättar om ett otillfredsställt behov, samtidigt berättar skriket om barnets smärta.
Genom att verkligen se och uppleva barnets behov och svara an till behoven då de är behov styrks barnets moraliska vilja, den sunda moralen. Inte påpekandets moralitet.
Barnet skriker och får sitt behov tillfredsställt.
Barnet skriker och får inte begäret tillfredsställt. Slutligen uppmärksammar barnet behovens sfär.
Skriken blir berättande behovsskrik.
Dessa följer barnet hela vägen.
Nåja, barnet skriker kanske inte då det stigit in i vuxenklädnad, ändå lever känslan kvar.
Den sunda moralens vilja skolas genom skriket.
Det är inte farligt att låta barn skrika, det är farligare att tillgodose varje liten impulsstyrd längtan utan urskillnad.
Nu blir barnet tre år har med glädje bemästrat, att ställa sig upp och gå och tala och till viss del tänka. Låt oss kalla detta vackra tänkande för känslotänkande.
Känslominne.
Den ideella bilden är nu att modern sitter och syr eller händerna är runt hemmets hantverk, barnet leker, smakar sina steg, kryper längre och längre bort för att återvända.
Barnet lämnar moderns kjolar, smakar och bringar modern bud om det vilket var utanför kjolarna.
Barnet är en budbärare, dels för helheten, enheten och dels för sitt själv.
Hur för sitt själv, barnet berättar att det klarar av stegen i tillit till moderns kjolar.
Det är den positiva falangen, den är dels inre och dels yttre.
Tag ett rör,
andas på ”rätt” sätt genom röret
du hör toner,
vindtoner,
gör varsamt hål i röret,
Du spela melodiösa stycken.
Rör vid mig,
Rör vid,
Fingrarna och tårnas rörben,
de är även de vilka rör,
Ger rörelsemöjlighet för dessa.
Röra,
Rör vid, genom rörelsen berörs livet.
Vi är alla tillåtna att ifrågasätta så länge vi inte gör det för att medvetet göra illa
brukar säga till barn, ungdomar ja, vuxna också för den delen:
fråga vad du vill, det är aldrig fel att fråga,
ställ dig själv frågan: dör jag av denna fråga, mycket sällan gör vi det.
Det är välan en bra spegel åt andra hållet också kom jag på nu:
nyfikenhet skapar liv
vad är kärlekens barn, är det bilden av eller gärningen
Kärlek ett av de mest missbrukade orden
det är mycket lätt att tvätta ur ord:
plötsligt ser jag en kvinna
hon står vid ett bykkar
hennes händer är röda
det ångar
hon tvagar kläderna med en sten
se en tvättbräda framför dig
hon tvagar
tvagar
vrider ur
nu skulle jag kunna gå vidare i bilden
kanske är det så att vi vrider ur orden deras sötma
Lever alltid med ord vilka talas, den inre kärleken är universell den yttre har många färger
det är inte fel att giva sin version av kärlek, det är dock väl att ha i åtanke att den är den egna/subjektiva versionen.
Ja – delge är ett vackert ord del ge, delen ger vidare,
Ge del av min upplevelse dock inte kasta den över eller fordra att den är den enda.
lördag 2 maj 2009
hjärtbarnet
Du stannade länge vid orden runt spiralen,
Du vandrade inom dessa spiraler i nattens famn inom dig, du insåg att det verkligen är så att de blir ”från hjärtat till gärning, det vill säga från mitten till höger”. Den övre spiralen är livsimpulsen, andeljuset, den nedre är livet.
Beskådar du bilden, står utanför,
Blir det en negativ så kallade dödsspiral.
Den övre blir en dödsspiral, stiger du in i den blir den en livets spiral
Det blir livets spiral.
Barnet dansar alltid ringdans lättare åt till höger, medsols in i livet
Stiger du in i spiralen blir den skådande svar
Stiger du in i dessa speglande spiralers rörelse, blir de en stående lemniskata.
Visst är det så, det är alltid av godo att sova med det tanken vill ta över.
...
Vad är vatten, vatten kan vara och vi vill att det i denna bild är vatten.
Vi sade att regn faller ned över.
Regnet kan vara vatten, det vi sökte säga är att regnet kan vara solstoff – soldroppar, måndroppar, stjärndroppar.
Regnet har inom sitt liv allt liv.
Vi har givit bilden av vattnet vilket stiger uppåt, andas och faller ned.
Solen strålar regnet faller, regnbågsbron blir tydliggjord.
Vad är det vilket sitter och drömmer i stjärnfamnen, det är själen,
Själen seglar i molnblommans famn, ser en plats önskar, vill födas.
Själen faller inte handlöst ned, i denna bild kan den vara regnet, regnet strömmar mjukt nedför regnbågsbron.
Barnet föds av modern fadern vakar över dem.
I själen,
I barnet,
Lever hjärtbarnet.
Viljan skolas, stegen till liv skolas,
Gärningen skolas.
Det handlar inte om ett liv, det handlar om alla livs liv.
Handhavandet av livet.
Handen är havande med liv,
Handen bär barnet i händerna,
Hjärtbarnet.
...
Hjärtbarnet
I själen
I barnet
Lever hjärtbarnet
Viljan skolas, stegen till liv skolas
Gärningen skolas
Handhavandet av livet
Handen
är
havande med liv
Handen
bär
barnet i händerna
Hjärtbarnet.
Du vandrade inom dessa spiraler i nattens famn inom dig, du insåg att det verkligen är så att de blir ”från hjärtat till gärning, det vill säga från mitten till höger”. Den övre spiralen är livsimpulsen, andeljuset, den nedre är livet.
Beskådar du bilden, står utanför,
Blir det en negativ så kallade dödsspiral.
Den övre blir en dödsspiral, stiger du in i den blir den en livets spiral
Det blir livets spiral.
Barnet dansar alltid ringdans lättare åt till höger, medsols in i livet
Stiger du in i spiralen blir den skådande svar
Stiger du in i dessa speglande spiralers rörelse, blir de en stående lemniskata.
Visst är det så, det är alltid av godo att sova med det tanken vill ta över.
...
Vad är vatten, vatten kan vara och vi vill att det i denna bild är vatten.
Vi sade att regn faller ned över.
Regnet kan vara vatten, det vi sökte säga är att regnet kan vara solstoff – soldroppar, måndroppar, stjärndroppar.
Regnet har inom sitt liv allt liv.
Vi har givit bilden av vattnet vilket stiger uppåt, andas och faller ned.
Solen strålar regnet faller, regnbågsbron blir tydliggjord.
Vad är det vilket sitter och drömmer i stjärnfamnen, det är själen,
Själen seglar i molnblommans famn, ser en plats önskar, vill födas.
Själen faller inte handlöst ned, i denna bild kan den vara regnet, regnet strömmar mjukt nedför regnbågsbron.
Barnet föds av modern fadern vakar över dem.
I själen,
I barnet,
Lever hjärtbarnet.
Viljan skolas, stegen till liv skolas,
Gärningen skolas.
Det handlar inte om ett liv, det handlar om alla livs liv.
Handhavandet av livet.
Handen är havande med liv,
Handen bär barnet i händerna,
Hjärtbarnet.
...
Hjärtbarnet
I själen
I barnet
Lever hjärtbarnet
Viljan skolas, stegen till liv skolas
Gärningen skolas
Handhavandet av livet
Handen
är
havande med liv
Handen
bär
barnet i händerna
Hjärtbarnet.
fredag 1 maj 2009
ringdans
”varför tvingas ett väsen att ljuga”
Gång på gång har vi talat om att stiga in.
Detta, denna nyuppstigna blomma, lutar huvudet mot/till bröstet.
Bilden är en vänstervriden spiral då du ser den framför dig,
för att tydliggöra bilden kan du se en stjälk vilken lutar sin knopp nedåt, i vänsterprofil, du vandrar från mitten ut,
ned in i denna till höger liggandes spiral, i högerprofil, spegeln, vilken leder inåt.
Rörelsen är evig
Då väsendets övre del inte synes, inte tillåts att synas tvingas väsendet ljuga för sitt själv, för andra.
Lägger du så spiralen inom dig, blir vandringen i den övre ”vilandes” till höger och speglingen blir till vänster,
Evig vandring till liv.
Beskådar du bilden, står utanför,
Blir det en negativ så kallade dödsspiral.
Den övre blir en dödsspiral, stiger du in i den blir den en livets spiral
Det blir livets spiral.
Barnet dansar alltid ringdans lättare åt till höger, medsols in i livet
Stiger du in i spiralen blir den skådande svar
Stiger du in i dessa speglande spiralers rörelse, blir de en stående lemniskata.
Gång på gång har vi talat om att stiga in.
Detta, denna nyuppstigna blomma, lutar huvudet mot/till bröstet.
Bilden är en vänstervriden spiral då du ser den framför dig,
för att tydliggöra bilden kan du se en stjälk vilken lutar sin knopp nedåt, i vänsterprofil, du vandrar från mitten ut,
ned in i denna till höger liggandes spiral, i högerprofil, spegeln, vilken leder inåt.
Rörelsen är evig
Då väsendets övre del inte synes, inte tillåts att synas tvingas väsendet ljuga för sitt själv, för andra.
Lägger du så spiralen inom dig, blir vandringen i den övre ”vilandes” till höger och speglingen blir till vänster,
Evig vandring till liv.
Beskådar du bilden, står utanför,
Blir det en negativ så kallade dödsspiral.
Den övre blir en dödsspiral, stiger du in i den blir den en livets spiral
Det blir livets spiral.
Barnet dansar alltid ringdans lättare åt till höger, medsols in i livet
Stiger du in i spiralen blir den skådande svar
Stiger du in i dessa speglande spiralers rörelse, blir de en stående lemniskata.
onsdag 29 april 2009
tag en penna
Tag en penna, skissa med spetsen, rörelsen av ett djur eller en människa eller, eller, ser du ur rörelsen stiger väsendet fram. Detta lever starkt inom barnet vilket är världen, leker de ett djur eller en sak blir de detta, det går att genom barnets rörelse se vad de är. De är världen och det de gestaltar. Denna förmåga är det vi söker lyfta fram genom bilderna, genom igenkännande beröringspunkter. Detta måste ske intill dess att rörelsen åter lever inom väsendets hela gestalt.
Naturligtvis vore det bättre om den direkta rörelsen av ett väsen steg fram för att tydliggöra. Rörelsen lever i utandningsluften, är: Tag en penna, skissa med spetsen, rörelsen av ett djur eller en människa eller, eller, ser du ur rörelsen stiger väsendet fram.
Rörelsens och Formens andar samskapar.
Jämförelser, metaforer, liknelser.
Du nämnde detta med namngivningsceremonier i ett sammanhang:
Modern bar barnetBarnet andades ljusFadern vandrade till klippans högsta topp/platåLyfte barnetin i Månmoderns silverviskade namnet in i Barnets öra/snäcka,
det är gott att lyfta fram detta här; varför finns det ett behov av att använda ett annat väsen för att uttrycka exempelvis kärlek till ett väsen: jag älskar dig min ros, varför inte säga direkt namnet.
Naturligtvis vore det bättre om den direkta rörelsen av ett väsen steg fram för att tydliggöra. Rörelsen lever i utandningsluften, är: Tag en penna, skissa med spetsen, rörelsen av ett djur eller en människa eller, eller, ser du ur rörelsen stiger väsendet fram.
Rörelsens och Formens andar samskapar.
Jämförelser, metaforer, liknelser.
Du nämnde detta med namngivningsceremonier i ett sammanhang:
Modern bar barnetBarnet andades ljusFadern vandrade till klippans högsta topp/platåLyfte barnetin i Månmoderns silverviskade namnet in i Barnets öra/snäcka,
det är gott att lyfta fram detta här; varför finns det ett behov av att använda ett annat väsen för att uttrycka exempelvis kärlek till ett väsen: jag älskar dig min ros, varför inte säga direkt namnet.
tisdag 28 april 2009
Barnet Trädet Blomman
Genom att kasta värderingar, tomma ord och uttryck runt sig, skräpar människan ned. Det är jämförbart med att se dikesrenarna vara fyllda med skräp, det är jämförbart med att inmundiga föda och kasta förpackningen var helst det behagar.
Skräptankar, skräpord är det vilket färgar väsens liv genom dessa värderingstrappor, genom att färga väsen genom de egna värderingarna.
Det finns inte behov av att värdera liv för det är ofrånkomligt att vi har stigit fram ur samma händer, oavsett om ni vill förklara det enligt vetenskapliga teorier eller religionsbilder eller sagobilder.
Väljer ni att stiga ur helheten, vara enskilda individer så gör det, inse dock att allt liv är förenat.
Det du gör återverkar genom att du färgar ett väsen.
Trädet är där och i denna strof förtäljer trädet att det dricker sina färger ur jords händer, orden är mycket talande.
Barn dricker sina färger genom jords händer,
Genom färdiga bilder.
Trädet berättar och i denna strof, kommer bladen utifrån.
Trädet berättar samtidigt att inom jords händer, nämligen i mitten av rotkronan växer en jungfrulig ros.
I natten slår hon ut sin krona den skimrar röd, den vilken genomlyst händerna med en lampa vet att denna röda färg ärt glödens färg/zinnoberröd, den är värme.
Trädet berättar att i dagen slår hon sina kjolar om, höljer trädet i kärlek, i sin värme.
Vad har blomman under trädet att berätta, hon sluter kronan i natten, in till bröstet, hon öppnar kronan i dagens ljus.
Denna blomma är vit, hon är utanför trädet, växer vid trädets rötter, hon är den inre blomman och den yttre.
Nu kommer jag till detta med att lyfta fram eller ur eller ut.
Bilden av den gamla kvinnan vilken skalar äpplena stiger fram, hon lyfter dem ett efter ett och ser, ballongförsäljaren stiger fram, barnet ser genom de trixande ögonen.
Dessa bilder visar, att varje färg, varje utifrånkommande färggivning skall lyftas ur, stammen har behov av att bli bildligt talat ihålig, för att se.
Iden har behov av att bli tom för endast i den tomheten, i tystnaden talar sannheten.
Endast där finner trädet förmågan att se de färger vilka är dess liv, dess väsens ursprungs kärna.
Det kanske förundrar den vilken läser att det växer en röd skimrande ros inom jordens händer, att bladen är gröna.
Varför ställa en ifrågasättande fråga, svaret är enkelt; det är komplimenterande verkan.
I det inre lever värmen, strömmar ut, bär/har förmågan den sunda viljan att verka utåt i kärleks gärning, i det yttre vaknar det gröna, stillhet,
Harmoni susar vinden in i ängens blommande famn.
Skräptankar, skräpord är det vilket färgar väsens liv genom dessa värderingstrappor, genom att färga väsen genom de egna värderingarna.
Det finns inte behov av att värdera liv för det är ofrånkomligt att vi har stigit fram ur samma händer, oavsett om ni vill förklara det enligt vetenskapliga teorier eller religionsbilder eller sagobilder.
Väljer ni att stiga ur helheten, vara enskilda individer så gör det, inse dock att allt liv är förenat.
Det du gör återverkar genom att du färgar ett väsen.
Trädet är där och i denna strof förtäljer trädet att det dricker sina färger ur jords händer, orden är mycket talande.
Barn dricker sina färger genom jords händer,
Genom färdiga bilder.
Trädet berättar och i denna strof, kommer bladen utifrån.
Trädet berättar samtidigt att inom jords händer, nämligen i mitten av rotkronan växer en jungfrulig ros.
I natten slår hon ut sin krona den skimrar röd, den vilken genomlyst händerna med en lampa vet att denna röda färg ärt glödens färg/zinnoberröd, den är värme.
Trädet berättar att i dagen slår hon sina kjolar om, höljer trädet i kärlek, i sin värme.
Vad har blomman under trädet att berätta, hon sluter kronan i natten, in till bröstet, hon öppnar kronan i dagens ljus.
Denna blomma är vit, hon är utanför trädet, växer vid trädets rötter, hon är den inre blomman och den yttre.
Nu kommer jag till detta med att lyfta fram eller ur eller ut.
Bilden av den gamla kvinnan vilken skalar äpplena stiger fram, hon lyfter dem ett efter ett och ser, ballongförsäljaren stiger fram, barnet ser genom de trixande ögonen.
Dessa bilder visar, att varje färg, varje utifrånkommande färggivning skall lyftas ur, stammen har behov av att bli bildligt talat ihålig, för att se.
Iden har behov av att bli tom för endast i den tomheten, i tystnaden talar sannheten.
Endast där finner trädet förmågan att se de färger vilka är dess liv, dess väsens ursprungs kärna.
Det kanske förundrar den vilken läser att det växer en röd skimrande ros inom jordens händer, att bladen är gröna.
Varför ställa en ifrågasättande fråga, svaret är enkelt; det är komplimenterande verkan.
I det inre lever värmen, strömmar ut, bär/har förmågan den sunda viljan att verka utåt i kärleks gärning, i det yttre vaknar det gröna, stillhet,
Harmoni susar vinden in i ängens blommande famn.
måndag 27 april 2009
Ballongens berättelse
Barnet stå inför ballongförsäljaren, ballonger i alla färger klara, glittrande, tindrande former, barnet sträcker fram handen i önskan.
Kanske får barnet en ballong, den slinter ur handens grepp, den flyger glädje befriad, på marken står barnet och gråter, sörjer den förlorade ballongen. Ballongen svirrar runt och vad sker; luften går ur.
Barnet ser ballongerna, beundrar ballongernas skönhet, modern och fadern står med barnets händer i sina, tillsammans beundrar de ballongerna, ser genom försäljarens trixande ögon, vänder ansiktet bort från honom eller vänder ansiktet in i skönheten.
Skulle de se sig om eller vända blicken till, skulle de se ballongen flyga, ballongen är försäljaren. Han genomskådades, luftskeppet utan väggar, utan genomsyrad andning stiger vilse till väders, känner sig kunna flyga, för en kortvarig seglats, sedan går luften ur. Vi låter detta väsen icke falla handlöst till marken med sina krossade illusioner av att vara gudom, allenarådande. Vi låter honom falla in i trädens kronor, eller till en fästpunkt. Det tar lång övning att blåsa upp sig i ljuset av sitt inre.
Barnet är syrgastuben, eller heliumgasen, ballongen fylls med de tillitsfullas andning. Ballongförsäljaren växer sig stor, mycket stor, tänk att det endast behövs en liten nålspets för att sticka hål, då uppstår det där ljudet, kroppen släpper gas, mister flygförmågan, ballongen virvlar i panisk rädsla och fastnar eller hamnar någonstans, ser verkligen skrynklig och bedjande ut, blås upp mig, jag vill vara vacker.
Mister flygförmågan, virvlar runt i panisk rädsla. Det är exakt då flygförmågan blir stelförmåga, genom att rädslan får tillåtelse att ta över, utan att se dess orsaksverkan, mister ballongen/försäljaren flygförmågan.
Kanske var det så att försäljaren misstolkade gaserna, kanske trodde han att tuben var kväve, kväve är en stor del av andningsluften, kanske trodde han att markerna skulle bli övergödslade och därigenom skulle han mista sin egenskönhet.
Kanske trodde han att tuben var vätgas, en högexplosiv vara.
Vad han än upplevde, var det den egna upplevelsen, inte den vita upplevelsen, rädslan var rädslan för sig själv, den där gastuben snuddade vid hans inre, vid ballongförsäljarens själv- han såg snuddade vid sitt själv genom barnets ögon/tuben.
Gastuben innehöll helium, visst är det vackert att denna gas, lustgas, påverkar stämman. Stämman blir liksom fortkörning, stämman, ljudet går fortare än heliumet, fotkörningsböter, kan bli en följd.
Helium, uttala det namnet, en ädelgas så vacker, en jungfrulig skönhet, en ädel jungfru sträcker fram den vita liljehanden, ler kärleksfull tillit. Hon svävar med lätta graciösa steg. Det är inte av godo att andas in helium direkt i stora mängder, syre behövs samtidigt, genom att inandas söka äga helium försvinner syret ur andningen och blodet, de visa söker balansera, det är arbetsamt och väsendet svimmar, väsendet behöver hjälp att åter finna andningen; det går icke att äga ett levande väsen för egen vinning, i egensyfte.
Det finns en ädelgas vid namn Xenon, visst är det ett vackert namn, det namnet visar tydligt, riddaren i rustning blank, han lyfter lansen och tar emot bandet från hennes hjärta, han bär det alltid med sig.
Ser du namnen,
Ädla gaser, förmågor:
Helium då du uttalar det ser du dess molnsegling, det ljuva lätta, du ser uppstigandet i kärlek.
Xenon är tyngre och namnet visar vad som kan ske om uttalet i ordet lever, riddaren, mannen fastnar i det arkitektoniska, manligt materiella, kvinnan blir en flyende vind(inte flykt)
Ballongen/försäljaren misstolkade det han såg, han såg genom färgade ögon, insåg inte att i tuben var helium,
En ädelgas, given, skapad genom samstämssånger av Solen och Stjärnornas Ljus. Helium en ädelgas vandrar lever i universum, en ros i universums oändliga trädgård, en lilja, den upptar den största delen av trädgårdens rum, de andas den andas värme till ljus, ljus till värme, ren sannhets kärlek. Den skapades genom en fusion av väte i Solen och i andra Stjärnor. Fusion, sammanslagning, samgående.
Ballongen upplevde, försäljaren upplevde mötet med sitt själv, det skrämde honom, det gav honom icke tillåtelse att tro sig vara en livsgödslare, allt i skenet av ödmjuk lismande mjukröst.
Ballongförsäljaren har trixande ögon, han ger sken av, det enda hans eftertraktan är, är att bli någon.
Observera att detta icke är berättelsen, eller en åsikt om den levande ballongförsäljaren, detta är bilder vilka bär önskan till att/vill lyfta fram och leda till bilden av bot och botgöring.
Gastuben innehöll helium, visst är det vackert att denna gas, lustgas, påverkar stämman. Stämman blir liksom fortkörning, stämman, ljudet går fortare än heliumet, fotkörningsböter, kan bli en följd.
Fortkörningsböter - böter - bot.
Vägen är byggd för en viss hastighet, det finns orsaker till hastighetsbegränsningar.
Hastig het be gräns ning.
Hastig rörelse, utslängda tankar utan vetande kännande, trampa på gasen och köra för fort utan hänsyn, hänseende.
Het, är en värmeyttring vilken stigit över gränsen, egovrede är ofta het och förgörande, säger/vrålar: ned på knä du lilla, se min skönhet, min storhet.
Be, är bön är samtalan, att be om lov är att leva med hänseende, är att leva i moraliska gränser, vilket gör ning, lev med den stavelsen och upprepa den, den blir en glädjesång vilken befriar andningen, befriar luftvägarna upp genom näsan, näsroten, roten till hastig uppkommen vrede nyses ut.
Skogen andas ut, rörelsen är i balans.
Kanske får barnet en ballong, den slinter ur handens grepp, den flyger glädje befriad, på marken står barnet och gråter, sörjer den förlorade ballongen. Ballongen svirrar runt och vad sker; luften går ur.
Barnet ser ballongerna, beundrar ballongernas skönhet, modern och fadern står med barnets händer i sina, tillsammans beundrar de ballongerna, ser genom försäljarens trixande ögon, vänder ansiktet bort från honom eller vänder ansiktet in i skönheten.
Skulle de se sig om eller vända blicken till, skulle de se ballongen flyga, ballongen är försäljaren. Han genomskådades, luftskeppet utan väggar, utan genomsyrad andning stiger vilse till väders, känner sig kunna flyga, för en kortvarig seglats, sedan går luften ur. Vi låter detta väsen icke falla handlöst till marken med sina krossade illusioner av att vara gudom, allenarådande. Vi låter honom falla in i trädens kronor, eller till en fästpunkt. Det tar lång övning att blåsa upp sig i ljuset av sitt inre.
Barnet är syrgastuben, eller heliumgasen, ballongen fylls med de tillitsfullas andning. Ballongförsäljaren växer sig stor, mycket stor, tänk att det endast behövs en liten nålspets för att sticka hål, då uppstår det där ljudet, kroppen släpper gas, mister flygförmågan, ballongen virvlar i panisk rädsla och fastnar eller hamnar någonstans, ser verkligen skrynklig och bedjande ut, blås upp mig, jag vill vara vacker.
Mister flygförmågan, virvlar runt i panisk rädsla. Det är exakt då flygförmågan blir stelförmåga, genom att rädslan får tillåtelse att ta över, utan att se dess orsaksverkan, mister ballongen/försäljaren flygförmågan.
Kanske var det så att försäljaren misstolkade gaserna, kanske trodde han att tuben var kväve, kväve är en stor del av andningsluften, kanske trodde han att markerna skulle bli övergödslade och därigenom skulle han mista sin egenskönhet.
Kanske trodde han att tuben var vätgas, en högexplosiv vara.
Vad han än upplevde, var det den egna upplevelsen, inte den vita upplevelsen, rädslan var rädslan för sig själv, den där gastuben snuddade vid hans inre, vid ballongförsäljarens själv- han såg snuddade vid sitt själv genom barnets ögon/tuben.
Gastuben innehöll helium, visst är det vackert att denna gas, lustgas, påverkar stämman. Stämman blir liksom fortkörning, stämman, ljudet går fortare än heliumet, fotkörningsböter, kan bli en följd.
Helium, uttala det namnet, en ädelgas så vacker, en jungfrulig skönhet, en ädel jungfru sträcker fram den vita liljehanden, ler kärleksfull tillit. Hon svävar med lätta graciösa steg. Det är inte av godo att andas in helium direkt i stora mängder, syre behövs samtidigt, genom att inandas söka äga helium försvinner syret ur andningen och blodet, de visa söker balansera, det är arbetsamt och väsendet svimmar, väsendet behöver hjälp att åter finna andningen; det går icke att äga ett levande väsen för egen vinning, i egensyfte.
Det finns en ädelgas vid namn Xenon, visst är det ett vackert namn, det namnet visar tydligt, riddaren i rustning blank, han lyfter lansen och tar emot bandet från hennes hjärta, han bär det alltid med sig.
Ser du namnen,
Ädla gaser, förmågor:
Helium då du uttalar det ser du dess molnsegling, det ljuva lätta, du ser uppstigandet i kärlek.
Xenon är tyngre och namnet visar vad som kan ske om uttalet i ordet lever, riddaren, mannen fastnar i det arkitektoniska, manligt materiella, kvinnan blir en flyende vind(inte flykt)
Ballongen/försäljaren misstolkade det han såg, han såg genom färgade ögon, insåg inte att i tuben var helium,
En ädelgas, given, skapad genom samstämssånger av Solen och Stjärnornas Ljus. Helium en ädelgas vandrar lever i universum, en ros i universums oändliga trädgård, en lilja, den upptar den största delen av trädgårdens rum, de andas den andas värme till ljus, ljus till värme, ren sannhets kärlek. Den skapades genom en fusion av väte i Solen och i andra Stjärnor. Fusion, sammanslagning, samgående.
Ballongen upplevde, försäljaren upplevde mötet med sitt själv, det skrämde honom, det gav honom icke tillåtelse att tro sig vara en livsgödslare, allt i skenet av ödmjuk lismande mjukröst.
Ballongförsäljaren har trixande ögon, han ger sken av, det enda hans eftertraktan är, är att bli någon.
Observera att detta icke är berättelsen, eller en åsikt om den levande ballongförsäljaren, detta är bilder vilka bär önskan till att/vill lyfta fram och leda till bilden av bot och botgöring.
Gastuben innehöll helium, visst är det vackert att denna gas, lustgas, påverkar stämman. Stämman blir liksom fortkörning, stämman, ljudet går fortare än heliumet, fotkörningsböter, kan bli en följd.
Fortkörningsböter - böter - bot.
Vägen är byggd för en viss hastighet, det finns orsaker till hastighetsbegränsningar.
Hastig het be gräns ning.
Hastig rörelse, utslängda tankar utan vetande kännande, trampa på gasen och köra för fort utan hänsyn, hänseende.
Het, är en värmeyttring vilken stigit över gränsen, egovrede är ofta het och förgörande, säger/vrålar: ned på knä du lilla, se min skönhet, min storhet.
Be, är bön är samtalan, att be om lov är att leva med hänseende, är att leva i moraliska gränser, vilket gör ning, lev med den stavelsen och upprepa den, den blir en glädjesång vilken befriar andningen, befriar luftvägarna upp genom näsan, näsroten, roten till hastig uppkommen vrede nyses ut.
Skogen andas ut, rörelsen är i balans.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
